Produktplacering

Jag läste ett inlägg på Instagram, det är där bokfolket håller hus, häromdagen. Det handlade om produktplacering i böcker. Den var ny, det visste jag inte att det förekom. Hjälp, tänkte jag. Ska inte ens litteraturen vara fredad från reklam?

Att det görs referenser till produkter och varumärken i böcker av en slump eller av rent praktiska skäl, det kan ju bli rent konstigt annars.

Vad har jag själv? I min debutroman hittar jag: Myrorna, SJ, Cloetta/Kexchoklad, Marlboro och Lucky Strike samt diverse spritfabrikat och Rörstrands porslin. Ja, säkert även något ytterligare som jag nu glömt bort.

Så är det reklam? Knappast men vissa saker behöver vara med och omnämnas för att berättelsen ska bli trovärdig, kännas verklig i någon mån.

Jag har även hört talas om att det blivit en grej att låta verkliga personer ge namn åt karaktärer i böcker. Lite skoj förstås. Ungefär som när vi för många år sedan här i stan fick vara med och namnge våra tunnelbanevagnar. 

En urbota dum hobby

Skrivandet alltså. Var finns vettigheten och rimligheten i denna hobby? Jag lever konstant med karaktärer och berättelser som pockar på att bli gestaltade, som vill få en chans att komma upp ur byrålådans mörker. De vill ut i rampljuset och stå på scen. De vill visa vad de går för, flexa sina muskler och flasha med talangerna.

De kan måla och skapa, de kan släppa taget om gamla surdegar och oförrätter, de kan finna kärleken och lösa trettio år gamla mord. De kan flyga rakt in i solnedgången, resa i tiden och finna kärlekens och livsgåtans lösning på Roskildefestivalen.

Författarskap och skrivande utmålas ofta som ett ensamt värv. Jag vet inte om det stämmer. Många är de sammanhang jag kommit in i sedan jag tog skrivandet på mer allvar. Låt det fylla en större del av mitt liv. Lite samma som med min andra hobby. Motionslopp. Där är samma sak, man gör något för sig själv men i sällskap av andra likasinnande. Det finns en gemenskap, rent av en möjlighet till vänskap. 

Springandet håller dessutom tankarna igång. Den yttre rörelsen främjar den inre, i ett välgörande växelspel.

Så jag vet faktiskt inte om skrivandet är en så dum hobby eller om den är rent genialisk. Jag lär åtminstone aldrig ha tråkigt i detta sällskap som jag eventuellt skapar åt mig själv.

Njutbart

Njutbart är att sitta inne en regnig dag. Läsa en bok. Skriva på en annan. 

Framåt kvällen äta middag med tända ljus på bordet trots att det är mitten av maj. Spela spel och tillsammans lösa en gåta. Samtala om livets roligheter och hopp. 

Att vara just precis där man vill vara. Trots att det regnar.

Vad kommer först?

För vissa är det en karaktär som dyker upp i huvudet, för andre är det en titel. Fröet som sätter igång en berättelse kan vara av olika slag. Själv har jag varit med om båda ovanstående. Hotell Blå lögnen kom till mig om titel och en bild av en kvinna i röd klänning ensam vid en bardisk.

Från Mordviken kom ett helt gäng på samma gång, färdiga med namn och allt. Och de blev snabbt fler, Mordviken är en tätt befolkad roman. Maud, hon som så småningom visade sig vara huvudperson, den allt kretsar kring kom till mig strax efter. 

Jag hittande henne på knä framför två gravstenar. Det regnade. Jag visste också att gravarna var tomma. De båda kropparna finns någon annanstans. Den ena långt bort den andre helt nära. Det är närmare fyrtio år sedan dödsdagen.

Så fröet kan även vara en plats, som Mordviken.

En titel, en karaktär, en bild, en plats.

Oavsett hur fröet är beskaffat är jag oändligt tacksam över hur dessa magiska fantasifrön kan växa till hela världar. Världar som stundtals känns verkligare än något annat runt omkring mig.

Kom in sent och gå tidigt

Ett gott råd. Kom in sent och gå tidigt. Förmodligen inte särskilt tillrådigt att följa när det gäller att gå på partaj eller jobbmöten men väl när man ska träda in i en scen.

En kapitelstart eller starten på en scen. Kliv rakt in när inledningen redan är förbi, den är ändå inte särskilt spännande att vara med om. Nej, in medias res eller på ren svenska, i händelsernas mitt, ska vi ställa oss.

Mitt i smeten, mitt i konflikten eller just när mordet sker, dit riktar vi vår lampa, vårt sökarljus.

Och om det är viktigt att hoppa rakt in så är det minst lika viktigt att vara kvick ut. Innan något hunnit bli tråkigt eller långdraget.

Snabb som en vessla slinker vi ut genom en scendörr för att genast stiga in genom nästa. Mellanakter och transportsträckor är för veklingar och vanliga folk, inte för oss estradörer.

Leva helt enkelt

Vad vill jag här i livet? Vilka drömmar och mål och ständig strävan fyller mina dagar? Sanningen är nog att jag bara vill leva, helt enkelt. Inte krångla till det. Ett enkelt liv är förmodligen ett lyckligt liv.

Så enkelt, och så svårt är det!

Gå i cirkel

Denna jäkla romanbörjan! Jag blir tokig snart. Hur gör man? Hur skriver man en klatschig start som fångar läsaren och håller den fast? Det ska vara spännande, tydligt vad som står på spel för huvudpersonen som dessutom ska vara intressant och likeable. Jag tog till djurtricket, alltså att låta karaktären vara snäll mot ett djur, i det här fallet en grannkatt som han möter utanför porten.

Inte för att jag vet om jag lyckats men jag försöker och försöker, skriver och skriver om.

Och plötsligt känns det som jag trampar över mina egna fotspår, inte i, utan över. Jag kliver inte helt i samma spår utan klampar lite snett men dock i cirkel.

Det går runt runt och aldrig kommer jag till slutet på början där resten av den här berättelsen äntligen kan få fortsätta.

Vi får se...

Jag har just insett att jag överanvänder begreppet Vi får se. Det förekommer flitigt i mina dagboksanteckningar. Om jag hoppas på något, skriver jag, Vi får se. Om jag är orolig för något skriver jag, Vi får se...

Uppenbart passar det som en slags besvärjelse, ungefär som den lilla solsymbolen som jag upptäckte att jag ofta ritade i marginalen eller slutet på mina anteckningar. Den fungerade och gör så än i dag som en liten hoppingivande uppmuntran. Lite av ett signum. Den återfinns säkert även i flertalet av de böcker jag signerat under senaste året. Jag klottrar liksom dit den på autopilot numera.

Det är samma sak med mitt Vi får se. En from förhoppning och önskan om att få göra just det. Att få uppleva framtiden och få veta hur allt går.

Me myself and maj

Första dagen i maj. Detta år en fredag så långhelg och vädret var varmt och soligt. Lång promenad runt stan. Maj är min favoritmånad då sommaren ligger framför oss och allt vaknar till liv. Jag kan fundera på vilka blommor jag vill ha på balkongen och det blir nog det vanliga. En guldpalm för att få till den rätta exotiska känslan, chili för att det är gott och färgglada blommor för att det gör mig och humlorna lyckliga.

Om nu humlor kan vara lyckliga. Jag antar det, åtminstone på humlors vis.

Imorgon ska jag spela bokhylle-tetris och försöka få ihop mina samlingar på ett lite bättre vis. En ny bokhyllevägg tronar i vardagsrummet redo att fyllas med mina kära vänner böckerna. 

Kanske kan Harry-Potter-skrubben till slut bli användbar för något vettigt, som en skrivstuga för Me myself and Maj.

Ett isolerat rum av ljud

Jag promenerar nästan alltid till jobbet och lyssnar samtidigt på Olof i lurarna. Mental coach och quizmaster med ambition att allmänbilda och stärka sina klienters både fysisk och mental hälsa. Bra kombo!

Hur som, jag lyssnar på honom i brusreducerande airpods, som knappt syns men jag anar dem även i öronen på de jag möter på min väg. Påfallande många, imorse faktiskt alla jag såg promenera genom Kronobergsparken hade likadana vita grunkor i öronen.

Det är närmast komiskt och kanske även lite sorgligt hur vi går där inneslutna i våra egna världar, våra egna rum av ljud. Vi möts inte på riktigt. Det vore lustigt om någon mer lyssnade på just samma avsnitt av Min timme med Olof men eftersom det finns hundra olika, utan inbördes ordning, så är sannolikheten inte särskilt stor.

Highway to Hell or Stairway to Heaven?

Häromdagen var jag på en bokrelease, som alltid en trevlig tillställning där man kommer i samspråk med intressant folk. Lokalen vi höll till i låg i anslutning till en frikyrka, en stor lokal som närmast påminner om en konferensanläggning. Jag tror rent av den hyrs ut ibland som sådan.

Under pandemin användes den iallafall som lokal för massvaccinationerna och jag var där för en av mina sprutor. Jag kände igen mig i lokalen, var nämligen där en del som barn eftersom en klasskamrat var med i den församlingen och bjöd in oss till musikalföreställningar som hölls där. Jag misstänker att vi ungar var skapligt ogudaktiga med vårt godissnaskande i bänkarna men det är nog glömt förlåtet vid det här laget.

Nu påminde jag förstås... ber ödmjukast om ursäkt såhär i efterhand. Men man kanske uppskattar uppsluppna ungar i frikyrkan? Vad står annars det där med fri för?

Men det var ju inte gamla kyrkobesök jag skulle berätta om utan om eventuella kommande. Jag satt mitt emot en dam som entusiastiskt berättade om att kyrkan nyligen renoverats och försetts med en rulltrappa upp till gudstjänstlokalen. Hur coolt är inte det?

Stairway to Heaven electrified. 

Jag som ytterst sällan går i kyrkan blev faktiskt lite nyfiken. 

Om inte hissen går ändå upp kanske rulltrappan gör det!

Börja om från början

Början är det enda som betyder något. Lyckas du inte fånga läsarens intresse under de tio första sidorna kan du lika gärna lägga ner. Jo, det ligger något i det. 

För att komma igenom manusläsarnas nålsöga behöver du vara en väldigt smidig kamel. Vår Hjärtrud skulle förmodligen klara det om vi bara lyckades baxa henne så långt. Men nu är det inte Hjärtrud det handlar om, utan om Kim Lanz, Lanz med zäta.

Början av hans historia. Den intressanta delen av hans liv börjar en fredag i juli. Givetvis en fredag den trettonde, inser jag nu. Det passar berättelsens narrativ så bra så jag på allvar börjar tro på slump och synkronicitet.

Slumpen sätts ur spel på ett ovanligt vis runt Kim och kring den problematiken och allt som det ställer till med kretsar denna saga. Så långt så gott, men det är det här eländet med början. Hur gör man?

Hur i hela friden håvar man in läsaren i sitt bokstavsgarn och håller henne fast för tid och evighet eller åtminstone tills boken är läst?

Början behöver väcka känslor hos läsaren och nyfikenhet. Empati för huvudkaraktären och dennes dilemma. Jo tack, jag vet. Men hur? Med vilka ord kan jag åstadkomma detta magiska?

Vissa lyckas, andra kommer aldrig förbi kamelen som vaktar nålens öga.

Den sista gången

Man vet oftast inte när den sista gången inträffar. Det är bara en gång till i raden av morgonkaffe, leta nycklar och hejdå. En upprepning som plötsligt tar slut.

Tidens väv repas upp och lindas tillbaka till det garnnystan den en gång kom ur, läggs tillbaka i spånkorgen invid spisen för nästa kattunge att leka med.

När virkade jag min sista grytlapp? Min mamma skickade foton häromdagen av två sönderbrända och osannolikt smutsiga skapelser av mina tioåriga händer. Det är så fyrtiofem år av kökshandräckning ser ut.

När höll jag mitt sista barn i handen över ett övergångsställe? Sånt minns man inte.

När blir sista gången att tänka att jag inte kan? När blir sista gången att tänka att jag inte hann? Se där fick jag in ett nödrim också!

Dags att sätta fart, för någon gång blir sista gången jag får en ny chans att lyckas.

Snorunge, vad vet du om livet!?

Ungen glor skamlöst på mig från andra sidan bussens mittgång. Munnen halvöppen som i dumförvåning. På huvudet har han en för stor stickad mössa i blått och orange med en stor gul boll upptill. Han stirrar rakt på mig utan så mycket som en blinkning.

Uppenbarligen har ingen lärt honom allmän hyfs. Kvinnan som sitter innanför honom lutar huvudet mot fönstret. Låtsats sova, eller kanske gör hon det verkligen. Oansvarigt i så fall men hon sitter åtminstone inte fast med blicken i en mobil som de flesta föräldrar nuförtiden.

Plötsligt sträcker pojken armen mot mig, pekar på min svarta basker.

- Ska vi byta? Jag tycker du behöver mer färg! Du ska inte vara sådär svartklädd. Det är inte snyggt. Och jag har alltid velat ha en sån där basker, med en liten stropp upptill, precis som din.

Jag nickar bara och tar av mig baskern. Våra huvudbonader växlar hand över mittgången. Jag drar mössan över huvudet. Den sitter som gjuten. Baskern med, på hans lilla huvud. Det är bara en baguette under armen som saknas och kanske ett staffli och en hund utan koppel.

Något väcks i mig och trots att regnet rinner utefter bussens fönster så är det som att solen skiner in.

Silverfiskarna sjunger i duschen

Som eventuellt framgått så är jag rätt förtjust i småkryp, även sådana som vanligtvis inte uppskattas. Silverfiskarna är ett exempel. Idag blev jag påmind genom en recension i DN av en barnbok som handlade just om dessa små djur.

Jag har alltid tänkt att silverfiskarna sjunger vackert i duschen, när ingen hör. De har små badborstar att skrubba ryggen med. Har du tur kan du få syn på en sån kvarlämnad ryggborste när du städar, fast de flesta tittar förstås inte så noga och kan råka tro att det är ett litet skräp.

Förutom silverfiskar så gillar jag spindlar, husflugor och humlor. Kanske inte så ovanligt ändå. De enda smådjur jag har svårt att känna något förmildrande för är fästingar, mjölbaggar och löss av olika slag. Till och med myggor kan få passera om de är friska och låter bli att sprida en massa sjukdomar.

Aprilväder

Snöflingorna dansar utanför mitt köksfönster men igår sken solen från en klarblå himmel. Ombytligt är bara förnamnet på det jämtländska aprilvädret. Jag ser hur VM8:an, skidliftarnas pulsåder, stretar uppåt med skidåkare som trotsar vädret och klistersnön i backarna.

Själv har jag annat för mig idag. Skidåkning är ändå inte min paradgren, det ska gudarna veta och de lär de veta. De sitter nog på yttersta kanten av snömolnen och håller sig om magen av återhållet asgarv. Att se mig i skidbacken är ingen vacker syn.

Inte för att jag vet om bilden av den hårt arbetande författaren är så mycket vackrare, annat än i min fantasi. Jag är i sluttampen på redigering av ett manus som jag tycker är riktigt skapligt. Jag har även roat mig med att läsa ut Hemingways till stora delar självbiografiska postumt utgivna roman En fest för livet, eller A Moveable Feast som den heter i original.

Jag tror titeln är en blinkning till påsken. En flyttbar högtid. Som livet själv.

Idag är det påskafton och fjärde april. Glad påsk alla kärringar där ute! 

Mina fyrklöver

Jag har flera kompisgäng där vi råkar vara fyra i varje, jag och tre till. Alla tjejer i varierande åldrar. Det är rätt perfekt, lagom många för att forma en grupp och tillräckligt ifall en skulle råka ha förhinder vid en träff. Samtidigt ett smidigt antal där alla hinner prata med alla.

Först var Amaranten, från början var vi fler, en hel föräldragrupp men med tiden blev fyra kvar. Vi sågs egentligen aldrig med barnen, vi övergick tidigt till att hänga i hotellbar och det startade på Amaranten. Efter en renovering som inte gjorde baren bättre övergick vi till olika andra etablissemang, numera ses vi på Portal bar. Barnen blir 20 i år, så det där med föräldragrupp är ju ett tag sedan.

Fyrklöver nummer två är Skuggorna. Där var vi också fler från starten som skedde på en skrivkurs för tio år sedan. Vi sågs hemma hos en i gänget varannan vecka och pratade om våra gemensamma skrivprojekt. Över tid droppade några av och numera är det Hjärntrusten kvar. De fyras gäng.

Från Manusgruppen finns inte mindre än två fyror, den gamla och den nuvarande. I gamla, där två av oss även är i nya, skriver vi på ett gemensamt projekt. I den nya skriver vi på andra egna projekt

Fyror är starka tillsammans. Fyra vädersträck, fyra färger i en kortlek, fyra årstider, fyra vänner.

Tonåren i backspegeln

Idag fyllde yngsta dottern 20 år. Tiden som tonårsförälder är definitivt tillända. Det gick i en grisblink kan man säga. Var det inte nyss hon inte ens fanns som en förhoppning och jag satt på ett plan till San Francisco på självaste bröllopsdagen och tyckte rödvinet smakade en smula märkligt.

Det var ju flygplansvin och man var lagom trött av att sitta med men pigg treåring bredvid sig så jag tänkte väl inte närmare på saken då. Men morgonen efter när make och sagda pigga treåring lämnar mig djupt snarkandes på hotellrummet och efter en stund kommer hem med hämtkaffe så började jag undra. Jag som älskar kaffe. Skulle det smaka sådär illa? Amerikanske blask förvisso men det brukar ändå vara fullt drickbart.

Senare under dagen eller möjligen dagen efter mådde jag illa. Det gör jag typ aldrig. Apoteket nästa. Provade om jag inte missminner mig sju olika fabrikat av graviditetstest. Alla med samma resultat. Jaha, det var oväntat men inte det minsta ovälkommet.

De två är nu 20 och 24 år. Ofattbart, underbart och alldeles i sin ordning.

Happy Campers

Idag hade vi träff i Roskilde-kvartetten, tråkigt nog bara tre av oss, men det tar vi igen nästa gång! När vi ses är den djupt rotade traditionen att hålla till i takbaren på hotell Downtown Camper. Vi fyra började skriva på vårt gemensamma projekt i maj och utan större överdrift är det ett av de roligaste projekt jag varit med i.

Vi lever ut våra lustar, breder ut våra vingar och provar om de bär. Vi avslöjar hemligheter, både våra egna och andras och reder ut våra mest hoptrasslade livstrådar. Otroligt befriande att få leka med ord, tillsammans med likasinnade ordrika lekkamrater.

Vi fantiserar om ära och berömmelse, om intervjuer i Babel och TV4s morgonsoffa. Där vi får svara på frågor om hur vår arbetsprocess såg ut och hur vi i all världen kom på tanken att göra detta. Varifrån kommer inspirationen och hur mycket av oss själva har vi egentligen hällt in i våra karaktärer?

Ja, säg det. 

Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.

Fredag i dagarna tre

Ibland får jag för mig att det är en viss veckodag, fast det är helt fel. Känslan är så himla stark att den inte går att bli av med. Så var det nu i onsdags. hela dagen fick jag påminna mig själv gång på gång att det faktiskt inte var fredag, inte riktigt ännu.

Likadant var det igår, då det följaktligen var torsdag. Fortfarande inte fredag. Så himla konstigt. Varför blir det såhär? 

Idag när det faktiskt är fredag var fredagskänslan inte alls lika stark. Nu är jag nyfiken på vilken veckodag jag ska vakna till imorgon.

Ro

Detta med skrivandet... hur får man till det? Vad som krävs är tid, ork, lust och ro. Envishet och tålamod. En röd gris och en ängel.

Det krävs ro för att ro ett projekt iland. Att hålla i och hålla ut tills en bok kommer ut i andra änden. 

Änden av vad?

Var kommer idéerna in?

En idé fångas upp ur idéhavet. Antingen med krok eller håv. Det beror lite på. Ibland kommer idéerna i stim och ibland får man lurpassa i evigheter innan man lyckas få gammelgäddan på kroken. Ibland är idéerna för små och ofärdiga. Idé-yngel åker tillbaka i sjön.

Det sägs ju vara rofyllt att fiska så det är vad jag gör. Ror min båt och fiskar.

Sierskan

Det är märkligt att jag halkade in på polisspåret, att jag tillbringar arbetsdagarna i sällskap av kriminalare och rättsläkare.

I ett annat tidevarv hade jag suttit i ett tältbås på karnevalen. Gömd bakom ett vinrött draperi bestrött med guldglitter. 

Den enda kristallkula jag använt är då jag skojade med tjejerna på tåget ner till Roskilde. Min dotter Violas gamla souvenir-snöglob. Riktigt skoj att se deras förvånade miner där i tågvagnen.

Och nej, det är inte bara på skoj. Jag blir seriöst inblandad i brott där gärningspersonen inte låter sig hittas på konventionellt vis. En och annan försvunnen person har jag hjälpt till att lokalisera, även föremål och katter. Fast katterna väljer nog att låta sig hittas. Det har jag åtminstone alltid misstänkt.

Jag är inte det minsta vidskeplig men vad ska jag annars göra med allt jag ser och vet och anar?

Det är högst verkligt alltsammans det är bara, av för mig okänd anledning, inte alla som ser det jag ser. Kanske är det inte konstigare än för en färgblind att föreställa sig att andra ser färger. Fast tvärt om då. I det här fallet är de flesta färgblinda.

Vad är det som t(h)änder?

Det är inte första gången jag skriver om tandfunderingar här, det händer då och då. Det som åter fått mig att tänka i dessa banor är att det tycks blivit på modet att flossa utomhus. Sedan en tid tillbaka ser jag slängda tandtrådsstickor på marken, ni vet såna där plackers, dvs en liten plasthållare med en bit tandtråd fäst vid.

Jag minns inte hur det började men nu har det blivit ett skämt mellan mig och min dotter, hon som glatt slet mjölktänderna ur munnen som barn medan syrran väntade till de var så lösa att de lossnade i vinddraget. Varje gång någon av oss ser en sån där tandtrådsgrej på gatan tar vi ett foto och skickar till varann.

Det började nån gång i somras och vi har sett dem på de mest skumma ställen, inte bara på trottoarer utan inne på jobbet, i korridorer och i kontorsrum. Folk flossar alltså och kastar dem sedan på golvet!

Vi har starkt misstänkt att det i själva verket handlar om meddelanden mellan medlemmarna i någon hemlig klubb. Jag menar, vad kan det annars vara?

Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser. 

Ibland blir det inget skrivet

Det är väl med ordflödet som vattenflöden. Ibland är det full fart och orden sprutar, ibland är det total idé-torka. Jag vet inte heller vad som styr flödet. Det har jag inte lyckats klura ut. Är det inre eller yttre faktorer som styr. Antagligen en kombination.

Inte en susning.

Det talas om inspiration och att man behöver fylla på källan för att kunna skapa. Om källan är tom finns förstås inget att hämta längre ner längs berget.

Fylla på med vad? 

Läser böcker. Går promenad vid skog och vatten. Ger mig ut och springer. Träffar familjen. Äter gott. Tar en kopp te på kvällen. Ser allt det vackra i tillvaron.

Snart smälter isen och orden kommer att forsa nerför berget. Jag står redo med en hink i varje hand.

Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.

Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?

Skrivarkö

Min skrivarkö är lång, alltså alla saker jag vill skriva på. För närvarande har jag inte mindre än fem parallellt pågående skrivprojekt. Det är nog minst två för många egentligen. Men vad kan jag göra åt egentligen? 

Inte ett dyft. Det är bara att jonglera på. En sak i taget eller allt på en gång. Alla sätt är bra utom de dåliga osv. Dessvärre blir inte mycket skrivet alls, jag står liksom still i mitten av alla trådar och tar mig ingenstans.

Redigering av Kaosupphävaren står på tur. Jag har fått värdefull återkoppling från min redaktör att arbeta in för att få manuset redo för en förlagsrunda.

Badkarsboken behöver skrivas vidare på tills nästa träff med Manusgruppen och dessutom ska jag läsa och kommentera de andras texter.

Novellmästarna förväntas sig något med mer drag i. Oklart hur det ska gå för mina isjakter.

Roskildekvartetten lämnar strax över stafettpinnen till mig och Nina att skapa ett nytt kapitel.

Händelserna i Mordviken tar form i en plot-grid och utkast till kapitelstruktur.

Skrivarkön är full. Det är nu jag önskar att jag inte bara köpt utan också läst boken om köteori som jag har någonstans hemma i bokhyllan...

Lek med fruset vatten

Världen är inbäddad i mjukt vill fluff och det rasade nyss ner ett stort sjok från taket. Snö. Bara lite fruset vatten men gör en oändlig skillnad för vinterhumöret. Särskilt såhär inför en sportlovsvecka. Utan snö ingen skidåkning.

Just idag blir det i och för sig ingen åkning. Slöfocken övertalade mig att starta igång veckan med en vilodag. Det passar bra med mitt livs narrativ, the story of my life, jag började tex mina högskolestudier med ett sabbatsår. Ja det funkade. Jag tog åtminstone min examen till slut.

Om jag kommer ut i skidbacken under den kommande veckan återstår att se men det är högst sannolikt, även om jag även har andra ambitioner med min lediga vecka. Litterära sådana. Jag vill ungås med böcker och texter. Lära känna karaktärer och utforska miljöer.

Det vita fluffet utgör oavsett sysselsättning en utmärkt fond.

En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.

Skillnaden mellan längtan och saknad

Vad är skillnaden mellan att känna längtan och saknad? Jag vet inte och jag vet inte heller varför jag ställer mig den frågan. Varför undrar jag det?

Språk och dess nyanser fascinerar mig och om jag nu får ge mig på ett försök så är längtan ett positivt laddat ord medan saknad lutar mer åt melankoli, eller kanske nostalgi.

Man saknar det man inte tror sig kunna få igen. Något man eventuellt haft eller rent av alltid saknat. Att längta, det gör man efter sådant man tror sig veta ligger framför en.

Så som man kan längta till helgen eller semestern. Sakna kan man göra en plats eller tid man inte kan återvända till, som ett land i krig eller en barndom.

Nu tror jag att jag förstår!

Längtan riktar sig framåt och saknad sträcker sig bakåt.

Årets kortaste månad

Februari, eller vabruari som den kallas av många luttrade småbarnsföräldrar som inte får ihop särskilt många arbetsdagar denna årets kortaste månad.

Och inte blir det någon extra dag detta år heller. Vi får nöja oss med 28 stycken. Undrar vem som bestämde att just februari skulle vara kortare än övriga månader? Hade det inte gått att lösa genom att göra ytterligare ett par månader till 30 dagar?

Vad vet jag? Inte mycket om dessa saker. Gissar att det är sedan gammalt som man säger.

Som alltid hoppas jag att månaden ska bjuda på stunder för skrivande.

Sista rycket

Sista januari. Äntligen kanske vissa tänker. Min känsla är tvådelad. Som vanligt längtar jag till våren samtidigt som jag vill sakta ner den skenande tiden. Det går ju inte alls ihop!

Årets första månad som ligger som en brygga mellan långsamhetens julledighet och formulering av nya friska tag. Nu kör vi hörrni! Hör man sig själv, inte ropa från läsfåtöljen eller skrivpasset vid köksbordet. 

Januari känns alltid lång. Året är segt i starten och får fart först framåt mars. Än så länge vinglar det fram på nyvakna kalvben. Men vänta bara...

Snart går vi in i eldhästens år och då blir det säkert fart. Vad annat kan man vänta av en häst med eld i baken? 

Men ännu är det träormens år och han har inte bråttom någonstans.

Nå Nina, hur ser du ut?

Jag gillar att dricka te på kvällarna. Te är för kvällen. Om morgnarna är kaffe den föredragna drycken, under arbetsdagen likaså. Ikväll ska jag dricka te med Nina och fråga henne hur hon ser ut.

Nina är en av mina romankaraktärer och jag kan förstås se henne för min så kallade inre syn. Jag ser mina berättelser som filmer. Så även romanmanuset jag just står i begrepp att redigera. Jag ser allt tydligt, i fullaste Technicolor, med ledmotiv, eftertexter och allt.

I det fallet spelar det inte så stor roll hur någon ser ut. Jag inser att min Kim inte fått sitt utseende särskilt väl beskrivet alls. Det gör inget för läsaren fyller i och ser honom precis som han ska vara.

Men att beskriva Nina, det är en annan sak. Nina förekommer i en historia som skrivs tillsammans med ytterligare tre författare. Vi har varsin karaktär vars historier flätas samman i stafettskrivna kapitel där just vår egen huvudperson är jaget.

Mina medskribenter behöver förstås veta hur Nina ser ut. Så hon inte i ena kapitlet blir smal som en pinne och blond och i nästa en smårultig brunett. Ja, ni fattar...  

Nu ska vi se... ja, nu sitter hon mitt emot mig vid köksbordet.

Det ljuva 40-talet

Min romankaraktär Maj söker tryggheten i det förgångna. Själv har jag aldrig känt någon dragning till dåtiden och verkligen inte 40-talet. 1946 är året dit Maj till slut reser.

Hon kommer dit från vår nutid med vetskapen om att både hon och nyfunne kärleken Jan kommer bli gamla och leva lyckliga i alla sina dagar. 

Jag har funderat en del på vad hennes drivkraft är, varför har hon aldrig känt sig riktigt hemma i sin födelsetid. Å ena sidan kan man förstås tänka att det beror på att hon redan varit där, att hon har gamla minnen av en tid hon inte borde kunna komma ihåg.

Det är dokumenterat svårt att skriva historier där tidsresor förkommer. Paradoxer uppstår och man riskerar att möta sig själv i en trång gränd. Jag lät mig dock inte avskräckas utan skrev av hjärtans lust. Maj fick sin längtan och den var stark nog att ta henne dit hon ville.

Såhär i efterhand har tanken slagit mig att hennes längtan kan vara ett utryck för mitt eget sökande efter trygghet, säkerhet, en försäkran om livet. Maj reser tillbaka till en tid när det nyss blivit fred och det råder en tillförsikt inför framtiden. Hon vet vad som kommer att hända under de årtionden hon får leva och har även lyckats komma över informationen att hon blir gammal och tycks få ett lyckligt liv.

Det låter väl som en dröm för en orolig själ.

Spegling i ett fönster

Betraktar jag min egen reflektion eller en svindlande vacker utsikt? Är glasväggen framför mig en spegel eller ett fönster?

Självreflektion ska ju vara så nyttigt och utvecklande men tillslut tröttnar man väl på att se sig själv djupt i ögonen och ger upp. Man är väl ingen Narcissus som lyckades drunkna i sin egen förföriska spegling i en sjö eller göl eller vad det nu var för vattendrag.

Om jag istället väljer att blicka ut genom ett fönster, studera omvärlden, en stad i ständig rörelse, eller skidåkare och pistmaskiner som är min utsikt på annat håll, vidgas mitt sinne. Vad finns att upptäcka hos mig själv? 

Jag sitter där och tittar ut på världen och när mörkret faller förvandlas även fönsterglaset till en spegel.

Halsmuffen

Alltså ibland blir det helt galet. Knäppt och knasigt. Som exempelvis historien med min fina svarta halsmuff. En sån där tunn liksom strut som man trär över huvudet. Jättebra när man åker skidor. Men just den svarta var en jag hade hemma i stan och inte i Åre där det finns en hel drös av dessa.

Jag saknade den plötsligt i julas och tänkte att jag tappat bort den. Kände ett styng av sorg för jag gillade den. Sen när jag kom upp senast till Åre så låg den ju där. Samma återfinnandets glädje som den gången jag återfann mina nyinköpta svarta sommarskor med klack. De som jag trodde jag tappat bort på något hotellrum under den sommarens bilresa i Europa. 

Nejdå, de stod troget undanstoppade under sängen i Åre. Stor glädje att se dem igen. Och samma var det ju med den svarta halsmuffen. Eller buffen som somliga kallar dessa tingestar. Nåja, den låg på hatthyllan och väntade. Jag tog tillbaka den till stan när vi for ner.

För säkerhets skull lade jag den i byrålådan och tog den inte till jobbet igår. Det borde jag ha kommit ihåg när jag gick från jobbet och en svart halsbuff trillar ner från hatthyllan och hamnar i min lunchlådekasse. Jaha, tänker jag. Där är den. Jag tänkte inte ens på att denna hade vita blommor i tryck på det svarta.

Haha, ja den får jag allt bära tillbaka på måndag och smyga tillbaka på hatthyllan. Hoppas ägaren blir lika glad som jag brukar bli att återse mina borttappade kläder.   

Inbunden

Jag låg vaken nån timme under natten och manglade möjliga företagsnamn genom hjärnans valsar. Troligen kom jag inte på något gångbart. Alla fyndiga är redan tagna. Slukade av sådana som köper alla domännamn de kommer på i förhoppning om att någon en dag ska lägga ett bud.

Det där namnet är ju mitt. Något jag bara måste ha. Kosta vad det kosta vill.

Nej, jag tror som sagt inte att något av mina nattliga påfund kommer att flyga men man kan ju inte tygla nattens ruminering. Finns ett sådant ord? Jajamen och det funkar tydligen med KBT även för sånt. Snacka om ormolja. En mirakelkur som jag faktiskt tror på.

Men vad har allt detta med ordet inbunden att göra? Inte mycket men det var så tankarna vandrade.

Outbound. Inbound. Inbunden. 

Inbunden, som en bok eller som en tillknäppt författare?

800 grader...

Jag råkade se att detta blir inlägg nummer 800 i ordningen. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat men nu får det bli om 800 grader istället.

Det är bra varmt det! Rejält varmare än min bastu som jag just klev ur. Den kom upp till ynka 86 grader. Det blir ingen kremerad av. 

För det är just det som 800 grader är lagom för. Temperaturen i en krematorieugn ligger därikring. Det förbränner biologiskt material men inte reservdelarna av metall.

Gamla goda Ebba Grön sjöng om 800 grader i sin låt med samma namn men där tror jag det handlar om kärnvapen och den förgörande värme en sådan explosion alstrar. Frågan är dock om inte det blir ännu varmare än så.

Kanske dock inte så mycket som 1668 grader, nej jag tänker inte googla, men 1668 är i all fall smälttemperaturen för titan och det har stor betydelse för en stackars kaosupphävare. Hon måste få komma ut och loss. Kunna flyga fritt och slumpa till det lite här och där som det är tänkt.

Annars kan jag aldrig mer vinna på Roulette med gott samvete.

Lugn i stormen

Vädret denna vinter har varit rätt ostabilt. Stormarna har avlöst varandra. Johannes och Anna och allt vad de heter och tidigare under hösten hette en av stormarna Melissa. 

Egentligen gillar jag när vädret märks. Snö har alltid varit en favorit och gärna även snöstorm. Om man inte behöver ge sig ut i den vill säga. Strömavbrott går bra, om det inte varar så länge att allt det blir totalt utkylt för en stackare med direktverkande elvärme.

Stormarna ställer till det, för skogsägare och för de som får hus och bilar förstörda av fallande träd. Blåsten och snön ställer till det för de flesta trafikslag. Bandvagnarna får ut och göra verklig nytta istället för att bara forsla restauranggäster på fjället efter att liftarna slutat gå.

Mina tre bra saker

I nu ganska många år har jag skrivit upp tre bra saker, var tredje dag, i telefonens noteringsapp. I ett enda långt flöde ringlar sånt jag tycker är bra fram. Oförtrutet var tredje dag, med några få undantag då jag missat och glömt och fått ta igen och sammanfatta i efterhand.

Första inlägget är från 15 juni 2018. Det blir hela åtta år sedan till sommaren. Då var det Skrivsommaren 2018, den sommaren som jag började ta skrivandet på allvar. Det märktes även här på Lust & ro för det året blev det hela 29 inlägg. Första tvåsiffriga sedan jag startade bloggen 2012. Efter det har det gått stadigt uppåt i antal inlägg.

Tresiffrigt blev det första gången 2021 och peaken var 2024 med 121 inlägg, omgärdat av två år med 120 små texter. Även detta blir om man räknar efter ungefär ett inlägg var tredje dag under året. Undrar hur många det kommer bli under 2026?

Jo, jag vet att det inte är kvantitet utan kvalitet som räknas här, för vem vill ha blaskig utspädd blandsaft som inte smakar något alls av sommaren söta bär?

Å andra sidan. Vanan. Värdet av att hålla i en vana. Det ska inte underskattas. Att hålla flödet av ord öppet. Risken om jag slutar skriva är att det inte blir något alls. Källan behöver visserligen fyllas på men det tycks gå relativt av sig själv utan vidare inblandning från mig.

Mitt kontrakt med kreativitetens makter är att fortsätta skriva. Att fortsätta sätta ord på det magiska som de häller i vattnet. Ibland blir det något värt att sprida. Oftast inte men resten behövs för att spola fram guldkornen ur bottenslammet.  

Vi skapar världen tillsammans

Vad kan jag som skriver ta för givet att läsaren känner till eller har förstått av det jag hittills hunnit berätta?

Jag vill ogärna skriva läsaren på näsan genom att förklara för mycket. Nu gjorde jag det nästan, märkte ni det? Om man skriver folk på näsan är risken stort de lägger boken ifrån sig.

Och samtidigt vill jag inte lämna någon i sticket. Nähä, men det trodde jag du fattat för länge sedan. Och så står läsaren ensam kvar medan de obegripliga orden springer i förväg. Ännu en anledning att ge upp och ställa boken på hyllan.

Det gäller alltså att berätta precis lagom. Varken vara övertydlig eller obegriplig. En tunn planka för en vilt fabulerande person att balansera på.

Och hur ska man hantera det faktum att alla läsare är olika? Ja, det är här det blir spännande. Två personer läser inte samma historia, inte ens om det är samma bok. Det vet alla som varit med i en bokcirkel.

Läsaren är i allra högsta grad medskapare av berättelsen. Fiffigt eller hur?

Den första dagen

Första januari. Ett nytt år. Igen. Är det sant att tiden går fortare ju äldre man blir? Onekligen känns det ju så och det finns en mängd förklaringsmodeller till det.

Oavsett vad så känns det inte särskilt länge sedan det senast var nyår och första januari. Förra gången. Det var ju nyss!

Och ändå, när jag bläddrar tillbaka i minnesbanken så har ju mycket hänt under året som gått.

Minnesbanken förstärks av mina 141 inlägg på Instagram, om jag nu räknade rätt.

Det börjar och slutar på samma vis, med bokslut av året på Thelins konditori. Efter bokslutet över det gångna året 2024 bar det av till Åre med yngsta dottern med pojkvän. 

Åre igen över sportlov och senare igen på påsklov. Mellan där kom min bok Hotell Blå lögnen ut.

Vi besökte vänner i Spanien och jag var på min första boksignering på en mysig bokhandel i Djursholm. En sista jobbvecka för mig solokvist i Åre innan distansarbetet inskränktes till två dagar per vecka. Sen kom sommaren som även den tillbringades mycket i ett stekhett Åre.

Cykling och vandring och signering av boken på ICA. Kul!
Firande av makens födelsedag och en av döttrarna kom upp med tåget på blixtvisit.

Midnattslopp och halvmara klarades av. Fick med mig den äldre av döttrarna på halvmaran denna gång och vi är redan anmälda till årets.

Mera boksignering och sen på Bokmässan. En riktigt skojig upplevelse att vara där som författare.

Flera lopp med dottern. Hässelbyloppet och Höstrusket. Mellan dem ännu mer signering samt en tripp till Åre. Följt av Stockholms Filmfestival, tror vi såg åtta filmer.

December kom och det var ju nyss på riktigt. En sista signering för året på Akademibokhandeln och advent och lucia firades. Åre igen några dagar innan jul och sen hem igen för firande av själva julafton.

Årets sista vecka innebar ommålning av sovrum där skräckful tapet nu täcks av Stockholmsvitt. Imorgon blir det IKEA för beställning av bokhyllor. 

Så kanske ändå att året som gått inte gick så obemärkt förbi. Det gäller bara att upptäcka alla färgglada glaspärlor på tidens tråd.