Höstskrud

September och snart är det obestridligen höst. Jag är motsträvig som vanligt sätter sommarklackarna i backen och stretar bakåt som en envis åsna. 

Vill. Inte. Att. Sommaren. Ska, Vara. Över.

Inte redan, inte nu, aldrig någonsin?

Jag är så förgängelsekänslig. Tycker så innerligt illa om det som tar slut. Men allt har ett slut. Hur skulle världen annars se ut och fungera? Varför är det så svårt att bara acceptera som sakernas naturliga tillstånd?

Varför denna kamp?

Jag kan inte slåss mot vinden och kylan. Jag kan inte måla tillbaka den gröna färgen på trädens blad. Inte klistra fast de som redan fallit. Jag kan inte stoppa regnet som faller.

I andra änden av hösten finns vintern men sitt mjuka vita fluff som är så väsenskilt från regnvatten men bara är några minusgrader bort. Snö. Vinter. Blå himmel. En nypistad skidbacke i soluppgången. Värmen på after ski med en iskall öl.

Hösten är porten till mitt vinterparadis. Jag ska göra mitt yttersta för att njuta även av vägen dit. Färgsprakande vacker som den ändå är.

Samskriva

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Samskriva. Det gavs ingen direkt förklaring till begreppet där det förekom men jag tolkade det som det låter. Skriva tillsammans.

Samskriva låter trivsamt. Antingen sitter man fysiskt tillsammans, i samma rum, vid samma köksbord och skriver i ett delat dokument. Eller så sker samskrivandet asynkront. En i taget skriver och skickar sen vidare till näst på tur.

Jag har provat båda varianterna och uppskattar dem båda på olika vis.

Det asynkrona är givetvis enklare att få till. Var och en skriver när den har tid och lust. Eller kanske lust och ro. Det andra, mer synkade gemensamma skrivandet, förutsätter att man har även lust och ro synkat. Kanske även några obrutna semesterveckor nånstans där annat inte lockar alltför mycket. Sånt händer inte ofta kan jag meddela. Men om, jisses vad det är kul!

Samskrivande skulle i och för sig också kunna betyda att man skriver tillsammans men var och en på sitt. På varsitt manus men i sällskap av varandra. Det låter trivsamt det med.

Om sommaren

Hur länge pågår sommaren? När övergår sensommaren obevekligen i höst? Det finns förstås någon torrtråkig definition, när nån medeltemperatur går under ett magiskt streck men det är inte den linjen jag är ute efter.

Känslan av sommar följer ingen sådan skarp gräns, den kan bölja fram och tillbaka. Ena dagen anas ett höstkrip i luften och nästa är det som bortblåst av den ljumma vinden.

Om det blir sommar imorgon? Det återstår att se. Eller känna.

Imorgon är det i alla händelser september.

Det må bära eller brista

Imorgon startar terminen för Manusgruppen, en skrivkurs som aldrig tar slut och som snarare är en fest för de kreativa sinnet. Äntligen kanske jag kan ta mig ur meningslösheten som rått här under sommaren. Inte meningslöst som i hopplöst och trist och sånt elände, utan bara att det varit en skriande brist på skrivande från mitt håll. 

Knappt en mening har jag fått ihop. Mer eller mindre meningslöst med andra ord. Eller inga ord.

Som vanligt har jag en färdig titel på det manus jag tänker ta mig an under terminen. Det är ett gammalt som legat länge i frysboxen i väntan på rätt tillfälle att tinas upp. Likt ett djupfryst IVF-embryo har hon legad där i väntan på att få bli till.

Nattgammal is, det må bära eller brista. Vi får se om den håller att gå på.

Utan mening

Utan mening känns allt så meningslöst. Ha, vilken insikt! Förvisso självklart men det gäller även rent bokstavligt. Utan meningar blir mitt liv meningslöst, utan mening, utan värde. Värdelöst.

Och känns tillvaron värdelös är steget inte långt till självet, jaget. Så långt ner i dalen vill jag helst inte gå. Jag hoppas på en uppförsluta. Att foten av ett ståtligt berg finns när nere i dimman. Stadigt förankrat i urberget. Här, i den del av världen där det tack och lov inte är jordbävning stup i kvarten. 

Men, faktum kvarstår. Jag har inte skrivit en rad på evigheter. Inte sedan jag lämnade mitt senaste hjärteblod i drakarnas manushögar. Efter det har ordströmmen sinat till ett absolut minimum. Knappt några inlägg här. Inget nytt manus. Inga lysande idéer har uppenbarat sig. 

Inte ens lust och ro.

Nu var inte min avsikt att detta skulle bli gnäll och klagolåt men så blev det ju. Ändå. Oavsett. Fast det inte var avsedd avsikt, utan alltså oavsiktligt. Jeez, jag måste sluta med dessa löjliga ordlekar!

Det är mycket jag måste sluta med. Gnälla. Prokrastinera, se där jag kan inte ens stava till det! Eller, det är väl stavningskollen som inte kan? Skjuta upp alltså. Det måste jag sluta upp med. Vad gör uppet där?

Jag borde sluta skjuta upp mina skrivstunder. Jag behöver producera två julnoveller innan sommaren är slut. Märkligt men sant. Jag ska skriva mitt sista kapitel på en stafettroman om fyra damer på vift. Och jag ska väcka liv i ett gammalt manus och se om det har nog med magi i sig för att vilja bli något.

Slut på tramsandet!

Ett liv blir meningsfullt först när man fyller det med meningar.

Fridstimmar

Nu hittade jag visst på ett nytt ord igen. Ett bra ord. Ett ord som jag behöver. Om fridens timmar. Om natten då jag sitter vid köksbordet fast jag borde sova.

Fridstimmar är de där stunderna då inget måste göras, då inget pockar på min uppmärksamhet från LISTAN, med plikter, åtaganden och grejer som jag bestämt mig för att göra.

Vissa veckor är fridstimmarna försvinnande få och detta ska jag arbeta med att råda bot på under den kommande hösten. Härmed startas en vänförening. Än så länge med bara en medlem och så ska det nog förbli.

Föreningen för främjandet av fridlysta fridstimmar.

Tjejnyår

Det finns ett fånigt begrepp för den tiden på året som är nu. Tjejnyår. Terminstart efter sommaren alltså. Ja, jag delar fortfarande in mitt år i terminer trots att det var evinnerligare tider sedan jag gick i skolan. Mina ungdomar går i skolan men förmodligen hade jag gjort likadant även utan kopplingen till deras skolgång.

Nystarten, fräschören av att börja på ny kula efter sommarens ledighet. I ett försök att återskapa den hoppfulla Back-to-School-känslan. Nya skrivböcker, nya pennor och sudd. Nytt pennfodral. Ja jag har faktiskt införskaffat ett nytt i form av en katt och fina färgpennor i en butik som hade allt i Akihabara.

Idag var första arbetsdagen och den var tämligen händelselöst. Ett möte med mestadels folk på distans och efter det typ inte mycket alls. Läsa några mail och fixa lite inför några kurser. 

Jag kan verkligen sakna känslan av skolstart. Nytt schema, kanske nya klasskamrater, nya lärare. Nystart. Omstart. Som det är nu är det mer eller mindre samma samma lika, hela tiden. Nuförtiden ligger hela ansvaret för att skapa förändring och nytändning enkom på mig själv. Känn makten.