Fourth of July

Första gången jag besökte USA var jag 22 år. En ålder som ligger prick mellan mina döttrars åldrar idag. En ytterst märklig känsla. Tiden är verkligen som ett gummiband som kan sträckas ut och dras ihop utan rim och reson.

Min första amerikanska fjärde juli, och faktiskt den enda jag minns, råkade jag befinna mig på Maui långt ut i Stilla havet. I örikets gamla huvudstad Lahaina som tyvärr ödelades i en skogsbrand för tre år sedan. Vi bodde på Pioneer Inn, valfångarnas gamla tillhåll och ett fantastiskt hotell som nu är borta. I år hade det annars firat 125 år. 

Jag minns att jag satt på en stenmur och blickade ut över havet medan solen snabbt sjönk ner under horisonten. Solnedgången är en kortvarig historia så nära ekvatorn. Fjärde juli tänkte jag men inte en flagga i sikte, utöver de som alltid finns, inget firande, ingen parad eller fyrverkeri. 

Det var som vilken dag som helst och jag minns att jag tänkte att kanske ville inte Hawaii riktigt se sig som en av de femtio staterna. Först sensommaren 1959 blev öarna amerikansk mark. Kanske inte så konstigt då att det inte satt sig och dessutom så långt ifrån den övriga landmassan.

Vad vet jag, men något fjärde-juli-firande var det inte tal om men väl en av många förtrollade kvällar på en av de vackraste platser jag vet.

Över krönet

Andra juli. Över krönet. Halvårsskiftet är passerat och det är mindre än ett halvår till nyår. Det känns alltid lika konstigt nu mitt i juli att tänka att det ska bli jul som att det är sommar om ett halvår mitt i december. Jul och juli, så långt från varann man kan komma.

Vissa ser året som ett hjul och visst är det på något vis cirkulärt. Det är åtminstone inte en tidsaxel, inte en rät linje utan något som går i vågor eller en loop. Kanske en pendel?

Konstigt egetligen att jag inte har en klar bild av hur året ser ut. Dess form, dess väsen. Är det en väggkalender, där varje månad har ett eget blad, något som man vänder bort och vänder upp. Ett nytt uppslag.

Ett nytt halvår.

Tröstläsare

Jag råkade skriva fel häromdagen. Jag menade att skriva testläsare med det blev autokorrigerat till tröstläsare. Jisses, vad är ens en tröstläsare?

Är den en person som hyrs in för att säga snälla saker om ens producerade text, i syfte att mildra stöten så man slipper blir helt förkrossad av kritikerstormen?

En köpt kritiker. En mutad person. Som läser enkom för att vara snäll och bussig.

Njä, jag vill nog inte ha några tröstläsare. Hellre ärliga reaktioner, det handlar ändå om en personlig smak. En och samma bok blir till helt olika berättelser när läsaren möter och tolkar orden efter eget huvud.

Tröstläsare göre sig icke besvär.

Skriva är en annan historia

Häromdagen stod jag på en marknad här i stan och sålde mina böcker. I strålande sommarväder och värme. Jag hade tur och fick ett plats vid strandkanten, just invid en brygga. I skuggan.

Det var skapligt med folk och jag pratade med många trevliga människor, både besökare och medförsäljare. Några som köpte böcker av mig sade sig vara lite osäkra på sin läsförmåga på svenska men ville gärna öva.

Det är starkt gjort tänker jag som knappast skulle klara mig igenom en standardroman på franska som jag ändå ska föreställa behärska någorlunda. Så blir det när man inte använder ett språk på evigheter.

Ännu ett snäpp på svårighetsstegen är att kunna skriva på ett annat språk än de man lärt sig som barn. Där är jag full av beundran över de som klarar den saken. 

Läsa är en sak, att skriva är en helt annan historia.

Den goda avundsjukan

Känslan när andra lyckas med sådant jag drömmer om. Som signerat förlagsavtal och en bok som märks i bruset, eller att springa milen under en timme... såna små trevligheter.

Blir jag avis? Ja, på sätt och vis men inte på ett missunnsamt eller surt vis utan tvärt om. Jag brukar kalla det för den goda avundsjukan. Egentligen är det bara inspirerande. Jag menar, kan de så kan jag.

Bara jag inte ger upp. Och det har jag inga planer på. 

Jag fortsätter oförtrutet att skriva och att springa. Det är väl ungefär det som är den jag är och den goda avundsjukan driver mig framåt.

Tryggheten i det förgångna

Trygghet. Är det var min bok Hotell Blå lögnen handlar om? Alltså tryggheten i att veta hur det ska gå, hur det ska bli och vad som kommer att hända både en själv och i omvärlden.

Jag tänkte aldrig aktivt på det medan jag skrev Majs historia. En nutida kvinna som alltid känt en dragning till fyrtiotalets efterkrigstid. Hon skriver fram en karaktär från tiden som förefaller märkligt levande. Och samtidigt, sommaren 1946 sitter en uttråkad ensam journalist med författarambitioner och drömmer sig bort.

De skriver om varandra och lyckas genom viss magisk inverkan skapa en gemensam verklighet där de möts. Jag tänkte att det var en berättelse om sökande efter kärlek och kraften i det kreativa skapandet. En hyllning till kreativitetens makter om man så vill. En berättelse om hopp. Hopp om livet.

Men såhär i efterhand inser jag att historien också handlar om sökandet efter trygghet. Tänk att som Maj få veta på förhand att hon och Jan får leva lyckliga, från att de möts i en hotellbar bortom tid och rum och tillsammans återvänder till hans tidslinje 1946 och i alla sina dagar.

Dessutom har hon koll på alla stora världshändelser som kommer att utspela sig under hela återstoden av hennes liv. Snacka om att kunna leva fullt ut, utan oro för vad framtiden ska bära med sig.

Kanske är det detta som är berättelsens verkliga premiss, kärna och insikt?

Jag förstod nämligen aldrig själv varför jag ville skriva om en kvinna som reser tillbaka till sommaren 1946 bara för att det råkar finnas en snygg karl där för henne. Det duger liksom inte som enda drivkraft. Det är en märklig känsla att inte begripa varför ens karaktärer gör som de gör, att de överraskar och bär sig åt. För så är det. Så gör de.

Nu tror jag att jag äntligen har förstått att det Maj sökte var tryggheten i det förgångna. Att slippa leva i ett ständigt flöde av ovisshet. Det där som vi andra kallar livet.

Romanen som långkok

Häromdagen skrev jag om att karaktärer i böcker kunde liknas vid ett kondensat av verkliga personer. En reducerad buljongsoppa där man slängt i lite av varje som smaksättare och sedan låtit det stå och puttra på låg värme.

Om vi fortsätter ett varv till på matlagningstemat så är det ju så att vissa historier tar längre tid än andra att komma ut och komma fram. Min första roman, Hotell Blå lögnen, tog till exempel en halv evighet och det finns enstaka passager i den boken som jag skrev redan för omkring trettio år sedan.

Efter det var det lite "proppen ur" om man så säger och efterföljarna gick betydligt fortare att fantisera fram även om de ännu inte tagit klivet från hårddisken till tryckeriet.

Sen kan man ju fundera på om långkoket blir litterärt bättre än snabbmaten, Eller snabbmat är nog ändå inte en rättvis benämning för de har gott och väl legat och sjudit i ett-par-tre år.

Och kanske har inte tiden så stor betydelse ändå. Är en historia god så är den. Med rätt ingredienser och kryddor så blir det smakfullt.