Tryggheten i det förgångna

Trygghet. Är det var min bok Hotell Blå lögnen handlar om? Alltså tryggheten i att veta hur det ska gå, hur det ska bli och vad som kommer att hända både en själv och i omvärlden.

Jag tänkte aldrig aktivt på det medan jag skrev Majs historia. En nutida kvinna som alltid känt en dragning till fyrtiotalets efterkrigstid. Hon skriver fram en karaktär från tiden som förefaller märkligt levande och samtidigt, sommaren 1946 sitter en uttråkad ensam journalist med författarambitioner och drömmer sig bort.

De skriver om varandra och lyckas genom viss magisk inverkan skapa en gemensam verklighet där de möts. Jag tänkte att det var en berättelse om sökande efter kärlek och kraften i det kreativa skapandet. En hyllning till kreativitetens makter om man så vill. En berättelse om hopp. Hopp om livet.

Men såhär i efterhand inser jag att historien också handlar om sökandet efter trygghet. Tänk att som Maj få veta på förhand att hon och Jan får leva lyckliga, från att de möts i en hotellbar bortom tid och rum och tillsammans återvänder till hans tidslinje 1946 och i alla sina dagar.

Dessutom har hon koll på alla stora världshändelser som kommer att utspela sig under hela återstoden av hennes liv. Snacka om att kunna leva fullt ut, utan oro för vad framtiden ska bära med sig.

Kanske är det detta som är berättelsens verkliga premiss, kärna och insikt?

Jag förstod nämligen aldrig själv varför jag ville skriva om en kvinna som reser tillbaka till sommaren 1946 bara för att det råkar finnas en snygg karl där för henne. Det duger liksom inte som enda drivkraft. Det är en märklig känsla att inte begripa varför ens karaktärer gör som de gör, att de överraskar och bär sig åt. För så är det. Så gör de.

Nu tror jag att jag äntligen har förstått att det Maj sökte var tryggheten i det förgångna. Att slippa leva i ett ständigt flöde av ovisshet. Det som vi andra kallar livet.

Romanen som långkok

Häromdagen skrev jag om att karaktärer i böcker kunde liknas vid ett kondensat av verkliga personer. En reducerad buljongsoppa där man slängt i lite av varje som smaksättare och sedan låtit det stå och puttra på låg värme.

Om vi fortsätter ett varv till på matlagningstemat så är det ju så att vissa historier tar längre tid än andra att komma ut och komma fram. Min första roman, Hotell Blå lögnen, tog till exempel en halv evighet och det finns enstaka passager i den boken som jag skrev redan för omkring trettio år sedan.

Efter det var det lite "proppen ur" om man så säger och efterföljarna gick betydligt fortare att fantisera fram även om de ännu inte tagit klivet från hårddisken till tryckeriet.

Sen kan man ju fundera på om långkoket blir litterärt bättre än snabbmaten, Eller snabbmat är nog ändå inte en rättvis benämning för de har gott och väl legat och sjudit i ett-par-tre år.

Och kanske har inte tiden så stor betydelse ändå. Är en historia god så är den. Med rätt ingredienser och kryddor så blir det smakfullt.

Blomsterflickorna

Fyra vänner skriver en roman tillsammans. Vi skriver ett kapitel var i en slinga där vi har varsin karaktär. I tur och ordning har vi stafettpinnen i vår hand och springer ett stycke på vår karaktärs stig. 

Jag minns inte vem av oss som kläckte idén att vi skulle skriva något ihop och inte heller varför vi skulle just till Roskilde. Lika bra det för då blir det allas gemensamma idé på riktigt. En sann samproduktion.

Nu har vi hållit på att staffettskriva i ganska exakt ett år och snart är manuset klart.

Klart och klart förresten, när är ett manus egentligen färdigt? Och färdigt för vad? I det här fallet är berättelsen färdig, alla ledtrådar utlagda och alla andra trådar sammanflätade. Historien hänger samman. Otroligt nog får man nog lov att säga.

Från början fanns ingen tråd. Ingen gemensam story, ingen aning om ett enda dugg för att vara ärlig. Det visade sig att alla fyra kvinnor bär på varsin hemlighet, har något de flyr från och något de saknar. 

Kapitlet jag just skickat iväg till nästa i raden handlar om två systrar. De har samme far och ingen av dem vet om den andra. Min karaktär är mor till den ena av systrarna men har aldrig vetat vem som är fadern. Genom mötet med systern, som är ruskigt lik sin pappa, nystas allt upp och den knuten kan till slut lösas upp. Viola och Linnea fick de heta mina påhittade blomsterflickor.

Stafettromanen visade sig vara en berättelse om vänskap. Här får vi bevis på att vänskap inte har något bäst-före-datum. Den handlar även om kärlek och alla slingriga vägar den kan ta sig fram på.

Om jag skulle våga ge mig på en hiss-pitch så skulle den lyda: Sex and the City möter Jönssonligan.

Det låter väl rafflande? Häng med oss till Roskilde så får du se!

I mitt eget sällskap

Jag har oftast nog av mitt eget sällskap. Tillbringar tiden i mitt eget huvud. Där är nämligen fullt av folk. Alla mina karaktärer som trängs och slåss om platsen först i kön.

Kön för att bli skriven. Få sin historia berättad.

Här finns en medelålders sierska på rymmen till Roskildefestivalen. En skolbibliotekarie med livsleda och en ryggsäck full med skuld. En fraktflygare med smuggeltalanger och mordiska grannar i jämtländsk by, en systemutvecklare med onaturlig tur. 

Mitt i allt detta kommer en kamel älgande och vill fram och riskerar att trassla in klövarna i alla historietrådar. Och gör hon inte det så lär hon trassla in sig i skidorna, för det är självaste Hjärtrud i puckelpisten vi har att göra med här.

Så det är inte särskilt lugnt och vilsamt i mitt eget sällskap. Här är rent av fullt ös och ett jäkla kackel.

Karaktärer som karikatyrer

Är romankaraktärer alltid överdrivna, i själva verket karikatyrer av sina förlagor i den verkliga världen? Ja, så är det nog i de flesta fall och jag tror att det behöver vara så för att bli intressant.

Karaktärerna är ett kondensat av oss människor med allt blaj och oväsentligt bortreducerat. Likt vattenånga från en kastrull med buljong. Ett avkok på ben, morötter och ett knippe kryddörter. 

En salt och välkryddad anrättning som får det att vattnas i munnen. Det är inte för inte som man brukar prata om en god historia.

Topptur

I morse rycktes jag upp av väckarlarmet mitt i en dröm. I drömmen hade jag och maken just bestigit en bergstopp och stod nu på en utsiktsplats en liten bit nedanför toppen. Jag spanade uppåt berget för att ta ett foto av toppen när en liten dam bredvid mig påpekar att jag riktar kameran lite fel. Där är toppstugan säger hon och visar på ett litet rött åttakantigt hus lite högre upp än vi satt våra fötter.

Vi hade alltså missat själva toppen!

Grymt irriterande, både att bli väckt mitt i äventyret och att vi missat den riktiga toppen.

Betyder det något? 

Har jag missat att bestiga en bergstopp? Falskeligen trott mig vara framme och blickat ut över en alltför för snäv värld?

I övrigt inget nytt under solen

Sol ute, sol inne, sol i sinne. Varje morgon som solen skiner är en glädjens morgon. Så känns det för jag är en sån som påverkas mycket av rådande väderlek. Vädret är inte att leka med. Vädret leker däremot gärna med mig och mina känslor.

När kvällen kommer och mörkret har sänkt sig, som nu, då spelar det mindre roll om himlen täcks av moln eller är klar. Natten är min tid, oavsett. Det är då lugnet finns. Dagens stoj och stim sänker sig med solen. 

Kvällen är frid. Kvällen är rofylld. Då kommer kreativiteten fram och jag har så svårt att bli vän med morgondagens tidiga uppstigning. Vill inte förlika mig med den. Kan inte.

Solen får guida mig, min lilla symboliska besvärjelse mot allt ont. Min vana att alltid klottra en sol. Det kan aldrig skada så nu när jag vant mig finns ingen anledning att sluta.

I övrigt tack och godnatt!