Gravid med ett bokbarn

Jag vet inte om liknelsen håller ett dugg, för denna grossess-process har pågått längre än någon i naturen förekommande. Väntans tider är det iallafall på att mitt brain-child ska komma ut i bokform.

Jag har trott att hon varit färdig förr men då skulle hon visa sig vara  allt annat än flygfärdig På tok för prematur. Jag gav dock inte upp försöken att blåsa liv i henne. Den bästa egenskaperna hos författare är ju envishet, pannben och sittfläsk. 

Sen kan förstås även en smula nyfikenhet och fantasi komma väl till pass.

Nu väntar en process som är ganska precis nio månader lång. Jag ser framför mig ett hårt jobb, betydligt hårdare än att producera mänskliga barn vilket så att säga var rena barnleken i jämförelse. Jag kände mig inte inblandad annat än just i själva starten. Kroppen klarade det där alldeles på egen hand.

För den här skapelsen krävs mer insats från mig. Redigeringsrundor, omskrivningar, genomarbetning och korrekturläsning. En lockande baksidestext ska formuleras och en rättvisande framsida ska skapas.

Don't judge a book by its cover.

Den som sade så har aldrig köpt en bok i en tid när yta är allt vi baserar våra beslut på.

Och undrar vilka dietråd de ges till oss som är gravida med bokbarn?

Sakura

Idag lysande jag för ovanlighetens skull på radio. På P1. I bilen. Det är då det ibland ändå händer att jag lyssnar på något annat än mina egna tankar.

Programmet handlade om körsbär. Hur kan man göra ett radioprogram om körsbär kan man fråga sig. Det gjorde jag. Detta lilla fina bär som alltid växer i par. Bara en sån sak. Det var inget de berörde i programmet. Det tycker jag var en klar brist.

Apropå klar, jag minns de lite surare varianten klarbär och de lite sötare brunbär. Fast om man googlar så tillhör båda dessa släktet surkörsbär. Det är inte så jag minns dem. Kanske hette de egentligen något annat. Jag baserar allt på vad min mormor kallade dem.

Sen finns bigarråer, de är enligt uppgift de som är söta. Och egentligen är inte ens körbäret ett bär utan en stenfrukt. Som plommon, krikon aprikoser och sånt. Nåja, det är mycket som inte är det man tror. bananer är ingen frukt, avokado är ingen grönsak, tomater vete katten vad de är och jordnötter är inga nötter.

Cherry picking. det är när man snor åt sig det gottaste av något. 

Jag minns att min mormor, hon med körsbärsträden brukade göra saftsoppa på bären. Jädrigt gott men himla pillrigt att spotta ut alla kärnor. Hon skulle ha haft en körsbärsurkärnare i sin ägo. Finns det sådana?

Jajamen! Det finns hela maskiner för sånt att köpa. Annars kan det funka med en olivurkärnare. Det visst jag inte heller att det fanns. Tänk vad man lär sig!

Hemma i kylskåpet hos min mormor och morfar stod alltid en burk med såna där cocktailbär. Antingen röda eller gröna, ungefär varannan gång. Jag var alltid där och fiskade upp en eller annan och jag kan inte påminna mig en enda gång som det saknades en burk i dörrhyllan.

Det var troligen bara jag som åt dem. Jag såg dem aldrig under alla år användas i en drink. Tänk vad snällt att de ändå köpte hem dem.

Från drinkar tar vi ett litet skutt till casinot. Spel och dobbel Där är det också körsbär för hela slanten. Tre klasar i rad och du kammar hem storvinsten på en enarmad bandit. Känslan av det berömda rasslet är så att säga obetalbar.

Och typ nu alldeles strax står körsbärsträden i full blom, både i kungens trädgård och på hans holme.

De små stegen tar oss längst

Ibland undrar jag vart jag är på väg. Kommer jag överhuvudtaget någonstans alls? I livet, i tillvaron, i karriären och sånt. Njäe, det känns ju inte så. Inte när man ser till en dag eller två. Knappast ens ett år eller två gör nån större skillnad.

Hade jag inte haft barn som blivit stora och vuxna hade jag rent av kunnat tvivla på att tiden gått. Det mesta är sig likt år från år. Snart har jag jobbat ett decennium i samma organisation och detta utan minsta kliv i karriären.

Snart har jag jobbat tre decennier sedan examen och om en god bit mindre än halva den tiden är jag pensionär. Det går inte ens att förhålla sig till. Pensionär jag? Det är ju de andra. De gamla. En annan art.

Ok såhär kan man alltså inte resonera. Det leder bara till mörka grubblerier och dem vill jag gärna undvika.

Om jag istället vänder på det. Jag har kanske inte tagit något stort kliv åt endera hållet. Istället har många små kliv tagit mig dit jag är idag. Utan alla dessa små steg och felsteg hade jag inte stått där jag är nu.

Det är så man får tänka för att inte känna sig helt oförsigkommen.

Orosmoln

Denna underliggande oro. Min ständigt trogna följeslagare genom livet. Oron finns där hela tiden, ibland drar den sig undan så till den grad att jag nästan kan glömma. Men strax kommer den upp till ytan igen. Något skaver, något gör sig påmint och genast sitter hjärtat i halsgropen och magen kommer i olag.

Oron finns där hela tiden, som ett dovt transformatorbrum. Lågfrekvent och störande.

Hälsa, krig, miljöförstöring, framtiden. Allt oroar mig, i tur och ordning. Så snart ett uppseglat orosmoln försvinner, kommer ett annat in i bild. Glider in i fokus.

Himlen är sällan helt klar. Precis som i verkligheten är det ofta något som skymmer solen.

Det är inte utan att jag längtar efter känslan av solens värmande strålar från en klarblå himmel... Fast då ska man väl oroa sig för att ozonlagret är för tunt eller har hål och revor i sig.

Oro oro stilla dig. Oro måste vara världens mest improduktiva känsla. Vad gör den för nytta?

Den ömtåliga kreativiteten

Funderar över konflikten mellan det intellektuella, akademiska och det kreativa. Om det nu ens finns en sådan konflikt. Sant är i alla händelser att det sällan förekommer några lovord inom akademin. Mest handlar det om kritik och fokus på det som behöver göras bättre.

I skolan ska man lära sig mer av det man inte redan kan. Rent av bli bättre på det man har svårt för. Inom skolan ska man lära sig följa mönster och mallar, lära sig veta hut och göra rätt. 

Precis tvärt om är det med det kreativa. Där är det viktigt att inte trampa vidare på kända stigar. Inte upprepa. Inte härma. Inte bara. Det kreativa vill ha uppmuntran, inte kritik. Kreativiteten är ett känsligt barn. Kan lätt tappa lusten om någon klagar på resultatet. 

Det där ser väl inte ut som en tekopp. Vad ska nu det där föreställa? En trebent bäver eller....

Nej precis! Och det kreativa barnet vill inte bara ha tomma lovord. Det är nästan lika illa. Hon vill ha råd och tips och uppmuntran. 

Om du gör såhär...  

Om vårtrötthet

Det ska ju finnas något som heter så. Vårtrötthet. Och ja, jag är trött. In i märgen trött. Inte den där sorten som hjälper att sova bort utan mer en orkeslöshet.

Ser hemmets stök, damm och bråte men orkar inte städa eller röja. Blickar ut över en balkong som är i stort behov av en skurhink och rotborste. Ett dagsverke innan några blommor kan införskaffas och planteras därute.

Jag tror dörren slagit sig så den går ändå inte att få upp förrän vädret vänder. Ljusslingan har blåst sönder, sladden är tvärt av. Bara att vira loss och kasta, när jag väl lyckas nå ut till den.

En annan dag. En annan helg.

Då ska jag såpskura och skrapa bort mossan som lagt sig som en grön matta över betongen.
En vacker dag kommer orken tillbaka. 

Den dagen kommer jag inte ens minnas hur det kändes att inte orka.
Då är jag vårpigg.

Gränslöst

För tillfället känns livet och tillvaron gränslös. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt men liksom konturlös. Allt går i varann. Alla dagar är en den andra lik. Ingen skillnad mellan vardag och helg. 

Jag befinner mig i samma rum. Vid ett rangligt barnskrivbord från IKEA på en köksstol eller i en fåtölj vid ett annat bord intill mig. Eller i sängen. Bokstavligen mellan samma fyra väggar. Alldeles för många timmar i sträck. Endast korta utflykter till badrum och kök bryter av.

Igår var jag åtminstone ute med soporna. Idag har jag inte ens kommit ut i farstun.

Kontrasten är slående. För bara tre dagar sedan var jag ute och for. Med flyg och många olika sorters tåg. Bodde på hotell i två olika städer tillsammans med familj och vänner. Firade påsk och en födelsedag. Inte en lugn stund. 

Nu känns stiltjen märklig. Fredagens arbetsdag som omärkligt glidit över i helg. Inget planerat som tur är. Tröttheten är påtaglig. Alla en smula krassliga.

Det är tid för vila. Tid för återhämtning.