Fridstimmar

Nu hittade jag visst på ett nytt ord igen. Ett bra ord. Ett ord som jag behöver. Om fridens timmar. Om natten då jag sitter vid köksbordet fast jag borde sova.

Fridstimmar är de där stunderna då inget måste göras, då inget pockar på min uppmärksamhet från LISTAN, med plikter, åtaganden och grejer som jag bestämt mig för att göra.

Vissa veckor är fridstimmarna försvinnande få och detta ska jag arbeta med att råda bot på under den kommande hösten. Härmed startas en vänförening. Än så länge med bara en medlem och så ska det nog förbli.

Föreningen för främjandet av fridlysta fridstimmar.

Tjejnyår

Det finns ett fånigt begrepp för den tiden på året som är nu. Tjejnyår. Terminstart efter sommaren alltså. Ja, jag delar fortfarande in mitt år i terminer trots att det var evinnerligare tider sedan jag gick i skolan. Mina ungdomar går i skolan men förmodligen hade jag gjort likadant även utan kopplingen till deras skolgång.

Nystarten, fräschören av att börja på ny kula efter sommarens ledighet. I ett försök att återskapa den hoppfulla Back-to-School-känslan. Nya skrivböcker, nya pennor och sudd. Nytt pennfodral. Ja jag har faktiskt införskaffat ett nytt i form av en katt och fina färgpennor i en butik som hade allt i Akihabara.

Idag var första arbetsdagen och den var tämligen händelselöst. Ett möte med mestadels folk på distans och efter det typ inte mycket alls. Läsa några mail och fixa lite inför några kurser. 

Jag kan verkligen sakna känslan av skolstart. Nytt schema, kanske nya klasskamrater, nya lärare. Nystart. Omstart. Som det är nu är det mer eller mindre samma samma lika, hela tiden. Nuförtiden ligger hela ansvaret för att skapa förändring och nytändning enkom på mig själv. Känn makten.

När jag nästan åkte till Svalbard

Sommaren när jag var sexton åkte jag till Nordnorge. Flög till Kiruna på hundralappen och fortsatte sen med tåg och buss. Resan var så kul att jag gjorde om den även sommaren efter, fast då med en stackars hyrbil från nån mack i Boden. Dit upp var det med billiga standby-biljetter på flyget även denna gång.

Nu till det där med "nästan Svalbard". Det var såhär att jag ville se flygplatsen i Alta som jag hört skulle vara lite speciell eftersom den låg som i en dalsänka. Det var helt enkelt lite klurigt att starta och landa från den ganska korta banan där nere mellan fjälltopparna. Eller snarare, Alta är en av få flygplatser i Nordnorge som plan av lite större modell kan trafikera. På de flesta andra är det bara små propellerplan.

Jag stod länge och såg flera stora plan starta och landa och gick sen in i flygplatsbyggnaden. Där fanns en biljettautomat, likande den på Arlanda där man köpte sina hundralappsbiljetter. Såg den magiska destinationen Svalbard och Longyearbyen. Tyvärr kostade de långt över den där hundralappen. Jag stod där länge och tvekade. Skulle jag köpa en biljett?

Jag skulle isåfall inte kunna åka hem utan att be mina redan hårt prövade föräldrar om pengar. De hade alltså släppt iväg mig på detta äventyr, visserligen i sällskap med en pojkvän men tveksamt om det gjorde saken mindre oroande för dem. Jag fick åka mot löftet att ringa hem varje dag. Något som visade dig svårare än man kan tro. 

Det fanns nämligen inga telefonkiosker i många av de samhällen vi besökte. Man var hänvisad att knacka på hemma hos folk som var ombud för telefonbolaget och ringa hemifrån dem. De slog om en liten switch och vips kunde de se hur mycket man skulle betala för samtalet. Smidigt och en gång blev vi inbjudna att dricka öl och se en match på TV med de som bodde i huset.

Ni förstår min tvekan att dra iväg halvvägs till Nordpolen och behöva leta telefon för att på något vis få pengar överfört till ett bankonto. Hur gjorde man ens sånt på den tiden? Jag hade kanske kunnat hitta nån vänlig själ som lånat mig pengar till återresan men sånt kan man ju aldrig ta för givet.

Istället blev det Nordkapp, Tromsø, Hammerfest, Lofoten, Kirkenes och en liten by precis vid ryska gränsen som hette Svanvik. 

Så nära och ändå så långt borta. Så nej, jag kom aldrig till Svalbard. Den resan väntar fortfarande på mig.