En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.

Skillnaden mellan längtan och saknad

Vad är skillnaden mellan att känna längtan och saknad? Jag vet inte och jag vet inte heller varför jag ställer mig den frågan. Varför undrar jag det?

Språk och dess nyanser fascinerar mig och om jag nu får ge mig på ett försök så är längtan ett positivt laddat ord medan saknad lutar mer åt melankoli, eller kanske nostalgi.

Man saknar det man inte tror sig kunna få igen. Något man eventuellt haft eller rent av alltid saknat. Att längta, det gör man efter sådant man tror sig veta ligger framför en.

Så som man kan längta till helgen eller semestern. Sakna kan man göra en plats eller tid man inte kan återvända till, som ett land i krig eller en barndom.

Nu tror jag att jag förstår!

Längtan riktar sig framåt och saknad sträcker sig bakåt.

Årets kortaste månad

Februari, eller vabruari som den kallas av många luttrade småbarnsföräldrar som inte får ihop särskilt många arbetsdagar denna årets kortaste månad.

Och inte blir det någon extra dag detta år heller. Vi får nöja oss med 28 stycken. Undrar vem som bestämde att just februari skulle vara kortare än övriga månader? Hade det inte gått att lösa genom att göra ytterligare ett par månader till 30 dagar?

Vad vet jag? Inte mycket om dessa saker. Gissar att det är sedan gammalt som man säger.

Som alltid hoppas jag att månaden ska bjuda på stunder för skrivande.

Sista rycket

Sista januari. Äntligen kanske vissa tänker. Min känsla är tvådelad. Som vanligt längtar jag till våren samtidigt som jag vill sakta ner den skenande tiden. Det går ju inte alls ihop!

Årets första månad som ligger som en brygga mellan långsamhetens julledighet och formulering av nya friska tag. Nu kör vi hörrni! Hör man sig själv, inte ropa från läsfåtöljen eller skrivpasset vid köksbordet. 

Januari känns alltid lång. Året är segt i starten och får fart först framåt mars. Än så länge vinglar det fram på nyvakna kalvben. Men vänta bara...

Snart går vi in i eldhästens år och då blir det säkert fart. Vad annat kan man vänta av en häst med eld i baken? 

Men ännu är det träormens år och han har inte bråttom någonstans.

Nå Nina, hur ser du ut?

Jag gillar att dricka te på kvällarna. Te är för kvällen. Om morgnarna är kaffe den föredragna drycken, under arbetsdagen likaså. Ikväll ska jag dricka te med Nina och fråga henne hur hon ser ut.

Nina är en av mina romankaraktärer och jag kan förstås se henne för min så kallade inre syn. Jag ser mina berättelser som filmer. Så även romanmanuset jag just står i begrepp att redigera. Jag ser allt tydligt, i fullaste Technicolor, med ledmotiv, eftertexter och allt.

I det fallet spelar det inte så stor roll hur någon ser ut. Jag inser att min Kim inte fått sitt utseende särskilt väl beskrivet alls. Det gör inget för läsaren fyller i och ser honom precis som han ska vara.

Men att beskriva Nina, det är en annan sak. Nina förekommer i en historia som skrivs tillsammans med ytterligare tre författare. Vi har varsin karaktär vars historier flätas samman i stafettskrivna kapitel där just vår egen huvudperson är jaget.

Mina medskribenter behöver förstås veta hur Nina ser ut. Så hon inte i ena kapitlet blir smal som en pinne och blond och i nästa en smårultig brunett. Ja, ni fattar...  

Nu ska vi se... ja, nu sitter hon mitt emot mig vid köksbordet.