På detaljspaning

Det är många detaljer som behöver kluras ut och kollas upp. Det kan även kallas research. Idag har jag exempelvis tittat igenom ett antal filmklipp på YouTube med Lady och Lufsen. Jag var tvungen att dubbelkolla vem det var som gav den sista köttbullen till vem.

Sådana detaljer får helt enkelt inte bli fel i en bok även om det i övrigt knappast finns några krav på verklighetsförankring och sanningshalt.

När jag skrev mitt förra manus som innehåller en hel del referenser till 40-talet hade jag nöjet att kolla upp när kexchoklad lanserades, vilket år gröna hissen hade premiär och vad drinken med samma namn innehåller. Cosmopolitan som även den förekommer, fanns ännu inte uppfunnen och namngiven i en av karaktärernas tidslinje när han får den serverad. Det gör inget, ingredienserna fanns tillgängliga.

Små hack i tidslinjen är tillåtna.

Visst hade jag önskat att det gått att göra ett studiebesök i 40-talet och riktigt insupa atmosfären och tidens drinkutbud men man kan inte få allt här i livet. Nån tidsmaskin har jag icke utan får hålla tillgodo med min fantasi och en bra sökmotor.

Norrskensjakten

Jag har aldrig lyckats få se de dansande slöjorna över himlen. Det retar mig mer än lite. För jag har verkligen försökt. Har till och med en app i telefonen som larmar när det kan vara dags att se upp i trakten jag befinner mig. Maken har den också. Han vill se norrsken minst lika gärna som jag.

Men ack, varje gång det hittills sett lovande ut, tex igår kväll så har vi gått bet. Antingen är det molnigt eller så är det bara otur.

En gång för ett par tre år sedan var jag på väg hem en kväll och råkade på en liten samling personer som stod och spanade efter norrsken invid kanalen där jag bor. Jag stannade och pratade med dem och särskilt en kvinna som jag fortfarande har kontakt med på Instagram.

Jag har till och med ett inte försumbart antal högskolepoäng i ämnet rymdfysik där norrskenets fysik förklarades ingående. Så jag tycker ändå att jag gjort mig klart förtjänt av att få se det.

Kom igen nu solstormen, ge mig en show! 

Lunkentuss

Jag var ute och sprang i morse med dottern, samma dotter som jag sprang Kungsholmen runt med. Denna gång blev det bara ungefär ett fjärdedels varv, fram och tillbaka. 5 km med andra ord och även denna gång i mitt bästa lunkentusstempo.

Vad tusan är en Lunkentuss? Tydligen ett troll i en gammal folksaga och namnen på en av de gamla elefanterna på Skansen, förstås döpt efter trollet.

Oavsett vad så låter det som en figur som lunkar långsamt fram på stora tassar till fötter. Inte för att jag har så värst stora fötter, bara blytunga.

Men jag lufsar stadigt på.

Hur låter tystnaden

Jag förstår att rubriken är en hopplöst dum fråga. Tystnaden kan väl inte låta. The Sound of Silence är bara titeln på en sångtext.

Ljud uppstår när en tryckvåg når den biologiskt konstruktion vi kallar öra och fortplantar sig på något halvt obegripligt vis och omvandlas till signaler i hjärnan som uppfattas som ljud.

Vad är då tystnad. Avsaknad av ljud? Eller något helt annat. Fullkomlig tystnad är sällan njutbart, det känns mest som man är täppt i öronen. Egentligen är det nog inte tystnad jag är ute efter utan friheten ifrån en viss form av oljud. Disharmoniska ljud.

Vilsamt är, vindens sus i trädens lövverk, porlande vatten, eldknaster men även slurpandet från diskmaskinen är vilsamt och jag vet flera småbarn som sovit extra gott i tvättstugan till torktumlarens trygga brummande.

En dag utan förpliktelser

Så skönt. En söndag utan större förpliktelser än att vattna blommorna och veckohandla. Idag får jag vila. Har träningsvärk i benen så hoppar över Friskisgympan.

Dessutom är det kallt, grått och regnigt väder så till skillnad mot igår finns inte skäl att vara ute mer än absolut nödvändigt.

En perfekt dag att hålla sig inomhus, i stillhet med en god bok. Vardagen kan vänta. 

Loppet är kört

Eller sprunget mer korrekt. Alltså avklarat, Årets första millopp. Kungsholmen runt. Fy för den lede vad det var kämpigt bitvis. Men nu är det gjort och jag kan slöa med gott samvete resten av dagen. Särskilt som jag även städade av lite på balkongen, åtminstone med hartassen. 

Det har jag tänkt på länge nu men att tänka hjälper inte på en skitig balkong. Jag vill ju ha en ren balkong att tänka på, eller skriva på. Gärna i sällskap av ett glas iskall torr rosé och gärna någon trevlig humla.

Humlor är för övrigt alltid trevliga. Jag har åtminstone aldrig träffat på någon annan sort.

Men åter till loppet. Som vanligt känner jag mig som en duktig människa så fort jag går omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Lite som en bättre sort. Trots att jag sprang förfärande långsamt idag så sprang jag i alla händelser fortare än alla de som inte sprang alls.

Så det så!

Och förresten, trevlig Star Wars dag också! May the Force be with you :)

Väntrums-KBT

Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.

Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.

Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen. 

Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.

För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan. 

Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant. 

Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller. 

Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.