Jag befinner mig i en liten stad, i ett litet land, så pass litet att bilarnas nummerplåtar är kortare än vanligt. Åt alla håll syns höga berg. Pyrenéerna omger denna huvudstad. Efter tjugosex år av dimmiga minnen återser jag staden mellan bergen.
Denna gång körde vi en sprillans ny elbil, då en gammal cheva som kokade i bergen och fick en slurk Evian för att orka ta oss fram.
Bergen är bedövande vackra och ändå saknar jag havet.
Ännu ett kul uttryck. Orda. I betydelsen att prata. Använda orden. Ta dem i bruk.
Oftast finner jag dock att:
Osagt är bäst...
Skrivet är bättre!
Måste man ha tråkigt för att locka fram kreativiteten? Håller den sig undan när mobilen med sin oändliga repertoar av förströelser alltid finns till hands, närmast fastvuxen i handen.
De bästa idéerna kommer när du slutar tänka på dem. På semestern eller i duschen. Eller på dass. Fast dit in får ju ofta mobilen följa med som den moderna tidens tidning.
Vips har man scrollat iväg och kreativiteten drar sig undan ännu en gång.
Långtråkigheten är vad som lockar fram den, så oändligt svårt att få till numera när långtråkighet är en bristvara. Närmast utrotningshotad.
Vem kunde tro att man skulle sakna att ha tråkigt?
Gud över en dag. En titel som kom till mig efter att jag läst om Solvej Balles karaktär Tara Selter som för evigt är fast i en novemberdag. Den 18:e för att vara exakt. Hon genomlever den om och om igen. Som en sorgligt stämd variant av komedin Groundhog Day.
I Taras dag råder en tingens märkliga ologik. Läsningen ger mig en klaustrofobisk känsla och jag kan inte sluta läsa. Berättelsen skapar en kvardröjande känsla i mig och då måste man väl säga att författaren har lyckats.
Ut ur dig - in i mig.
En septologi. Jag visste knappt att ordet fanns. Men ok då, även Harry Potter kom i form av sju tjocka böcker som nu står i min bokhylla. Lästa av alla, glömda av ingen.
Resenären, en novell jag skrev en gång, gav mig samma känsla som berättelsen om den evigt upprepande novemberdagen. Det var något från den som gjorde sig påmind nu när jag läser om Taras fåfänga försök att skapa en förnimmelse av tidens gång genom att resa till olika sorters väder och klimat. Hon beger sig norrut för vinter och söderut för att möta vår och sommar.
Min resenär befinner sig i ett annat slags vacuum, självvalt förvisso men oändligt ödsligt. Hon reser för att känna sig fri. Om hon stannar upp är hon rädd att bli fast.
Jag har fortsatt läsa närmast maniskt om pärlbandet av novemberdagar för att till min besvikelse nu upptäcka att del fyra till sju ännu inte är släppta. Ack det blir att vänta till november och sen februari.
Vilken tur att min tid rör på sig!
Bara ordet kontinenten för mina tankar till semester, sol och klassisk flärd. En sorts gammeldags lugn som jag fått för mig fanns förr i världen. Säkert ren inbillning men ändå.
Flanerande i en storstad som inte är hemma. Varm mjuk sand, randiga parasoller och dito baddräkter med ben. Solhattar och färgglada glassar. Och ljuset är som på gamla gulnade foton. Blekta på ett sätt som får färgerna att påminna om en barndom. En tid då jag endast kunde drömma om långväga resor.
Det gör jag förvisso fortfarande för trots numera många resor har målet inte förlorat sin lockelse. Jag drömmer nu med.
Jag drömmer om gator av kullersten som öppnar upp i små torg där man kan sätta sig med ett glas rosé under ett parasoll med reklamtryck för en eller annan dryck. Gärna i sällskap av en käresta eller en god bok.
Om en vecka kan drömmen mycket väl vara verklighet. Semestern är här.
Dialektala uttryck är skoj. Något som är vardagsbegrepp här blir fullkomligt obegripligt där.
På bron. För mig är det solklart en liten utbyggnad i samband med trappen upp till ytterdörren. Ibland med en bekväm sittplats att nyttja medan man tar av eller på skorna och skakar tvestjärtarna ur morgontidningen.
På bron ligger en trasmatta och där kan gärna hänga en ampel med blommande växter. En bro är inte primärt en väg över vatten även om givetvis också den betydelsen av ordet alltid funnits i min värld.
Att det jag brukar kalla farstu, eller ännu vanligare trapphus, på västkusten kallas för svale var för mig helt obekant tills jag i vuxen ålder fick vänner från Göteborg. Är det för att det är svalt där ute?
Själv tänker jag då loftgång men det har jag aldrig hört ett synonymt begrepp för. Loftgång är skumt. Det är ju bara som en lång balkong från vilken man kommer åt ytterdörrarna. Loft för mig är annars det samma som vind.
Högst upp i huset och stadstomtarnas naturliga boning. Fullt rimligt, jag har alltid tänkt att det nakna trävirket och vindskontoren är förvillande likt ett stall.
Första dagen på andra halvan av 2024. Första juli och en måndag. En ny vecka, en ny månad och ett nytt halvår på samma dag. Värt att fira och uppmärksamma.
Det är fortfarande arbetsveckor. Ytterligare två innan årets sommarsemester. Och fortfarande har jag en smula svårt att skilja på arbete och ledighet och det är inte min arbetsgivare som förlorar på min sammanblandning. Tyvärr är det min så kallade fritid som ryker. Min skrivtid.
Jag har inte skrivit en rad på veckor. Det måste få till en ändring, har massor att få till, ihop och klart. Svårt att motivera mig. Svårt med komsigföret och orken.
Lusten. Hur var det nu, vad var det jag sökte?
Lust och ro?
Just det så var det! Hoppas juli kan erbjuda lite sådant.