Skjuta upp eller ge upp

Ibland undrar jag om det är bätter att ge upp. Jag menar vissa saker blir ju liksom aldrig av. Man bara skjuter dem på framtiden. Som att städa vinden till exempel. När skulle det rimligtvis kännas som en vettig grej att lägga en hel helg på?

Lägg där till att hyra släp för att köra allt som bedöms som skräp till återvinningen, eller tippen som det hette förr i tiden.

Det är lite som ett femtonspel för om jag städar vinden kan jag sen gå vidare och städa garderoberna i lägenheten. Kanske röja bort all bråte i skrubben och se om den går att förvandla till en skrivhörna värd namnet. 

Ja lite sånt funderar jag på...

Ska man fortsätta skjuta upp eller helt enkelt inse att slaget om skräpet är förlorat och ge upp?

Rädd för tomma ord

Jag håller på att skriva en julnovell och det går rysligt trögt. Julnovell i september? Ja dessvärre är det deadline för inlämning redan nu i månadsskiftet. Årets novellsamling med jultema går i tryck under hösten. Dessutom är det tänkt och planerat att Novellmästarna ska gästa ett litterärt sällskap i trakten runt Uppsala i början av december och högläsa ur sagda samling.

Hjälp! Jag har tagit mig snö över huvudet!

En novell har jag lyckats få ur mig. Men en till? På bara två kvällar? Jo, det måste ju gå. Alternativet är att nesligt behöva erkänna att jag inte hann få ihop något i tid...

Varför i hela friden sköt jag på detta ända tills nu? Lämnade allt till absolut i sista momangen. Jag brukar inte vara såhär sen med något alls. Och nu är jag förstås rädd att stressen ska göra att jag bara får ur mig tomma ord. Att jag räknar tecken och inte deras betydelse. Det måste finnas en känsla, en udd, en klo och tagg i berättelsen. Något som krokar tag i både mig och den tilltänkte läsaren.

Båda mina noveller kretsar runt teman som oväntad vänskap över gränser som man vanligen håller sig på sin sida om, som land och hav och fattiga och rika.

Nej, nu har jag väl förhalat länge nog. Skriv nu för höge farao!

I kaninhålet

Det är knappt man minns en tid innan den ständiga uppkopplingen. Internet på fickan. Kontoret på fickan. Allt finns i den där lilla manicken. SmartPhone. 

Jättedumt faktiskt.

För den äter tid. Min tid, din tid, allas tid.

Vår förmåga att hålla fokus är nere på sekunder. Vi avbryter oss för att kolla om det möjigen kommit ett nytt mail sjuttiosju gånger per dag. Tänk om man hade rusat lika ofta till brevlådan. Ja då hade galenskapen blivit mer synlig. Nu märks den inte, men är lika galen för det.

Och alla sociala medier och annat där man förlorar sig i en aldrig sinande ström av bilder och meningslösa filmklipp. Det kan vara oskyldiga gulliga djur men det finns mycket skräp och elände också.

Allt pockar på vår uppmärksamhet. Det går knappt att ta sig loss. Jag kan känna skuld om jag går ut på en löprunda utan telefonen. Det är ju fullkomligt rubbat. Så omedelbart nåbar behöver väl ingen vanlig människa vara?

För inte alltför länge sedan klarade vi oss utan internet. Utan mail och banken på fickan. Jga kan inte påstå att det var sämre då. Snarare tvärt om. Det som skulle förenkla och spara oss tid har snarare stulit all tid för kontemplation och eftertanke.

Det långsamma, Det lite tråkiga. Stunderna som göder fantasin och föder historier.

Jag som långdistansare

Jag lyssnade på en podd som behandlade frågan om uthållighet och förmågan att slutföra saker. Det är väl lite av en dygd tänker jag och något vi är olika bra på.

Av naturliga skäl började jag förstås undra om jag är bra på att avsluta sådant jag påbörjar eller inte, Svaret är givetvis att det beror på. Det beror förstås på viktigt och lockade det man vill slutföra känns. Förmodligen är lusten en mer eller mindre nödvändig drivkraft bakom avslutandet.

Vilka långlopp har jag slutfört?

Och nu menar jag inte alla de millopp och tre halvmaror jag sprungit även om de kanske också får lov att räknas in i uthålligheten.

En examen från högskolan landades även om starten blev knagglig och det hela därför tog extra lång tid. Den här bloggen är väl i sig ett tecken på envis uthållighet, jag har skrivit inlägg här regelbundet sedan 2012. Är väl snart uppe i tresiffrigt.

Mina romanmanus och envisheten med vilken jag inte kastat in handduken gällande dem för länge sedan. En bok har det ju dessutom faktiskt blivit. Jag hoppas förstås på att det ska kunna bli blir framöver. 

Jo, jag tror faktiskt att jag har det i mig. Långdistanslöpare som jag är.

Pay it Forward - vinst varje gång

Första gången jag förstod innebörden av begreppet Pay it Forward var när vi åkte över Golden Gate för sisådär en miljon år sedan, eller åtminstone närmare trettio, och mannen i betalkuren meddelade att personen i bilen före oss betalat broavgiften även för oss. Vi körde vidare med känslan av att ha upplevt något stort.

När vi åkte över nästa gång gjorde vi samma sak. Det kändes som en rolig grej. Inte direkt välgörenhet för alla hade ju ändå tänkt betala och ibland betalade man dubbelt och ibland fick man åka över gratis. 

I det långa loppet blir det ett nollsummespel men eftersom man känner sig glad av att både ge och få så blir det vinst varje gång.

Islossning

Jag hoppas på islossning. Alltså att det ska lossna med mitt romanskrivande. Det går nämligen förfärligt trögt för närvarande. För närvarande, jag skriver dit detta tillägg med en from förhoppning om att det ska betyda att ordströmmen bara är tillfälligt fastfrusen.

Att allt så småningom ska tina upp och orden komma forsande nerför bergssidorna och fylla dalen nedanför med fantastiska historier.

Jag hoppas på islossning för Nattgammal is, jag hoppas att frosten tinar i Roskilde och låter Nina och hennes vänner få ett underbart avslut på festivaldagarna och den stundande varma hösten som går i kärlekens tecken.

Men först och främst måste jag få ihop två noveller med jultema innan månaden är tillända. Det är nog den största hinderbanan att ta sig förbi. Där får jag snarare hoppas på en tidig vinter, att jag kan föreställa mig snön falla från stjärnklar himmel. Går det ens?

Vi får väl se.

Höstskrud

September och snart är det obestridligen höst. Jag är motsträvig som vanligt sätter sommarklackarna i backen och stretar bakåt som en envis åsna. 

Vill. Inte. Att. Sommaren. Ska, Vara. Över.

Inte redan, inte nu, aldrig någonsin?

Jag är så förgängelsekänslig. Tycker så innerligt illa om det som tar slut. Men allt har ett slut. Hur skulle världen annars se ut och fungera? Varför är det så svårt att bara acceptera som sakernas naturliga tillstånd?

Varför denna kamp?

Jag kan inte slåss mot vinden och kylan. Jag kan inte måla tillbaka den gröna färgen på trädens blad. Inte klistra fast de som redan fallit. Jag kan inte stoppa regnet som faller.

I andra änden av hösten finns vintern men sitt mjuka vita fluff som är så väsenskilt från regnvatten men bara är några minusgrader bort. Snö. Vinter. Blå himmel. En nypistad skidbacke i soluppgången. Värmen på after ski med en iskall öl.

Hösten är porten till mitt vinterparadis. Jag ska göra mitt yttersta för att njuta även av vägen dit. Färgsprakande vacker som den ändå är.