Ut och in i dimman!

Imorse när jag vaknade låg dimman tät. Det var knappt man såg balkongräcket och än mindre till andra sidan den smala kanalen. Det var söndag och en såndag, alltså en sån dag att jag kände ett pockande behov av en springtur. 

Det var alltför länge sedan sist och jag har inget lopp är planerat förrän i slutet av januari. Alldeles för långt fram att nyttja som sporre. Alltså måste jag skapa sporren själv.

Så till slut kom jag ut och gav mig in i dimman. Den låg inte lika tät när man var mitt i den. Så brukar det vara. Det ser värre ut uppifrån sjunde våningen.

Nu kan jag åtminstone hävda att jag gjort något idag! 

Hemlängtan

Är du någonstansare och vartsomhelstare? Det är författaren David Goodharts något yxiga indelning av oss människor i endera slaget. Min första tanke är att jag är vartsomhelstare, främst för att jag aldrig riktigt haft ett hem på det viset. Inte på en speciell plats som jag längtar tillbaka till.

Tvärt om faktiskt. Mina föräldrar bor kvar i radhuset där jag är uppväxt, i den inte särskilt högt ansedda förorten. Jag kan känna något som liknar panik om jag ens snuddar vid tanken. 

Tänk om jag bott kvar här. 

Jag ville ju inte ens bo där då.

Goodhart generaliserar grovt och menar att någonstansare är inskränkta lantisar utan vare sig utbildning eller driv. Och vartsomhelstare å andra sidan, de skulle vara öppensinniga, högutbildade och på hugget.

Sicket dravel. 

Jag har alltid känt en längtan efter att ha något att längta till. Jag har saknat den känslan som jag förstått att många har. Längtan till en hembygd som man lämnat för de där högre studierna och jakten på äventyret som inte fanns där hemma. Jag har avundats dem kopplingen till ett visst hus, ett barndomshem. Något att återvända till vid jul och andra storhelger.

Hemlängtan kan också handla om att längta efter ett hem.

Utanför ramen, normen och boxen

Passa in. Ska man det? Vill man det? Och som man alltid ska fråga sig: varför?

De som inte faller inom ramen, eller håller sig lite vid sidan om de gängs allfartsvägarna, de blir uttittade, utskrattade, eller i värsta fall utstötta. Ut, ut, ut.

I mänsklighetens begynnelse var det mer eller mindre likställt med en dödsdom att bli förvisad från gemenskapen. Du klarade dig inte ensam ute på savannen. Inte konstigt att ofrivillig ensamhet är något som sägs göra lika illa som ett dolkhugg i hjärtat.

Fast till skillnad från dolkhugget i hjärtat som leder till ett ytterst kort lidande så kan ensamheten var livslång och långsamt förtärande.

Tycker somliga, jo jag vet, de allra flesta. Sen finns det sådana som jag. Som förmodligen hade varit en eremit på forntiden. Ensamt residerande på en avlägsen klippa med på sin höjd några getter som sällskap och bärhjälp och kanske för en skvätt mjölk ibland.

Och i ärlighetens namn så vet jag ju inte hur det känns att vara ensam. Jag har aldrig ens varit i närheten. Så kanske är föreställningen om den fridsamma ensamheten blott en chimär.

Men det spelar ingen roll...

Remember November

November. En riktigt höstmånad. Nu börjar mörkertiden, då det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Nånstans där emellan är det en strimma dagsljus, som i regel missas. 

Jag planerar att fortsätta promenera till och från jobbet, så ofta jag bara hinner. Det hela bygger lite på att jag inte fastnar för länge vid morgonkaffe och morgonsidor. Så jag kan inget lova. Men den enda som blir lidande är jag själv så vad håller jag på med?

November kan rinna iväg rasande fort eller kännas lång och seg. Återstår att se hur det blir denna gång. I bästa fall känns månaden lång och mysigt behaglig. Så kan det också bli.

Man gör vad man kan. 

Minns rimmar på finns

Sista kvällen i oktober. Alla helgons dag och dessutom Halloween. Och jag rör alltid ihop dessa, i mitt sinne sammanlänkande högtider. Jodå, jag vet att de skiljer sig åt. 

Alla helgons dag är stillsam och en tid för att minnas de som fattas oss. Fattas oss, vilket underligt uttryck. Nåväl, de som vi kan sakna, som gått ur tiden, som vi inte längre kan slå en signal till.

Fast det gör man väl ändå, i tanken och eftersom man ändå kände dem rätt väl så kan samtalet fortgå. Så länge någon finns som minns, så finns de. Minns och finns, så fint att de orden rimmar.

Halloween då? Ja där är det mer fest och bus. Orange pumpor, läskigt utklädda ungar som tigger godis och ungdomar som fått en anledning att fira mitt i tristaste hösten, precis lagom innan julens glitter sätter fart.

Själv har jag aldrig fått en tradition till Halloween som importerades till Sverige när jag redan sedan länge var vuxen. Den som aldrig gått bus eller godis kan nog inte känna fullt ut för en tradition. Dock har jag alltid gillat spindlar och spöken, så jo, det är något klart tilltalande med det hela.

Så bara att njuta av friden denna dubbelhelg i gränslandet mellan oktober och november och mellan det kyrkliga och det sekulära. 

Bu!

Tystnadskultur

Nejdå, det här ska inte handla om att inte våga säga ifrån. Jag tyckte bara att det lät lite kul. Tvetydigheter är alltid skoj. Däremot är tystad en bristvara i dagens samhälle. I kontorslandskapen, i trafiken och i storstadens vimmel. Var finns tystnaden vi kan vila våra sinnen i?

Omgivningen är förorenad av buller och bång. Att sitta med brusreducerande lurar över öronen på jobbet känns för instängt och tysta rum är det ont om. Jakten på tystnaden är oftast fruktlös. Ljuden är överallt. Slammer, gnissel, brum och ständigt pågående samtal.

I min barndom stod teven ständigt på i vardagsrummet hemma hos mormor och morfar och på matbordet stod radion. Jag lärde mig hata ljudet av ständigt babblande röster och tittar nu varken på teve eller lyssnar på radio frivilligt.

Jag läser bara böcker. De brölar inte sina historier i örat på mig. Och de få gånger jag lyssnar på en ljudbok är det inte värre än om någon skulle läsa högt. Det till skillnad från mycket annat kan vara en behaglig sak att lyssna till. En röst, en tanketråd, utan störande bakgrundsljud.

Nu ska jag odla min tystnadskultur genom att läsa en bok en stund i nattens frid.

Tillfreds

Tillfreds, vilket vackert ord och vilken vacker känsla. Att vara tillfreds. Tillfredställande. Att skriva är det mest tillfredställande jag vet. Att fullständigt få försjunka i orden.

Förmodligen är skrivandet det närmaste en religion jag kommer. Det är min tro, min livlina och min styrka i livet. Något jag kan förlita mig på och något som ger ro och tröst och det där som man söker i tillvaron.

Jag skriver om hopp, om långsam förvandling från något till något annat som ändå är samma men så mycket bättre. Det som händer med tiden. Insikter, lärande och mänsklig utveckling. Jag tror den gemensamma nämnaren i alla mina berättelser är längtan och rörelsen, längtan efter något annat, att bli något annat.

Maj, som vill skapa den tillvaro hon alltid känt finns där för henne, den där hon egentligen hör hemma. Monica som behöver förstå sina gamla drömmar i nutidens ljus och genom dem lösa tre hinder för att få tillbaka sin oförställda lycka. Kim som finner sitt rätta kall i konsten och hittar hem igen. Hjärtrud som vill åka skidor istället för att vandra i Saharas öken och Nina som äntligen löser sin livsskuld och finner kärleken.

Alla söker de något och alla lämnar de något bakom sig. Som ett avlagt skal, eller ömsandet av ett för trångt skinn. De blir till något större, något mer. Helare och friare. 

Undrar om det även sker med mig medan jag skriver om alla dessa karaktärer?