Highway to Hell or Stairway to Heaven?

Häromdagen var jag på en bokrelease, som alltid en trevlig tillställning där man kommer i samspråk med intressant folk. Lokalen vi höll till i låg i anslutning till en frikyrka, en stor lokal som närmast påminner om en konferensanläggning. Jag tror rent av den hyrs ut ibland som sådan.

Under pandemin användes den iallafall som lokal för massvaccinationerna och jag var där för en av mina sprutor. Jag kände igen mig i lokalen, var nämligen där en del som barn eftersom en klasskamrat var med i den församlingen och bjöd in oss till musikalföreställningar som hölls där. Jag misstänker att vi ungar var skapligt ogudaktiga med vårt godissnaskande i bänkarna men det är nog glömt förlåtet vid det här laget.

Nu påminde jag förstås... ber ödmjukast om ursäkt såhär i efterhand. Men man kanske uppskattar uppsluppna ungar i frikyrkan? Vad står annars det där med fri för?

Men det var ju inte gamla kyrkobesök jag skulle berätta om utan om eventuella kommande. Jag satt mitt emot en dam som entusiastiskt berättade om att kyrkan nyligen renoverats och försetts med en rulltrappa upp till gudstjänstlokalen. Hur coolt är inte det?

Stairway to Heaven electrified. 

Jag som ytterst sällan går i kyrkan blev faktiskt lite nyfiken. 

Om inte hissen går ändå upp kanske rulltrappan gör det!

Börja om från början

Början är det enda som betyder något. Lyckas du inte fånga läsarens intresse under de tio första sidorna kan du lika gärna lägga ner. Jo, det ligger något i det. 

För att komma igenom manusläsarnas nålsöga behöver du vara en väldigt smidig kamel. Vår Hjärtrud skulle förmodligen klara det om vi bara lyckades baxa henne så långt. Men nu är det inte Hjärtrud det handlar om, utan om Kim Lanz, Lanz med zäta.

Början av hans historia. Den intressanta delen av hans liv börjar en fredag i juli. Givetvis en fredag den trettonde, inser jag nu. Det passar berättelsens narrativ så bra så jag på allvar börjar tro på slump och synkronicitet.

Slumpen sätts ur spel på ett ovanligt vis runt Kim och kring den problematiken och allt som det ställer till med kretsar denna saga. Så långt så gott, men det är det här eländet med början. Hur gör man?

Hur i hela friden håvar man in läsaren i sitt bokstavsgarn och håller henne fast för tid och evighet eller åtminstone tills boken är läst?

Början behöver väcka känslor hos läsaren och nyfikenhet. Empati för huvudkaraktären och dennes dilemma. Jo tack, jag vet. Men hur? Med vilka ord kan jag åstadkomma detta magiska?

Vissa lyckas, andra kommer aldrig förbi kamelen som vaktar nålens öga.

Den sista gången

Man vet oftast inte när den sista gången inträffar. Det är bara en gång till i raden av morgonkaffe, leta nycklar och hejdå. En upprepning som plötsligt tar slut.

Tidens väv repas upp och lindas tillbaka till det garnnystan den en gång kom ur, läggs tillbaka i spånkorgen invid spisen för nästa kattunge att leka med.

När virkade jag min sista grytlapp? Min mamma skickade foton häromdagen av två sönderbrända och osannolikt smutsiga skapelser av mina tioåriga händer. Det är så fyrtiofem år av kökshandräckning ser ut.

När höll jag mitt sista barn i handen över ett övergångsställe? Sånt minns man inte.

När blir sista gången att tänka att jag inte kan? När blir sista gången att tänka att jag inte hann? Se där fick jag in ett nödrim också!

Dags att sätta fart, för någon gång blir sista gången jag får en ny chans att lyckas.

Snorunge, vad vet du om livet!?

Ungen glor skamlöst på mig från andra sidan bussens mittgång. Munnen halvöppen som i dumförvåning. På huvudet har han en för stor stickad mössa i blått och orange med en stor gul boll upptill. Han stirrar rakt på mig utan så mycket som en blinkning.

Uppenbarligen har ingen lärt honom allmän hyfs. Kvinnan som sitter innanför honom lutar huvudet mot fönstret. Låtsats sova, eller kanske gör hon det verkligen. Oansvarigt i så fall men hon sitter åtminstone inte fast med blicken i en mobil som de flesta föräldrar nuförtiden.

Plötsligt sträcker pojken armen mot mig, pekar på min svarta basker.

- Ska vi byta? Jag tycker du behöver mer färg! Du ska inte vara sådär svartklädd. Det är inte snyggt. Och jag har alltid velat ha en sån där basker, med en liten stropp upptill, precis som din.

Jag nickar bara och tar av mig baskern. Våra huvudbonader växlar hand över mittgången. Jag drar mössan över huvudet. Den sitter som gjuten. Baskern med, på hans lilla huvud. Det är bara en baguette under armen som saknas och kanske ett staffli och en hund utan koppel.

Något väcks i mig och trots att regnet rinner utefter bussens fönster så är det som att solen skiner in.

Silverfiskarna sjunger i duschen

Som eventuellt framgått så är jag rätt förtjust i småkryp, även sådana som vanligtvis inte uppskattas. Silverfiskarna är ett exempel. Idag blev jag påmind genom en recension i DN av en barnbok som handlade just om dessa små djur.

Jag har alltid tänkt att silverfiskarna sjunger vackert i duschen, när ingen hör. De har små badborstar att skrubba ryggen med. Har du tur kan du få syn på en sån kvarlämnad ryggborste när du städar, fast de flesta tittar förstås inte så noga och kan råka tro att det är ett litet skräp.

Förutom silverfiskar så gillar jag spindlar, husflugor och humlor. Kanske inte så ovanligt ändå. De enda smådjur jag har svårt att känna något förmildrande för är fästingar, mjölbaggar och löss av olika slag. Till och med myggor kan få passera om de är friska och låter bli att sprida en massa sjukdomar.

Aprilväder

Snöflingorna dansar utanför mitt köksfönster men igår sken solen från en klarblå himmel. Ombytligt är bara förnamnet på det jämtländska aprilvädret. Jag ser hur VM8:an, skidliftarnas pulsåder, stretar uppåt med skidåkare som trotsar vädret och klistersnön i backarna.

Själv har jag annat för mig idag. Skidåkning är ändå inte min paradgren, det ska gudarna veta och de lär de veta. De sitter nog på yttersta kanten av snömolnen och håller sig om magen av återhållet asgarv. Att se mig i skidbacken är ingen vacker syn.

Inte för att jag vet om bilden av den hårt arbetande författaren är så mycket vackrare, annat än i min fantasi. Jag är i sluttampen på redigering av ett manus som jag tycker är riktigt skapligt. Jag har även roat mig med att läsa ut Hemingways till stora delar självbiografiska postumt utgivna roman En fest för livet, eller A Moveable Feast som den heter i original.

Jag tror titeln är en blinkning till påsken. En flyttbar högtid. Som livet själv.

Idag är det påskafton och fjärde april. Glad påsk alla kärringar där ute! 

Mina fyrklöver

Jag har flera kompisgäng där vi råkar vara fyra i varje, jag och tre till. Alla tjejer i varierande åldrar. Det är rätt perfekt, lagom många för att forma en grupp och tillräckligt ifall en skulle råka ha förhinder vid en träff. Samtidigt ett smidigt antal där alla hinner prata med alla.

Först var Amaranten, från början var vi fler, en hel föräldragrupp men med tiden blev fyra kvar. Vi sågs egentligen aldrig med barnen, vi övergick tidigt till att hänga i hotellbar och det startade på Amaranten. Efter en renovering som inte gjorde baren bättre övergick vi till olika andra etablissemang, numera ses vi på Portal bar. Barnen blir 20 i år, så det där med föräldragrupp är ju ett tag sedan.

Fyrklöver nummer två är Skuggorna. Där var vi också fler från starten som skedde på en skrivkurs för tio år sedan. Vi sågs hemma hos en i gänget varannan vecka och pratade om våra gemensamma skrivprojekt. Över tid droppade några av och numera är det Hjärntrusten kvar. De fyras gäng.

Från Manusgruppen finns inte mindre än två fyror, den gamla och den nuvarande. I gamla, där två av oss även är i nya, skriver vi på ett gemensamt projekt. I den nya skriver vi på andra egna projekt

Fyror är starka tillsammans. Fyra vädersträck, fyra färger i en kortlek, fyra årstider, fyra vänner.