Vad är det som t(h)änder?

Det är inte första gången jag skriver om tandfunderingar här, det händer då och då. Det som åter fått mig att tänka i dessa banor är att det tycks blivit på modet att flossa utomhus. Sedan en tid tillbaka ser jag slängda tandtrådsstickor på marken, ni vet såna där plackers, dvs en liten plasthållare med en bit tandtråd fäst vid.

Jag minns inte hur det började men nu har det blivit ett skämt mellan mig och min dotter, hon som glatt slet mjölktänderna ur munnen som barn medan syrran väntade till de var så lösa att de lossnade i vinddraget. Varje gång någon av oss ser en sån där tandtrådsgrej på gatan tar vi ett foto och skickar till varann.

Det började nån gång i somras och vi har sett dem på de mest skumma ställen, inte bara på trottoarer utan inne på jobbet, i korridorer och i kontorsrum. Folk flossar alltså och kastar dem sedan på golvet!

Vi har starkt misstänkt att det i själva verket handlar om meddelanden mellan medlemmarna i någon hemlig klubb. Jag menar, vad kan det annars vara?

Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser. 

Ibland blir det inget skrivet

Det är väl med ordflödet som vattenflöden. Ibland är det full fart och orden sprutar, ibland är det total idé-torka. Jag vet inte heller vad som styr flödet. Det har jag inte lyckats klura ut. Är det inre eller yttre faktorer som styr. Antagligen en kombination.

Inte en susning.

Det talas om inspiration och att man behöver fylla på källan för att kunna skapa. Om källan är tom finns förstås inget att hämta längre ner längs berget.

Fylla på med vad? 

Läser böcker. Går promenad vid skog och vatten. Ger mig ut och springer. Träffar familjen. Äter gott. Tar en kopp te på kvällen. Ser allt det vackra i tillvaron.

Snart smälter isen och orden kommer att forsa nerför berget. Jag står redo med en hink i varje hand.

Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.

Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?