Happy Campers

Idag hade vi träff i Roskilde-kvartetten, tråkigt nog bara tre av oss, men det tar vi igen nästa gång! När vi ses är den djupt rotade traditionen att hålla till i takbaren på hotell Downtown Camper. Vi fyra började skriva på vårt gemensamma projekt i maj och utan större överdrift är det ett av de roligaste projekt jag varit med i.

Vi lever ut våra lustar, breder ut våra vingar och provar om de bär. Vi avslöjar hemligheter, både våra egna och andras och reder ut våra mest hoptrasslade livstrådar. Otroligt befriande att få leka med ord, tillsammans med likasinnade ordrika lekkamrater.

Vi fantiserar om ära och berömmelse, om intervjuer i Babel och TV4s morgonsoffa. Där vi får svara på frågor om hur vår arbetsprocess såg ut och hur vi i all världen kom på tanken att göra detta. Varifrån kommer inspirationen och hur mycket av oss själva har vi egentligen hällt in i våra karaktärer?

Ja, säg det. 

Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.

Fredag i dagarna tre

Ibland får jag för mig att det är en viss veckodag, fast det är helt fel. Känslan är så himla stark att den inte går att bli av med. Så var det nu i onsdags. hela dagen fick jag påminna mig själv gång på gång att det faktiskt inte var fredag, inte riktigt ännu.

Likadant var det igår, då det följaktligen var torsdag. Fortfarande inte fredag. Så himla konstigt. Varför blir det såhär? 

Idag när det faktiskt är fredag var fredagskänslan inte alls lika stark. Nu är jag nyfiken på vilken veckodag jag ska vakna till imorgon.

Ro

Detta med skrivandet... hur får man till det? Vad som krävs är tid, ork, lust och ro. Envishet och tålamod. En röd gris och en ängel.

Det krävs ro för att ro ett projekt iland. Att hålla i och hålla ut tills en bok kommer ut i andra änden. 

Änden av vad?

Var kommer idéerna in?

En idé fångas upp ur idéhavet. Antingen med krok eller håv. Det beror lite på. Ibland kommer idéerna i stim och ibland får man lurpassa i evigheter innan man lyckas få gammelgäddan på kroken. Ibland är idéerna för små och ofärdiga. Idé-yngel åker tillbaka i sjön.

Det sägs ju vara rofyllt att fiska så det är vad jag gör. Ror min båt och fiskar.

Sierskan

Det är märkligt att jag halkade in på polisspåret, att jag tillbringar arbetsdagarna i sällskap av kriminalare och rättsläkare.

I ett annat tidevarv hade jag suttit i ett tältbås på karnevalen. Gömd bakom ett vinrött draperi bestrött med guldglitter. 

Den enda kristallkula jag använt är då jag skojade med tjejerna på tåget ner till Roskilde. Min dotter Violas gamla souvenir-snöglob. Riktigt skoj att se deras förvånade miner där i tågvagnen.

Och nej, det är inte bara på skoj. Jag blir seriöst inblandad i brott där gärningspersonen inte låter sig hittas på konventionellt vis. En och annan försvunnen person har jag hjälpt till att lokalisera, även föremål och katter. Fast katterna väljer nog att låta sig hittas. Det har jag åtminstone alltid misstänkt.

Jag är inte det minsta vidskeplig men vad ska jag annars göra med allt jag ser och vet och anar?

Det är högst verkligt alltsammans det är bara, av för mig okänd anledning, inte alla som ser det jag ser. Kanske är det inte konstigare än för en färgblind att föreställa sig att andra ser färger. Fast tvärt om då. I det här fallet är de flesta färgblinda.

Vad är det som t(h)änder?

Det är inte första gången jag skriver om tandfunderingar här, det händer då och då. Det som åter fått mig att tänka i dessa banor är att det tycks blivit på modet att flossa utomhus. Sedan en tid tillbaka ser jag slängda tandtrådsstickor på marken, ni vet såna där plackers, dvs en liten plasthållare med en bit tandtråd fäst vid.

Jag minns inte hur det började men nu har det blivit ett skämt mellan mig och min dotter, hon som glatt slet mjölktänderna ur munnen som barn medan syrran väntade till de var så lösa att de lossnade i vinddraget. Varje gång någon av oss ser en sån där tandtrådsgrej på gatan tar vi ett foto och skickar till varann.

Det började nån gång i somras och vi har sett dem på de mest skumma ställen, inte bara på trottoarer utan inne på jobbet, i korridorer och i kontorsrum. Folk flossar alltså och kastar dem sedan på golvet!

Vi har starkt misstänkt att det i själva verket handlar om meddelanden mellan medlemmarna i någon hemlig klubb. Jag menar, vad kan det annars vara?

Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser.