Granbarr och konfetti

Jag såg just ett granbarr på hallgolvet och istället för att plocka upp det så skriver jag ett inlägg här. 2025 är idag en månad gammalt och både jul och nyår känns som länge sedan. Vår gran raskades ut redan i mellandagarna så barret måste ha legat där ett bra tag. Eventuellt har det skyfflats runt, det har knappast legat exakt mitt på hallgolvet hela tiden.

Hur mycket man än dammsuger och sopar blir det alltid barr kvar och de kommer fram när man minst anar det en solig dag i juli. 

Precis som med konfetti går barren aldrig att bli av med. Har man en gång i festyra strött ut de små färgglada papperslapparna så finns de i ditt hem för alltid, ja i nästa persons hem också för de blir kvar under tröskeln när du flyttstädar och sen kryper de fram.

Granbarret får ligga kvar. 

Far är rar - mor är en orm

Med denna travesti på den gamla läseboksgodingen inleder vi detta nya år. Lämnar draken att vila och går in i ormens år. Åren går fort och djurparaden rusar snabbt förbi. Det har redan gått fem år sedan vi firade råttans intåg.

Vad kännetecknar då ormens år? 

En person född i ormens år kännetecknas av intelligens och visdom. Även elegans och charm tillskrivs denna lyckans orm.

För oss övriga då som inte är födda på ett orm-år? Vad betyder det att leva under ormens år?

Ormen är starkt kopplad till transformation, förnyelse och förändring. Kreativiteten ska visst kunna få sig en skjuts genom trä-elementet som är kopplat till årets orm.

Och svärmor är faktiskt en orm, hon är född 1941.

Gott nytt år!

Lost again in translation

Översättning av texter och särskilt skönlitterära sådana är vanskligt. Språket i sig bär så mycket extra färg och känsla. Språket klär på orden. Det finns ett gott skäl till att det kallas för språkdräkt.

Jag läser just nu en bok som handlar om slump och tillfälligheter. Synkronicitet. Att jag läser den just nu beror förstås på en ren tillfällighet. Den att jag skriver på en roman där huvudpersonen tappar sin förmåga till normal oordning. Han har fått en kaosupphävare på halsen eller rättare sagt i munnen. Detta irriterande magiska väsen har av misstag råkat hamna i hans nyinsatta tandimplantat av titan.

I boken jag läser som inspiration finns ett stycke återgivit både på originalspråket (engelska) och i svensk översättning. Författaren som fått lov återge det insprängda stycket vågade inte tro att han fått med alla nyanser i sin egen översättning av originalet och lät därför båda versionerna stå med.

Han var övertygad om att något skulle gå förlorat i översättningen, kanske kan något även tillföras. Apropå det så läste jag i DN häromveckan om en kritiserad översättning där personen som översatt till svenska hade lagt till lite väl egna reflektioner. Hon hade helt enkelt ändrat på originalets intention. Författarens mening med det skrivna ordet. 

Och det är ju inte meningen att en översättare ska göra utan precis tvärt om. En översättares uppdrag är att bevara den ursprungliga meningen och känslan. Förmodligen är det ingen enkel balansgång. Men det som förvånade mig med just detta exempel var att översättaren inte alls hade konfererat med författaren om saken. Nu vet jag ingenting alls om översättarens yrke och hur det normalt fungerar men för mig kändes det märkligt att inte rådfråga textens upphovsperson. Istället för att som nu reta upp denne med en översättning och mening som inte kändes igen.

Lost in translation, som sagt.

Hundöron

Jag erkänner mig skyldig, jag är en sådan som viker hundöron i mina böcker. Och inte bara i pocketböcker som eventuellt kan anses vara tillåtet. Nej, jag viker hundöron även i de fina inbundna. 

Inte för att jag lider brist på bokmärken. Jag får dem ofta som present och det uppskattar jag. Vackra bilder, ibland till och med en trevlig tofs. Och visst använder jag mina bokmärken, men viker envist ändå mina hundöron.

Kanske för att jag gillar att se att böckerna lästs, att de älskats och tummats. Att man tagit paus på intressanta ställen.

Mitt senaste tillskott i samlingen är ett jättefint magnetiskt med glasögonprydda hundar, förstås med till-hörande hundöron. Jag fick det av yngsta dottern som naturligtvis känner mig alltför väl. Det kan hända att just den boken som jag nu använder det bokmärket i slipper få vikta hörn.

Den boken som är skriven samma år som jag föddes är en av de bästa jag någonsin läst och nu planerar jag att läsa om den trettiofem år efter att jag fick det redan då vältummade exemplaret av en vän. Oklart dock om det redan finns hundöron på några av sidorna.

Den som läser får se... 

Mitt i

En torsdag mitt i veckan. Mitt i januari. Livet pågår. Fånga tiden. Häng med i strömmen, helst utan att spolas bort.

Man brukar ju annars säga att det är onsdag som är mitt i veckan och på tyska heter det till och med så. Här hemma är onsdagen känd som lill-lördag vad nu det innebär, men om man räknar efter så är det ju faktiskt torsdagen som ligger mitt i veckan. 

Och dagens datum 16 januari ligger prick mitt i månaden med femton dagar på varje sida. Tänk åt ena håller låg en gnistrande nyårsafton och andra ändan ligger februari. Nästan vår i luften.

Mitt emellan är helt enkelt lagom mitt i prick.

Tomtevila

Räven raskar över isen och jag har raskat ut julen. På måndag är det tjugonda knut och då ska julen ut. Jag ordnade det redan idag för hinner icke på en måndag. Det är inte alls lika roligt att plocka bort julsakerna som att plocka fram dem.

Det är rent ut sagt plågsamt att inse att julen är över för denna gång. En stor samling garntomtar ligger nu i en flyttkartong istället för glatt uppradade till körsång i mitt runda köksfönster. Jag vet att det är barnsligt men det är inte kul att pressa ner min trevliga ren Hälge i en annan flyttkartong i sällskap med diverse adventspryttlar.

Alla ljusstakar som stått och lyst i fönstren är nedplockade. Det kommer att kännas bra mörkt nu i ett antal veckor innan det naturliga ljuset kommer tillbaka. Endast slingorna på balkongerna fick sitta kvar. Dit ut ger jag mig inte förrän vintern släppt greppet om balkongräcket.

Apropå att släppa greppet. Dags att släppa taget om julen. Det kommer ju en ny i slutet av året och tills dess får tomtarna sin välförtjänta vila på loftet.

Vintern är inget att lita på

Drömmen om den vita mattan dras lätt undan. Det vackert gnistrande snötäcket som jag alltid längtar efter så här års men alltför sällan får glädjen att uppleva. Jag har bosatt mig på fel plats i landet för att vintern ska vara något att lita på.

Dra undan mattan, eller kanske är liknelsen med att rycka duken av ett bord så snabbt att tallrikar och glas förvirrat står kvar, är bättre.

Plötsligt står man där i full mundering i en skidbacke utan snö. Snopet på något vis. Och tyvärr finns väl ingen vädergud att blidka eller försöka sig på ett offer till. Vad vill den isåfall ha? Ett fruset hjärta, eller kanske ett varmt? Färgglada raggsockar eller en riktigt snabb kälke?

Hur som helst, vi fastslår att snö är klart roligare och mer njutbart än regn.

Ordrik

Förmågan att kunna läsa och skriva är något jag skattar som ovärderligt. Det är en rikedom som inte går att mäta i pengar. Snarare är det tiden som kan bli en bristfaktor. Det finns helt enkelt för många böcker att läsa och för många böcker att skriva för att den ändå fullt rättvist tilldelade tiden ska räcka till.

Jag kommer inte hinna läsa ens en bråkdel av de böcker som skrivits och kommer att skrivas. Inte heller räknar jag med att få alla berättelser som trängs i kön på pränt.

Känner mig rik. Rik på ord vill säga och det är inte så tokigt. Frågan är bara vad de ger för ränta på ordbanken? Om jag skriver ett kapitel eller ett utkast bör det kunna bli en hel roman med tiden.

Ett hack i tiden

Nystart och vi skriver nu 2025. Övergången från december till januari känns alltid som ett hack i tidens LP-skiva. Det är inte en sömlös och naturlig överglidning som mellan årets övriga månader.

Nu är vi iallafall över hacket och skivan fortsätter snurra. Det nya året bjöd oss generöst på snö i storstaden och det är äntligen vitt på taken. Vintern kan fortsätta och vi med den.

Det blir spännande att se hur många inlägg jag kan knåpa ihop under året. Detta mitt lilla utlopp för tankar och reflektioner. Stora och små funderingar om livet och tiden och annat att förundras över.

Nu kör vi!