Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.