Topptur

I morse rycktes jag upp av väckarlarmet mitt i en dröm. I drömmen hade jag och maken just bestigit en bergstopp och stod nu på en utsiktsplats en liten bit nedanför toppen. Jag spanade uppåt berget för att ta ett foto av toppen när en liten dam bredvid mig påpekar att jag riktar kameran lite fel. Där är toppstugan säger hon och visar på ett litet rött åttakantigt hus lite högre upp än vi satt våra fötter.

Vi hade alltså missat själva toppen!

Grymt irriterande, både att bli väckt mitt i äventyret och att vi missat den riktiga toppen.

Betyder det något? 

Har jag missat att bestiga en bergstopp? Falskeligen trott mig vara framme och blickat ut över en alltför för snäv värld?

I övrigt inget nytt under solen

Sol ute, sol inne, sol i sinne. Varje morgon som solen skiner är en glädjens morgon. Så känns det för jag är en sån som påverkas mycket av rådande väderlek. Vädret är inte att leka med. Vädret leker däremot gärna med mig och mina känslor.

När kvällen kommer och mörkret har sänkt sig, som nu, då spelar det mindre roll om himlen täcks av moln eller är klar. Natten är min tid, oavsett. Det är då lugnet finns. Dagens stoj och stim sänker sig med solen. 

Kvällen är frid. Kvällen är rofylld. Då kommer kreativiteten fram och jag har så svårt att bli vän med morgondagens tidiga uppstigning. Vill inte förlika mig med den. Kan inte.

Solen får guida mig, min lilla symboliska besvärjelse mot allt ont. Min vana att alltid klottra en sol. Det kan aldrig skada så nu när jag vant mig finns ingen anledning att sluta.

I övrigt tack och godnatt!

Författaren drar från sitt liv

Jag hörde det sägas i dag, att författare drar från sitt liv. Först tänkte jag glatt att, javisst så är det. Skrivandet är en form av verklighetsflykt där man så att säga drar från sitt liv. In i någon annans.

Men sen insåg jag, typ sekunden efter, att han som sa så naturligtvis menade att man tar från sitt liv. Att man drar ut lämpliga händelser och människor ur sitt verkliga sammanhang och sätter dem i ett fiktivt nytt.

Gräva där man står kan man också kalla det.

Så gör författare ofta. Ibland gräver vi ner oss totalt i researchens kökkenmödding. Skit in - prunkande blomsterrabatt ut.

Men ändå, jag gillade det där med att dra från sitt liv. Att bara ta sitt pick och pack och flytta in i valfri roman. Det vore väl något? Vilken bok skulle du då välja? 

Att vila i tvärsäkerheten

Det finns ju det här lite fåniga begreppet killgissa i betydelsen att dra till med något och låta tvärsäker. Knäppt men det verkar så vilsamt på något sätt.

Att slippa tveka. Slippa tänka: Ska jag verkligen säga det där som jag är tämligen säker på men inte helt hundra? Eller hundra plus som ofta krävs för att våga öppna munnen.

Vän av ordning undrar då om det bara är killar som får lov att killgissa. Hur är det med mogna män och folk av andra slag? Får även vi verka tvärsäkra helt utan underbyggnad?

Varför inte? Ja säg det!

På tröskeln till sommaren

Det är mindre än en timme kvar av maj månad och snart går vi in i juni. En sommarmånad så nu är den officiellt här. Sommaren.

Jag ska vända blad på mina kalendrar här i köket. Barnens evighetskalendrar med bilder från när de gick i förskoleklassen för en herrans massa år sedan. Och den från tidningen Bamse som sitter på kylskåpet. 

Undrar hur många prenumerant-tanter det finns därute?

Övervintrade som jag, som inte slutat läsa om Nallemaja och Burre, som följt det oändligt långsamma åldrandet hos dessa seriefigurer. Minihopp och Brumma har snart gått på dagis i ett halvsekel. 

Blommor till balkongen är införskaffade och månadens födelsedagar och idag morsdag är firade. 

Nu kan sommaren börja!

Den eviga frågan

Vad ska vi ha till middag? Och hur många blir vi? 

Den senaste tiden, ja kanske även längre än så, har det blivit väldigt mycket av äta ute och hämtmat i mitt hushåll. Det var förfärande länge sedan vi planerade för kommande dagar och veckohandlade. Själva begreppet sitter här vid köksbordet och asflabbar mig rakt i ansiktet,

Trodde du verkligen att det skulle funka? Att planera?

Nej, det kanske jag inte trodde, men hoppas kan man väl få göra? En from förhoppning om att allt ska lugna ner sig framöver, där borta i den blå framtiden där det finns eoner av obokad tid och kvällar efter jobbet som snällt radar upp sig med fritidstimmar vikta för långsam matlagning. 

Jojo.

Eller vänta nu! Vem är det som kör här egentligen? Vem är det som bokar in allting i min redan överfulla kalender? Attans, jag har alltså ingen annan att skylla på än undertecknad själv.

Som vanligt då. Och vilken tur. Att jag inser det någon gång ibland. Gång på gång. Undrar hur länge insikten får sitta i den här gången?

Och frågan för dagen kvarstår, vad ska vi ha till middag och hur många blir vi?

Långsamhetens lov

Flanera, strosa, släntra, traska... många är synonymerna för det långsamma gåendet. 

Jag vet ju att man kan lugna ner det inre rusandet genom att röra sig långsammare. Istället för att älga fram som en tok genom korridorerna på kontoret, alltid sen till nästa möte. Ta det lugnt, gå med upphöjt lugn och stanna för att fylla på kaffekoppen. 

Det är bättre att komma nån minut sent och i ett stycke än att komma utspilld i total splittring. Att röra sig långsamt och kanske även tala långsamt ger känslan av att ha gott om tid. Inte ha bråttom någonstans. Det signalerar motsatsen till att vara upptagen. Framför allt till dig själv.

Stressråttorna har inte en chans att komma åt dig, de står inte ut med någon som vandrar långsamt genom tillvaron. Den som trotsar forsen och går mot strömmen vinner tid.

Jag skriver inte detta för att jag är bra på långsamhet. Tvärt om, jag behöver höra och läsa och känna lugnet mest av alla.

Imorgon ska jag skrida genom korridorerna i gamla Skofabriken med ro i sinnet.

Det är gott om tid.