Leva helt enkelt

Vad vill jag här i livet? Vilka drömmar och mål och ständig strävan fyller mina dagar? Sanningen är nog att jag bara vill leva, helt enkelt. Inte krångla till det. Ett enkelt liv är förmodligen ett lyckligt liv.

Så enkelt, och så svårt är det!

Gå i cirkel

Denna jäkla romanbörjan! Jag blir tokig snart. Hur gör man? Hur skriver man en klatschig start som fångar läsaren och håller den fast? Det ska vara spännande, tydligt vad som står på spel för huvudpersonen som dessutom ska vara intressant och likeable. Jag tog till djurtricket, alltså att låta karaktären vara snäll mot ett djur, i det här fallet en grannkatt som han möter utanför porten.

Inte för att jag vet om jag lyckats men jag försöker och försöker, skriver och skriver om.

Och plötsligt känns det som jag trampar över mina egna fotspår, inte i, utan över. Jag kliver inte helt i samma spår utan klampar lite snett men dock i cirkel.

Det går runt runt och aldrig kommer jag till slutet på början där resten av den här berättelsen äntligen kan få fortsätta.

Vi får se...

Jag har just insett att jag överanvänder begreppet Vi får se. Det förekommer flitigt i mina dagboksanteckningar. Om jag hoppas på något, skriver jag, Vi får se. Om jag är orolig för något skriver jag, Vi får se...

Uppenbart passar det som en slags besvärjelse, ungefär som den lilla solsymbolen som jag upptäckte att jag ofta ritade i marginalen eller slutet på mina anteckningar. Den fungerade och gör så än i dag som en liten hoppingivande uppmuntran. Lite av ett signum. Den återfinns säkert även i flertalet av de böcker jag signerat under senaste året. Jag klottrar liksom dit den på autopilot numera.

Det är samma sak med mitt Vi får se. En from förhoppning och önskan om att få göra just det. Att få uppleva framtiden och få veta hur allt går.

Me myself and maj

Första dagen i maj. Detta år en fredag så långhelg och vädret var varmt och soligt. Lång promenad runt stan. Maj är min favoritmånad då sommaren ligger framför oss och allt vaknar till liv. Jag kan fundera på vilka blommor jag vill ha på balkongen och det blir nog det vanliga. En guldpalm för att få till den rätta exotiska känslan, chili för att det är gott och färgglada blommor för att det gör mig och humlorna lyckliga.

Om nu humlor kan vara lyckliga. Jag antar det, åtminstone på humlors vis.

Imorgon ska jag spela bokhylle-tetris och försöka få ihop mina samlingar på ett lite bättre vis. En ny bokhyllevägg tronar i vardagsrummet redo att fyllas med mina kära vänner böckerna. 

Kanske kan Harry-Potter-skrubben till slut bli användbar för något vettigt, som en skrivstuga för Me myself and Maj.

Ett isolerat rum av ljud

Jag promenerar nästan alltid till jobbet och lyssnar samtidigt på Olof i lurarna. Mental coach och quizmaster med ambition att allmänbilda och stärka sina klienters både fysisk och mental hälsa. Bra kombo!

Hur som, jag lyssnar på honom i brusreducerande airpods, som knappt syns men jag anar dem även i öronen på de jag möter på min väg. Påfallande många, imorse faktiskt alla jag såg promenera genom Kronobergsparken hade likadana vita grunkor i öronen.

Det är närmast komiskt och kanske även lite sorgligt hur vi går där inneslutna i våra egna världar, våra egna rum av ljud. Vi möts inte på riktigt. Det vore lustigt om någon mer lyssnade på just samma avsnitt av Min timme med Olof men eftersom det finns hundra olika, utan inbördes ordning, så är sannolikheten inte särskilt stor.

Highway to Hell or Stairway to Heaven?

Häromdagen var jag på en bokrelease, som alltid en trevlig tillställning där man kommer i samspråk med intressant folk. Lokalen vi höll till i låg i anslutning till en frikyrka, en stor lokal som närmast påminner om en konferensanläggning. Jag tror rent av den hyrs ut ibland som sådan.

Under pandemin användes den iallafall som lokal för massvaccinationerna och jag var där för en av mina sprutor. Jag kände igen mig i lokalen, var nämligen där en del som barn eftersom en klasskamrat var med i den församlingen och bjöd in oss till musikalföreställningar som hölls där. Jag misstänker att vi ungar var skapligt ogudaktiga med vårt godissnaskande i bänkarna men det är nog glömt förlåtet vid det här laget.

Nu påminde jag förstås... ber ödmjukast om ursäkt såhär i efterhand. Men man kanske uppskattar uppsluppna ungar i frikyrkan? Vad står annars det där med fri för?

Men det var ju inte gamla kyrkobesök jag skulle berätta om utan om eventuella kommande. Jag satt mitt emot en dam som entusiastiskt berättade om att kyrkan nyligen renoverats och försetts med en rulltrappa upp till gudstjänstlokalen. Hur coolt är inte det?

Stairway to Heaven electrified. 

Jag som ytterst sällan går i kyrkan blev faktiskt lite nyfiken. 

Om inte hissen går ändå upp kanske rulltrappan gör det!

Börja om från början

Början är det enda som betyder något. Lyckas du inte fånga läsarens intresse under de tio första sidorna kan du lika gärna lägga ner. Jo, det ligger något i det. 

För att komma igenom manusläsarnas nålsöga behöver du vara en väldigt smidig kamel. Vår Hjärtrud skulle förmodligen klara det om vi bara lyckades baxa henne så långt. Men nu är det inte Hjärtrud det handlar om, utan om Kim Lanz, Lanz med zäta.

Början av hans historia. Den intressanta delen av hans liv börjar en fredag i juli. Givetvis en fredag den trettonde, inser jag nu. Det passar berättelsens narrativ så bra så jag på allvar börjar tro på slump och synkronicitet.

Slumpen sätts ur spel på ett ovanligt vis runt Kim och kring den problematiken och allt som det ställer till med kretsar denna saga. Så långt så gott, men det är det här eländet med början. Hur gör man?

Hur i hela friden håvar man in läsaren i sitt bokstavsgarn och håller henne fast för tid och evighet eller åtminstone tills boken är läst?

Början behöver väcka känslor hos läsaren och nyfikenhet. Empati för huvudkaraktären och dennes dilemma. Jo tack, jag vet. Men hur? Med vilka ord kan jag åstadkomma detta magiska?

Vissa lyckas, andra kommer aldrig förbi kamelen som vaktar nålens öga.