I kaninhålet

Det är knappt man minns en tid innan den ständiga uppkopplingen. Internet på fickan. Kontoret på fickan. Allt finns i den där lilla manicken. SmartPhone. 

Jättedumt faktiskt.

För den äter tid. Min tid, din tid, allas tid.

Vår förmåga att hålla fokus är nere på sekunder. Vi avbryter oss för att kolla om det möjigen kommit ett nytt mail sjuttiosju gånger per dag. Tänk om man hade rusat lika ofta till brevlådan. Ja då hade galenskapen blivit mer synlig. Nu märks den inte, men är lika galen för det.

Och alla sociala medier och annat där man förlorar sig i en aldrig sinande ström av bilder och meningslösa filmklipp. Det kan vara oskyldiga gulliga djur men det finns mycket skräp och elände också.

Allt pockar på vår uppmärksamhet. Det går knappt att ta sig loss. Jag kan känna skuld om jag går ut på en löprunda utan telefonen. Det är ju fullkomligt rubbat. Så omedelbart nåbar behöver väl ingen vanlig människa vara?

För inte alltför länge sedan klarade vi oss utan internet. Utan mail och banken på fickan. Jga kan inte påstå att det var sämre då. Snarare tvärt om. Det som skulle förenkla och spara oss tid har snarare stulit all tid för kontemplation och eftertanke.

Det långsamma, Det lite tråkiga. Stunderna som göder fantasin och föder historier.

Jag som långdistansare

Jag lyssnade på en podd som behandlade frågan om uthållighet och förmågan att slutföra saker. Det är väl lite av en dygd tänker jag och något vi är olika bra på.

Av naturliga skäl började jag förstås undra om jag är bra på att avsluta sådant jag påbörjar eller inte, Svaret är givetvis att det beror på. Det beror förstås på viktigt och lockade det man vill slutföra känns. Förmodligen är lusten en mer eller mindre nödvändig drivkraft bakom avslutandet.

Vilka långlopp har jag slutfört?

Och nu menar jag inte alla de millopp och tre halvmaror jag sprungit även om de kanske också får lov att räknas in i uthålligheten.

En examen från högskolan landades även om starten blev knagglig och det hela därför tog extra lång tid. Den här bloggen är väl i sig ett tecken på envis uthållighet, jag har skrivit inlägg här regelbundet sedan 2012. Är väl snart uppe i tresiffrigt.

Mina romanmanus och envisheten med vilken jag inte kastat in handduken gällande dem för länge sedan. En bok har det ju dessutom faktiskt blivit. Jag hoppas förstås på att det ska kunna bli blir framöver. 

Jo, jag tror faktiskt att jag har det i mig. Långdistanslöpare som jag är.

Pay it Forward - vinst varje gång

Första gången jag förstod innebörden av begreppet Pay it Forward var när vi åkte över Golden Gate för sisådär en miljon år sedan, eller åtminstone närmare trettio, och mannen i betalkuren meddelade att personen i bilen före oss betalat broavgiften även för oss. Vi körde vidare med känslan av att ha upplevt något stort.

När vi åkte över nästa gång gjorde vi samma sak. Det kändes som en rolig grej. Inte direkt välgörenhet för alla hade ju ändå tänkt betala och ibland betalade man dubbelt och ibland fick man åka över gratis. 

I det långa loppet blir det ett nollsummespel men eftersom man känner sig glad av att både ge och få så blir det vinst varje gång.

Islossning

Jag hoppas på islossning. Alltså att det ska lossna med mitt romanskrivande. Det går nämligen förfärligt trögt för närvarande. För närvarande, jag skriver dit detta tillägg med en from förhoppning om att det ska betyda att ordströmmen bara är tillfälligt fastfrusen.

Att allt så småningom ska tina upp och orden komma forsande nerför bergssidorna och fylla dalen nedanför med fantastiska historier.

Jag hoppas på islossning för Nattgammal is, jag hoppas att frosten tinar i Roskilde och låter Nina och hennes vänner få ett underbart avslut på festivaldagarna och den stundande varma hösten som går i kärlekens tecken.

Men först och främst måste jag få ihop två noveller med jultema innan månaden är tillända. Det är nog den största hinderbanan att ta sig förbi. Där får jag snarare hoppas på en tidig vinter, att jag kan föreställa mig snön falla från stjärnklar himmel. Går det ens?

Vi får väl se.

Höstskrud

September och snart är det obestridligen höst. Jag är motsträvig som vanligt sätter sommarklackarna i backen och stretar bakåt som en envis åsna. 

Vill. Inte. Att. Sommaren. Ska, Vara. Över.

Inte redan, inte nu, aldrig någonsin?

Jag är så förgängelsekänslig. Tycker så innerligt illa om det som tar slut. Men allt har ett slut. Hur skulle världen annars se ut och fungera? Varför är det så svårt att bara acceptera som sakernas naturliga tillstånd?

Varför denna kamp?

Jag kan inte slåss mot vinden och kylan. Jag kan inte måla tillbaka den gröna färgen på trädens blad. Inte klistra fast de som redan fallit. Jag kan inte stoppa regnet som faller.

I andra änden av hösten finns vintern men sitt mjuka vita fluff som är så väsenskilt från regnvatten men bara är några minusgrader bort. Snö. Vinter. Blå himmel. En nypistad skidbacke i soluppgången. Värmen på after ski med en iskall öl.

Hösten är porten till mitt vinterparadis. Jag ska göra mitt yttersta för att njuta även av vägen dit. Färgsprakande vacker som den ändå är.

Samskriva

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Samskriva. Det gavs ingen direkt förklaring till begreppet där det förekom men jag tolkade det som det låter. Skriva tillsammans.

Samskriva låter trivsamt. Antingen sitter man fysiskt tillsammans, i samma rum, vid samma köksbord och skriver i ett delat dokument. Eller så sker samskrivandet asynkront. En i taget skriver och skickar sen vidare till näst på tur.

Jag har provat båda varianterna och uppskattar dem båda på olika vis.

Det asynkrona är givetvis enklare att få till. Var och en skriver när den har tid och lust. Eller kanske lust och ro. Det andra, mer synkade gemensamma skrivandet, förutsätter att man har även lust och ro synkat. Kanske även några obrutna semesterveckor nånstans där annat inte lockar alltför mycket. Sånt händer inte ofta kan jag meddela. Men om, jisses vad det är kul!

Samskrivande skulle i och för sig också kunna betyda att man skriver tillsammans men var och en på sitt. På varsitt manus men i sällskap av varandra. Det låter trivsamt det med.

Om sommaren

Hur länge pågår sommaren? När övergår sensommaren obevekligen i höst? Det finns förstås någon torrtråkig definition, när nån medeltemperatur går under ett magiskt streck men det är inte den linjen jag är ute efter.

Känslan av sommar följer ingen sådan skarp gräns, den kan bölja fram och tillbaka. Ena dagen anas ett höstkrip i luften och nästa är det som bortblåst av den ljumma vinden.

Om det blir sommar imorgon? Det återstår att se. Eller känna.

Imorgon är det i alla händelser september.