Vi har en stor matta i vardagsrummet, typ en långhårig best. En gång i tiden var den len och fin och jag kallade den chokladmattan för dess fina ljust bruna nyans.
Som Marabou mjölkchoklad.
Nu är den mer en rufsig ovårdad päls. Oborstad. Om man tappar något ätbart hör man hur det knaprar och knastrar. Mattan är ett levande väsen som livnär sig på tappade smulor och kladd. Och det var inte så värst många år sedan jag hittade en Barbie-sko gömd i mattluddet. Barnen är vuxna sedan länge.
Det är hög tid att rycka undan mattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar