Plötsligt bor jag på sjunde våningen

När jag kom hem häromkvällen trodde jag att jag hamnat i en annan dimension. Våningsknapparna stämde inte i hissen. I trettio år har lägenheten jag bor i legat på våning 6, visserligen sju våningar upp från gatan och entréplan men sex våningar över innergården som alltid hetat våning 0.

Allt är ytterst förvirrande.

Plötligt är alla våningar omnumrerade, nollan blir ettan osv. Hur ska alla förvirrade pensionärer och deras hemtjänstpersoner någonsin hitta rätt? Jag själv gjorde det ju knappt...

Och framför allt varför nu? 

Det har dessutom förstört den fina logiken att våning noll från alla hus, det är totalt åtta portar mot gården, är just gården. Kvarteret ligger i en backe så längre upp är det inte som i mitt hus en hel våning mellan entréplan från gatan och gården. Vad heter det då, våning 1 och våning 1,5 eller vad tusan. Jag måste gå och titta men inte ikväll, det orkar jag inte.

Lika förbaskat är det fascinerande och jag har definitivt en till liten hisstoria till min bok om hissar. Det är verkligen något med hissar. De är magiska på något vis, som en portal till något annat, något nytt spännande som smugit sig upp på sjunde våningen.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket kvadratmeterpriset på lägenheten skulle gått upp om det inte vore för det lilla irriterande faktum att det är en hyresrätt.

Nåja, nu kan jag åtminstone tänka att jag bor i sjunde himlen.

Hur många var vi egentligen?

På fars dag i söndags var vi några som fikade tillsammans. En blå prinsesstårta dagen till ära. 

Där fanns två fäder, tre döttrar, två mödrar, en mormor, en morfar, två barnbarn, en svärson, en svärmor, en svärfar, två systrar...

Hur i all världen räckte tårtan till alla dessa?

Ut och in i dimman!

Imorse när jag vaknade låg dimman tät. Det var knappt man såg balkongräcket och än mindre till andra sidan den smala kanalen. Det var söndag och en såndag, alltså en sån dag att jag kände ett pockande behov av en springtur. 

Det var alltför länge sedan sist och jag har inget lopp är planerat förrän i slutet av januari. Alldeles för långt fram att nyttja som sporre. Alltså måste jag skapa sporren själv.

Så till slut kom jag ut och gav mig in i dimman. Den låg inte lika tät när man var mitt i den. Så brukar det vara. Det ser värre ut uppifrån sjunde våningen.

Nu kan jag åtminstone hävda att jag gjort något idag! 

Hemlängtan

Är du någonstansare och vartsomhelstare? Det är författaren David Goodharts något yxiga indelning av oss människor i endera slaget. Min första tanke är att jag är vartsomhelstare, främst för att jag aldrig riktigt haft ett hem på det viset. Inte på en speciell plats som jag längtar tillbaka till.

Tvärt om faktiskt. Mina föräldrar bor kvar i radhuset där jag är uppväxt, i den inte särskilt högt ansedda förorten. Jag kan känna något som liknar panik om jag ens snuddar vid tanken. 

Tänk om jag bott kvar här. 

Jag ville ju inte ens bo där då.

Goodhart generaliserar grovt och menar att någonstansare är inskränkta lantisar utan vare sig utbildning eller driv. Och vartsomhelstare å andra sidan, de skulle vara öppensinniga, högutbildade och på hugget.

Sicket dravel. 

Jag har alltid känt en längtan efter att ha något att längta till. Jag har saknat den känslan som jag förstått att många har. Längtan till en hembygd som man lämnat för de där högre studierna och jakten på äventyret som inte fanns där hemma. Jag har avundats dem kopplingen till ett visst hus, ett barndomshem. Något att återvända till vid jul och andra storhelger.

Hemlängtan kan också handla om att längta efter ett hem.

Utanför ramen, normen och boxen

Passa in. Ska man det? Vill man det? Och som man alltid ska fråga sig: varför?

De som inte faller inom ramen, eller håller sig lite vid sidan om de gängs allfartsvägarna, de blir uttittade, utskrattade, eller i värsta fall utstötta. Ut, ut, ut.

I mänsklighetens begynnelse var det mer eller mindre likställt med en dödsdom att bli förvisad från gemenskapen. Du klarade dig inte ensam ute på savannen. Inte konstigt att ofrivillig ensamhet är något som sägs göra lika illa som ett dolkhugg i hjärtat.

Fast till skillnad från dolkhugget i hjärtat som leder till ett ytterst kort lidande så kan ensamheten var livslång och långsamt förtärande.

Tycker somliga, jo jag vet, de allra flesta. Sen finns det sådana som jag. Som förmodligen hade varit en eremit på forntiden. Ensamt residerande på en avlägsen klippa med på sin höjd några getter som sällskap och bärhjälp och kanske för en skvätt mjölk ibland.

Och i ärlighetens namn så vet jag ju inte hur det känns att vara ensam. Jag har aldrig ens varit i närheten. Så kanske är föreställningen om den fridsamma ensamheten blott en chimär.

Men det spelar ingen roll...

Remember November

November. En riktigt höstmånad. Nu börjar mörkertiden, då det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Nånstans där emellan är det en strimma dagsljus, som i regel missas. 

Jag planerar att fortsätta promenera till och från jobbet, så ofta jag bara hinner. Det hela bygger lite på att jag inte fastnar för länge vid morgonkaffe och morgonsidor. Så jag kan inget lova. Men den enda som blir lidande är jag själv så vad håller jag på med?

November kan rinna iväg rasande fort eller kännas lång och seg. Återstår att se hur det blir denna gång. I bästa fall känns månaden lång och mysigt behaglig. Så kan det också bli.

Man gör vad man kan. 

Minns rimmar på finns

Sista kvällen i oktober. Alla helgons dag och dessutom Halloween. Och jag rör alltid ihop dessa, i mitt sinne sammanlänkande högtider. Jodå, jag vet att de skiljer sig åt. 

Alla helgons dag är stillsam och en tid för att minnas de som fattas oss. Fattas oss, vilket underligt uttryck. Nåväl, de som vi kan sakna, som gått ur tiden, som vi inte längre kan slå en signal till.

Fast det gör man väl ändå, i tanken och eftersom man ändå kände dem rätt väl så kan samtalet fortgå. Så länge någon finns som minns, så finns de. Minns och finns, så fint att de orden rimmar.

Halloween då? Ja där är det mer fest och bus. Orange pumpor, läskigt utklädda ungar som tigger godis och ungdomar som fått en anledning att fira mitt i tristaste hösten, precis lagom innan julens glitter sätter fart.

Själv har jag aldrig fått en tradition till Halloween som importerades till Sverige när jag redan sedan länge var vuxen. Den som aldrig gått bus eller godis kan nog inte känna fullt ut för en tradition. Dock har jag alltid gillat spindlar och spöken, så jo, det är något klart tilltalande med det hela.

Så bara att njuta av friden denna dubbelhelg i gränslandet mellan oktober och november och mellan det kyrkliga och det sekulära. 

Bu!