Jag erkänner mig skyldig, jag är en sådan som viker hundöron i mina böcker. Och inte bara i pocketböcker som eventuellt kan anses vara tillåtet. Nej, jag viker hundöron även i de fina inbundna.
Inte för att jag lider brist på bokmärken. Jag får dem ofta som present och det uppskattar jag. Vackra bilder, ibland till och med en trevlig tofs. Och visst använder jag mina bokmärken, men viker envist ändå mina hundöron.
Kanske för att jag gillar att se att böckerna lästs, att de älskats och tummats. Att man tagit paus på intressanta ställen.
Mitt senaste tillskott i samlingen är ett jättefint magnetiskt med glasögonprydda hundar, förstås med till-hörande hundöron. Jag fick det av yngsta dottern som naturligtvis känner mig alltför väl. Det kan hända att just den boken som jag nu använder det bokmärket i slipper få vikta hörn.
Den boken som är skriven samma år som jag föddes är en av de bästa jag någonsin läst och nu planerar jag att läsa om den trettiofem år efter att jag fick det redan då vältummade exemplaret av en vän. Oklart dock om det redan finns hundöron på några av sidorna.
Den som läser får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar