Varken eller

Jag brukar lyssna på en podd eller vad man nu ska kalla Min timme med Olof när jag går fram och tillbaka till jobbet. Hittills har han släppt 107 avsnitt och jag har lyssnat på alla. Numera släpps ett avsnitt varje måndag som kompletterar de 100 som han spelat in innan produktionen släpptes till oss prenumeranter.

I varje avsnitt har han med en passaga där han rabblar att vi går typ i alla väder, alla dagar osv 

Du och jag Alfred, säger han, för han vet förstås inte vad vi alla hans promenadsällskap heter på riktigt. Vi blir alla Alfred för honom. Olof och Alfred de går när det regnar och de går när solin skiner, de går på måndagar och de går på lördagar, när de är glada, ledsna, pigga, trötta, osv.

Passagen är alltid med, precis samma ordalydelse men han har spelat in den på nytt i varje avsnitt, för det är små skillnader i tonhöjd, snabbhet i talet osv. Det är skickligt hur Olof lyckats variera sig så många gånger.

Just igår, när jag lyssnade på avsnitt 107 så insåg jag att det var en sån där varken-eller-dag då inget av alternativen stämde för mig. Det var till exempel varken sol eller regn, vinter eller sommar, eller måndag eller lördag.

En varken-eller-dag, men vi gick ändå. Olof och hans Alfred.

Skriva sig fri

Det finns så många olika anledningar till att skriva. Somliga skriver för att de har kontrakt på en roman, en deadline och snart ska den gå i tryck. Somliga skriver reportage för att allmänheten ska få reda på vad som händer i världen. Andra skriver för sitt höga nöjes skull.

Vad är då min anledning till skrivandet? Eller mina anledningar kanska jag ska skriva? För det finns mer än en. Först och främst är det roligt. Jag kan helt enkelt inte låta bli, inte utan att må dåligt och känna att något fattas i livet. Jag kan rent av känns mig folkilsken och morra åt de som försöker få med mig på annat när jag inte fått min dos av skrivtid.

Förutom att det är en rolig hobby att leka med karaktärer, scener och regi, pyssla med rekvisita och inreda miljöer så är det även en form av terapi. Jag skriver för att förstå mig själv och min omgivning. För att förstå mina dämoner, som Bergman kallade dem. Kanske kallade han dem så, en smula lekfullt, för att avväpna dem, för inte kan jag tro att den store regissören inte kunde stava.

Jag skriver för att bli fri.  

Glappkontakt

Är det någon mer än jag som minns reklamen där en person säger, "Jag är inte bara tandläkare utan även mamma", eller om det möjligen var tvärt om? Hur som helst så var det reklam för någon tandvårdsprodukt, eller sockerfritt tuggummi.

Vad har det med mig att göra då? Inte mycket, jo en mamma är jag förvisso och min ena dotter var hos tandläkaren så sent som igår. "Inga hål mamma!", var ett annat utrop från en reklamfilm jag minns.

Men nej, det var varken modersrollen eller tandläkare jag skulle skriva om utan om glappkontakt Och jag är inte bara författare utan även elektroingenjör och borde kunna allt om hur man förhindrar dåliga kopplingar.

Jahapp.

Och skomakarens barn går i trasiga skor...

Sanningen är att jag är ganska dålig på att hålla kontakter och tiden och orken håller aldrig hela vägen. Ledningen är bruten och signalen når inte fram.

Och för detta ber jag ödmjukast alla drabbande abonnenter om ursäkt.

Inte helt solklart

Ja, var solen går ner först alltså. Jag har funderat på det och att det är sådant man borde veta och ha koll på i min ålder. Men lik förbaskat så är det en smula oklart.

På sommaren är det givetvis ljust längre på kvällarna i norr än söder, i Åre respektive Stockholm för att vara mer specifikt. Det är de två orter jag jämför, de två platser där jag vistas mestadels.

Likaså  är vinterdagarna kortare i Åre än i Stockholm, även det är ganska självklart. Men när sker skiftet? Och sen får vi inte heller glömma att Stockholm och Åre ligger på varsin sida av landet i öst-västlig riktning och även det har betydelse för ljuset.

Ja hur det än är, så är varken frågan eller svaret solklar.

Skjuta upp eller ge upp

Ibland undrar jag om det är bätter att ge upp. Jag menar vissa saker blir ju liksom aldrig av. Man bara skjuter dem på framtiden. Som att städa vinden till exempel. När skulle det rimligtvis kännas som en vettig grej att lägga en hel helg på?

Lägg där till att hyra släp för att köra allt som bedöms som skräp till återvinningen, eller tippen som det hette förr i tiden.

Det är lite som ett femtonspel för om jag städar vinden kan jag sen gå vidare och städa garderoberna i lägenheten. Kanske röja bort all bråte i skrubben och se om den går att förvandla till en skrivhörna värd namnet. 

Ja lite sånt funderar jag på...

Ska man fortsätta skjuta upp eller helt enkelt inse att slaget om skräpet är förlorat och ge upp?

Rädd för tomma ord

Jag håller på att skriva en julnovell och det går rysligt trögt. Julnovell i september? Ja dessvärre är det deadline för inlämning redan nu i månadsskiftet. Årets novellsamling med jultema går i tryck under hösten. Dessutom är det tänkt och planerat att Novellmästarna ska gästa ett litterärt sällskap i trakten runt Uppsala i början av december och högläsa ur sagda samling.

Hjälp! Jag har tagit mig snö över huvudet!

En novell har jag lyckats få ur mig. Men en till? På bara två kvällar? Jo, det måste ju gå. Alternativet är att nesligt behöva erkänna att jag inte hann få ihop något i tid...

Varför i hela friden sköt jag på detta ända tills nu? Lämnade allt till absolut i sista momangen. Jag brukar inte vara såhär sen med något alls. Och nu är jag förstås rädd att stressen ska göra att jag bara får ur mig tomma ord. Att jag räknar tecken och inte deras betydelse. Det måste finnas en känsla, en udd, en klo och tagg i berättelsen. Något som krokar tag i både mig och den tilltänkte läsaren.

Båda mina noveller kretsar runt teman som oväntad vänskap över gränser som man vanligen håller sig på sin sida om, som land och hav och fattiga och rika.

Nej, nu har jag väl förhalat länge nog. Skriv nu för höge farao!

I kaninhålet

Det är knappt man minns en tid innan den ständiga uppkopplingen. Internet på fickan. Kontoret på fickan. Allt finns i den där lilla manicken. SmartPhone. 

Jättedumt faktiskt.

För den äter tid. Min tid, din tid, allas tid.

Vår förmåga att hålla fokus är nere på sekunder. Vi avbryter oss för att kolla om det möjigen kommit ett nytt mail sjuttiosju gånger per dag. Tänk om man hade rusat lika ofta till brevlådan. Ja då hade galenskapen blivit mer synlig. Nu märks den inte, men är lika galen för det.

Och alla sociala medier och annat där man förlorar sig i en aldrig sinande ström av bilder och meningslösa filmklipp. Det kan vara oskyldiga gulliga djur men det finns mycket skräp och elände också.

Allt pockar på vår uppmärksamhet. Det går knappt att ta sig loss. Jag kan känna skuld om jag går ut på en löprunda utan telefonen. Det är ju fullkomligt rubbat. Så omedelbart nåbar behöver väl ingen vanlig människa vara?

För inte alltför länge sedan klarade vi oss utan internet. Utan mail och banken på fickan. Jga kan inte påstå att det var sämre då. Snarare tvärt om. Det som skulle förenkla och spara oss tid har snarare stulit all tid för kontemplation och eftertanke.

Det långsamma, Det lite tråkiga. Stunderna som göder fantasin och föder historier.