Översättning av texter och särskilt skönlitterära sådana är vanskligt. Språket i sig bär så mycket extra färg och känsla. Språket klär på orden. Det finns ett gott skäl till att det kallas för språkdräkt.
Jag läser just nu en bok som handlar om slump och tillfälligheter. Synkronicitet. Att jag läser den just nu beror förstås på en ren tillfällighet. Den att jag skriver på en roman där huvudpersonen tappar sin förmåga till normal oordning. Han har fått en kaosupphävare på halsen eller rättare sagt i munnen. Detta irriterande magiska väsen har av misstag råkat hamna i hans nyinsatta tandimplantat av titan.
I boken jag läser som inspiration finns ett stycke återgivit både på originalspråket (engelska) och i svensk översättning. Författaren som fått lov återge det insprängda stycket vågade inte tro att han fått med alla nyanser i sin egen översättning av originalet och lät därför båda versionerna stå med.
Han var övertygad om att något skulle gå förlorat i översättningen, kanske kan något även tillföras. Apropå det så läste jag i DN häromveckan om en kritiserad översättning där personen som översatt till svenska hade lagt till lite väl egna reflektioner. Hon hade helt enkelt ändrat på originalets intention. Författarens mening med det skrivna ordet.
Och det är ju inte meningen att en översättare ska göra utan precis tvärt om. En översättares uppdrag är att bevara den ursprungliga meningen och känslan. Förmodligen är det ingen enkel balansgång. Men det som förvånade mig med just detta exempel var att översättaren inte alls hade konfererat med författaren om saken. Nu vet jag ingenting alls om översättarens yrke och hur det normalt fungerar men för mig kändes det märkligt att inte rådfråga textens upphovsperson. Istället för att som nu reta upp denne med en översättning och mening som inte kändes igen.
Lost in translation, som sagt.