Den eviga frågan

Vad ska vi ha till middag? Och hur många blir vi? 

Den senaste tiden, ja kanske även längre än så, har det blivit väldigt mycket av äta ute och hämtmat i mitt hushåll. Det var förfärande länge sedan vi planerade för kommande dagar och veckohandlade. Själva begreppet sitter här vid köksbordet och asflabbar mig rakt i ansiktet,

Trodde du verkligen att det skulle funka? Att planera?

Nej, det kanske jag inte trodde, men hoppas kan man väl få göra? En from förhoppning om att allt ska lugna ner sig framöver, där borta i den blå framtiden där det finns eoner av obokad tid och kvällar efter jobbet som snällt radar upp sig med fritidstimmar vikta för långsam matlagning. 

Jojo.

Eller vänta nu! Vem är det som kör här egentligen? Vem är det som bokar in allting i min redan överfulla kalender? Attans, jag har alltså ingen annan att skylla på än undertecknad själv.

Som vanligt då. Och vilken tur. Att jag inser det någon gång ibland. Gång på gång. Undrar hur länge insikten får sitta i den här gången?

Och frågan för dagen kvarstår, vad ska vi ha till middag och hur många blir vi?

Långsamhetens lov

Flanera, strosa, släntra, traska... många är synonymerna för det långsamma gåendet. 

Jag vet ju att man kan lugna ner det inre rusandet genom att röra sig långsammare. Istället för att älga fram som en tok genom korridorerna på kontoret, alltid sen till nästa möte. Ta det lugnt, gå med upphöjt lugn och stanna för att fylla på kaffekoppen. 

Det är bättre att komma nån minut sent och i ett stycke än att komma utspilld i total splittring. Att röra sig långsamt och kanske även tala långsamt ger känslan av att ha gott om tid. Inte ha bråttom någonstans. Det signalerar motsatsen till att vara upptagen. Framför allt till dig själv.

Stressråttorna har inte en chans att komma åt dig, de står inte ut med någon som vandrar långsamt genom tillvaron. Den som trotsar forsen och går mot strömmen vinner tid.

Jag skriver inte detta för att jag är bra på långsamhet. Tvärt om, jag behöver höra och läsa och känna lugnet mest av alla.

Imorgon ska jag skrida genom korridorerna i gamla Skofabriken med ro i sinnet.

Det är gott om tid.  

Produktplacering

Jag läste ett inlägg på Instagram, det är där bokfolket håller hus, häromdagen. Det handlade om produktplacering i böcker. Den var ny, det visste jag inte att det förekom. Hjälp, tänkte jag. Ska inte ens litteraturen vara fredad från reklam?

Att det görs referenser till produkter och varumärken i böcker av en slump eller av rent praktiska skäl, är fullt normalt, det blir ju rent konstigt annars.

Vad har jag själv? I min debutroman hittar jag: Myrorna, SJ, Cloetta/Kexchoklad, Marlboro och Lucky Strike samt diverse spritfabrikat och Rörstrands porslin. Ja, säkert även något ytterligare som jag nu glömt bort.

Så är det reklam? Knappast men vissa saker behöver vara med och omnämnas för att berättelsen ska bli trovärdig, kännas verklig i någon mån.

Jag har även hört talas om att det blivit en grej att låta verkliga personer ge namn åt karaktärer i böcker. Lite skoj förstås. Ungefär som när vi för många år sedan här i stan fick vara med och namnge våra tunnelbanevagnar. 

En urbota dum hobby

Skrivandet alltså. Var finns vettigheten och rimligheten i denna hobby? Jag lever konstant med karaktärer och berättelser som pockar på att bli gestaltade, som vill få en chans att komma upp ur byrålådans mörker. De vill ut i rampljuset och stå på scen. De vill visa vad de går för, flexa sina muskler och flasha med talangerna.

De kan måla och skapa, de kan släppa taget om gamla surdegar och oförrätter, de kan finna kärleken och lösa trettio år gamla mord. De kan flyga rakt in i solnedgången, resa i tiden och finna kärlekens och livsgåtans lösning på Roskildefestivalen.

Författarskap och skrivande utmålas ofta som ett ensamt värv. Jag vet inte om det stämmer. Många är de sammanhang jag kommit in i sedan jag tog skrivandet på mer allvar. Låt det fylla en större del av mitt liv. Lite samma som med min andra hobby. Motionslopp. Där är samma sak, man gör något för sig själv men i sällskap av andra likasinnande. Det finns en gemenskap, rent av en möjlighet till vänskap. 

Springandet håller dessutom tankarna igång. Den yttre rörelsen främjar den inre, i ett välgörande växelspel.

Så jag vet faktiskt inte om skrivandet är en så dum hobby eller om den är rent genialisk. Jag lär åtminstone aldrig ha tråkigt i detta sällskap som jag eventuellt skapar åt mig själv.

Njutbart

Njutbart är att sitta inne en regnig dag. Läsa en bok. Skriva på en annan. 

Framåt kvällen äta middag med tända ljus på bordet trots att det är mitten av maj. Spela spel och tillsammans lösa en gåta. Samtala om livets roligheter och hopp. 

Att vara just precis där man vill vara. Trots att det regnar.

Vad kommer först?

För vissa är det en karaktär som dyker upp i huvudet, för andre är det en titel. Fröet som sätter igång en berättelse kan vara av olika slag. Själv har jag varit med om båda ovanstående. Hotell Blå lögnen kom till mig om titel och en bild av en kvinna i röd klänning ensam vid en bardisk.

Från Mordviken kom ett helt gäng på samma gång, färdiga med namn och allt. Och de blev snabbt fler, Mordviken är en tätt befolkad roman. Maud, hon som så småningom visade sig vara huvudperson, den allt kretsar kring kom till mig strax efter. 

Jag hittande henne på knä framför två gravstenar. Det regnade. Jag visste också att gravarna var tomma. De båda kropparna finns någon annanstans. Den ena långt bort den andre helt nära. Det är närmare fyrtio år sedan dödsdagen.

Så fröet kan även vara en plats, som Mordviken.

En titel, en karaktär, en bild, en plats.

Oavsett hur fröet är beskaffat är jag oändligt tacksam över hur dessa magiska fantasifrön kan växa till hela världar. Världar som stundtals känns verkligare än något annat runt omkring mig.

Kom in sent och gå tidigt

Ett gott råd. Kom in sent och gå tidigt. Förmodligen inte särskilt tillrådigt att följa när det gäller att gå på partaj eller jobbmöten men väl när man ska träda in i en scen.

En kapitelstart eller starten på en scen. Kliv rakt in när inledningen redan är förbi, den är ändå inte särskilt spännande att vara med om. Nej, in medias res eller på ren svenska, i händelsernas mitt, ska vi ställa oss.

Mitt i smeten, mitt i konflikten eller just när mordet sker, dit riktar vi vår lampa, vårt sökarljus.

Och om det är viktigt att hoppa rakt in så är det minst lika viktigt att vara kvick ut. Innan något hunnit bli tråkigt eller långdraget.

Snabb som en vessla slinker vi ut genom en scendörr för att genast stiga in genom nästa. Mellanakter och transportsträckor är för veklingar och vanliga folk, inte för oss estradörer.