Utan mening

Utan mening känns allt så meningslöst. Ha, vilken insikt! Förvisso självklart men det gäller även rent bokstavligt. Utan meningar blir mitt liv meningslöst, utan mening, utan värde. Värdelöst.

Och känns tillvaron värdelös är steget inte långt till självet, jaget. Så långt ner i dalen vill jag helst inte gå. Jag hoppas på en uppförsluta. Att foten av ett ståtligt berg finns när nere i dimman. Stadigt förankrat i urberget. Här, i den del av världen där det tack och lov inte är jordbävning stup i kvarten. 

Men, faktum kvarstår. Jag har inte skrivit en rad på evigheter. Inte sedan jag lämnade mitt senaste hjärteblod i drakarnas manushögar. Efter det har ordströmmen sinat till ett absolut minimum. Knappt några inlägg här. Inget nytt manus. Inga lysande idéer har uppenbarat sig. 

Inte ens lust och ro.

Nu var inte min avsikt att detta skulle bli gnäll och klagolåt men så blev det ju. Ändå. Oavsett. Fast det inte var avsedd avsikt, utan alltså oavsiktligt. Jeez, jag måste sluta med dessa löjliga ordlekar!

Det är mycket jag måste sluta med. Gnälla. Prokrastinera, se där jag kan inte ens stava till det! Eller, det är väl stavningskollen som inte kan? Skjuta upp alltså. Det måste jag sluta upp med. Vad gör uppet där?

Jag borde sluta skjuta upp mina skrivstunder. Jag behöver producera två julnoveller innan sommaren är slut. Märkligt men sant. Jag ska skriva mitt sista kapitel på en stafettroman om fyra damer på vift. Och jag ska väcka liv i ett gammalt manus och se om det har nog med magi i sig för att vilja bli något.

Slut på tramsandet!

Ett liv blir meningsfullt först när man fyller det med meningar.

Fridstimmar

Nu hittade jag visst på ett nytt ord igen. Ett bra ord. Ett ord som jag behöver. Om fridens timmar. Om natten då jag sitter vid köksbordet fast jag borde sova.

Fridstimmar är de där stunderna då inget måste göras, då inget pockar på min uppmärksamhet från LISTAN, med plikter, åtaganden och grejer som jag bestämt mig för att göra.

Vissa veckor är fridstimmarna försvinnande få och detta ska jag arbeta med att råda bot på under den kommande hösten. Härmed startas en vänförening. Än så länge med bara en medlem och så ska det nog förbli.

Föreningen för främjandet av fridlysta fridstimmar.

Tjejnyår

Det finns ett fånigt begrepp för den tiden på året som är nu. Tjejnyår. Terminstart efter sommaren alltså. Ja, jag delar fortfarande in mitt år i terminer trots att det var evinnerligare tider sedan jag gick i skolan. Mina ungdomar går i skolan men förmodligen hade jag gjort likadant även utan kopplingen till deras skolgång.

Nystarten, fräschören av att börja på ny kula efter sommarens ledighet. I ett försök att återskapa den hoppfulla Back-to-School-känslan. Nya skrivböcker, nya pennor och sudd. Nytt pennfodral. Ja jag har faktiskt införskaffat ett nytt i form av en katt och fina färgpennor i en butik som hade allt i Akihabara.

Idag var första arbetsdagen och den var tämligen händelselöst. Ett möte med mestadels folk på distans och efter det typ inte mycket alls. Läsa några mail och fixa lite inför några kurser. 

Jag kan verkligen sakna känslan av skolstart. Nytt schema, kanske nya klasskamrater, nya lärare. Nystart. Omstart. Som det är nu är det mer eller mindre samma samma lika, hela tiden. Nuförtiden ligger hela ansvaret för att skapa förändring och nytändning enkom på mig själv. Känn makten.

När jag nästan åkte till Svalbard

Sommaren när jag var sexton åkte jag till Nordnorge. Flög till Kiruna på hundralappen och fortsatte sen med tåg och buss. Resan var så kul att jag gjorde om den även sommaren efter, fast då med en stackars hyrbil från nån mack i Boden. Dit upp var det med billiga standby-biljetter på flyget även denna gång.

Nu till det där med "nästan Svalbard". Det var såhär att jag ville se flygplatsen i Alta som jag hört skulle vara lite speciell eftersom den låg som i en dalsänka. Det var helt enkelt lite klurigt att starta och landa från den ganska korta banan där nere mellan fjälltopparna. Eller snarare, Alta är en av få flygplatser i Nordnorge som plan av lite större modell kan trafikera. På de flesta andra är det bara små propellerplan.

Jag stod länge och såg flera stora plan starta och landa och gick sen in i flygplatsbyggnaden. Där fanns en biljettautomat, likande den på Arlanda där man köpte sina hundralappsbiljetter. Såg den magiska destinationen Svalbard och Longyearbyen. Tyvärr kostade de långt över den där hundralappen. Jag stod där länge och tvekade. Skulle jag köpa en biljett?

Jag skulle isåfall inte kunna åka hem utan att be mina redan hårt prövade föräldrar om pengar. De hade alltså släppt iväg mig på detta äventyr, visserligen i sällskap med en pojkvän men tveksamt om det gjorde saken mindre oroande för dem. Jag fick åka mot löftet att ringa hem varje dag. Något som visade dig svårare än man kan tro. 

Det fanns nämligen inga telefonkiosker i många av de samhällen vi besökte. Man var hänvisad att knacka på hemma hos folk som var ombud för telefonbolaget och ringa hemifrån dem. De slog om en liten switch och vips kunde de se hur mycket man skulle betala för samtalet. Smidigt och en gång blev vi inbjudna att dricka öl och se en match på TV med de som bodde i huset.

Ni förstår min tvekan att dra iväg halvvägs till Nordpolen och behöva leta telefon för att på något vis få pengar överfört till ett bankonto. Hur gjorde man ens sånt på den tiden? Jag hade kanske kunnat hitta nån vänlig själ som lånat mig pengar till återresan men sånt kan man ju aldrig ta för givet.

Istället blev det Nordkapp, Tromsø, Hammerfest, Lofoten, Kirkenes och en liten by precis vid ryska gränsen som hette Svanvik. 

Så nära och ändå så långt borta. Så nej, jag kom aldrig till Svalbard. Den resan väntar fortfarande på mig.

Semester

Jag kommer att behöva en semester efter semestern. Ingen rast, ingen ro. Inte mycket tid att vila och definitivt ingen tid att skriva i nån hotellbar. Det är fullt ös hela tiden och så ska det väl vara när reser i ett nytt land, ser nya platser och vill uppleva så mycket som möjligt när man ändå rest över halva jorden. Nåja nästan.

Skrivandet får återupptas när jag är hemma igen. När den så kallade vardagslunken infunnit sig. Då det är dags att ta tag i allt det som skjutits på framtiden. Röja hemma, ta tag i hälsan och konditionen. Flera lopp står på tur. Midnattsloppet först. Nya springskor har jag också som ska provas och springas in.

Jobbet drar igång och döttrarnas skolor. Manusgruppen. Amaranten och träffar med Skuggorna och Roskilde. Men jag måste hejda mig, försöka hålla max två bortakvällar per vecka. Jo, jag vet att det kommer att bli en utmaning men jag måste. Återhämtning och hemmaröjning tar också tid.

Förhoppningsvis känns vardagen som rena semestern.

Facit

Min man brukar lösa korsord på morgnarna, ibland dubbelkollar han att han skrivit rätt. I de flesta av tidningarna finns nämligen ett facit längst bak. Han tittar inte i förväg, utan bara, som han sa imorse,
När jag inte orkar ha fel.

Det oskyldiga lilla uttalandet fick mig att tänka. Tänk om det funnits ett facit även till våra livsval. Hur hade det påverkat saker och ting?

Tänk att aldrig behöva göra ett felval, aldrig behöva ångra sig eller vända om. Det låter inte som ett speciellt intressant liv. Trots allt är det väl omvägarna och kringelkrokarna som är livet.

Summa summarum, livet låter sig icke inrutas som ett korsord.

Fourth of July

Första gången jag besökte USA var jag 22 år. En ålder som ligger prick mellan mina döttrars åldrar idag. En ytterst märklig känsla. Tiden är verkligen som ett gummiband som kan sträckas ut och dras ihop utan rim och reson.

Min första amerikanska fjärde juli, och faktiskt den enda jag minns, råkade jag befinna mig på Maui långt ut i Stilla havet. I örikets gamla huvudstad Lahaina som tyvärr ödelades i en skogsbrand för tre år sedan. Vi bodde på Pioneer Inn, valfångarnas gamla tillhåll och ett fantastiskt hotell som nu är borta. I år hade det annars firat 125 år. 

Jag minns att jag satt på en stenmur och blickade ut över havet medan solen snabbt sjönk ner under horisonten. Solnedgången är en kortvarig historia så nära ekvatorn. Fjärde juli tänkte jag men inte en flagga i sikte, utöver de som alltid finns, inget firande, ingen parad eller fyrverkeri. 

Det var som vilken dag som helst och jag minns att jag tänkte att kanske ville inte Hawaii riktigt se sig som en av de femtio staterna. Först sensommaren 1959 blev öarna amerikansk mark. Kanske inte så konstigt då att det inte satt sig och dessutom så långt ifrån den övriga landmassan.

Vad vet jag, men något fjärde-juli-firande var det inte tal om men väl en av många förtrollade kvällar på en av de vackraste platser jag vet.