Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser. 

Ibland blir det inget skrivet

Det är väl med ordflödet som vattenflöden. Ibland är det full fart och orden sprutar, ibland är det total idé-torka. Jag vet inte heller vad som styr flödet. Det har jag inte lyckats klura ut. Är det inre eller yttre faktorer som styr. Antagligen en kombination.

Inte en susning.

Det talas om inspiration och att man behöver fylla på källan för att kunna skapa. Om källan är tom finns förstås inget att hämta längre ner längs berget.

Fylla på med vad? 

Läser böcker. Går promenad vid skog och vatten. Ger mig ut och springer. Träffar familjen. Äter gott. Tar en kopp te på kvällen. Ser allt det vackra i tillvaron.

Snart smälter isen och orden kommer att forsa nerför berget. Jag står redo med en hink i varje hand.

Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.

Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?

Skrivarkö

Min skrivarkö är lång, alltså alla saker jag vill skriva på. För närvarande har jag inte mindre än fem parallellt pågående skrivprojekt. Det är nog minst två för många egentligen. Men vad kan jag göra åt egentligen? 

Inte ett dyft. Det är bara att jonglera på. En sak i taget eller allt på en gång. Alla sätt är bra utom de dåliga osv. Dessvärre blir inte mycket skrivet alls, jag står liksom still i mitten av alla trådar och tar mig ingenstans.

Redigering av Kaosupphävaren står på tur. Jag har fått värdefull återkoppling från min redaktör att arbeta in för att få manuset redo för en förlagsrunda.

Badkarsboken behöver skrivas vidare på tills nästa träff med Manusgruppen och dessutom ska jag läsa och kommentera de andras texter.

Novellmästarna förväntas sig något med mer drag i. Oklart hur det ska gå för mina isjakter.

Roskildekvartetten lämnar strax över stafettpinnen till mig och Nina att skapa ett nytt kapitel.

Händelserna i Mordviken tar form i en plot-grid och utkast till kapitelstruktur.

Skrivarkön är full. Det är nu jag önskar att jag inte bara köpt utan också läst boken om köteori som jag har någonstans hemma i bokhyllan...