Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?

Skrivarkö

Min skrivarkö är lång, alltså alla saker jag vill skriva på. För närvarande har jag inte mindre än fem parallellt pågående skrivprojekt. Det är nog minst två för många egentligen. Men vad kan jag göra åt egentligen? 

Inte ett dyft. Det är bara att jonglera på. En sak i taget eller allt på en gång. Alla sätt är bra utom de dåliga osv. Dessvärre blir inte mycket skrivet alls, jag står liksom still i mitten av alla trådar och tar mig ingenstans.

Redigering av Kaosupphävaren står på tur. Jag har fått värdefull återkoppling från min redaktör att arbeta in för att få manuset redo för en förlagsrunda.

Badkarsboken behöver skrivas vidare på tills nästa träff med Manusgruppen och dessutom ska jag läsa och kommentera de andras texter.

Novellmästarna förväntas sig något med mer drag i. Oklart hur det ska gå för mina isjakter.

Roskildekvartetten lämnar strax över stafettpinnen till mig och Nina att skapa ett nytt kapitel.

Händelserna i Mordviken tar form i en plot-grid och utkast till kapitelstruktur.

Skrivarkön är full. Det är nu jag önskar att jag inte bara köpt utan också läst boken om köteori som jag har någonstans hemma i bokhyllan...

Lek med fruset vatten

Världen är inbäddad i mjukt vill fluff och det rasade nyss ner ett stort sjok från taket. Snö. Bara lite fruset vatten men gör en oändlig skillnad för vinterhumöret. Särskilt såhär inför en sportlovsvecka. Utan snö ingen skidåkning.

Just idag blir det i och för sig ingen åkning. Slöfocken övertalade mig att starta igång veckan med en vilodag. Det passar bra med mitt livs narrativ, the story of my life, jag började tex mina högskolestudier med ett sabbatsår. Ja det funkade. Jag tog åtminstone min examen till slut.

Om jag kommer ut i skidbacken under den kommande veckan återstår att se men det är högst sannolikt, även om jag även har andra ambitioner med min lediga vecka. Litterära sådana. Jag vill ungås med böcker och texter. Lära känna karaktärer och utforska miljöer.

Det vita fluffet utgör oavsett sysselsättning en utmärkt fond.

En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.