Trettiosista mars igen

Idag inleds vårt sista år med en tonåring hemma. Yngsta barnet fyller 19 år. Hon blev inget aprilskämt men det var fasligt nära när hon föddes mitt i gränslandet mellan vinter och vår.

Jag minns att det var drivor med snö när vi körde hem från BB, då när mars just slagit över i april.

I helgen letade vi efter ett lämpligt småbarnsfoto att trycka på ett plakat inför den stundade studenten. Så fort det gick i backspegeln. Så tycks känslan för tiden fungera för de flesta, så det är väl gott och som det ska. 

The Days are Long but the Years are Short
- Gretchen Rubin

Eller med andra ord:
Nitton år passerar i en grisblink medan en arbetsmåndag i slutet av mars kan snigla sig fram.

Barnatro

Som barn letade jag med ljus och lykta efter någon som var religiös. Någon som hade en tro. Jag kammade noll. Inte en kotte bland släkt och vänner hade en tro att dela med sig av.

Jag vet att man kan bestämma sådant själv, att det inte är något man behöver få av någon annan men det styrkan hade jag inte i mig då. Jag frågade ut släktens äldsta, hade fått för mig att det var där chanserna var störst. Ingen sade sig tro på högre makter men de verkade tillfreds, så något hade det.

Det enda i religiös väg jag minns från tidig barndom var när maranata slog upp sitt enorma cirkustält på ängen nära vårt lilla centrum och en jämnårig pojke lurade med mig in. Det här var innan skolåldern så vi var runt fem.

Jag satt på marken med ryggen mot tältduken. En person mässade om att vi skulle bli frälsta. han gick runt till folk och gjorde något, sa något, vad vet jag inte men jag blev skrämd. Av det okända. Jag ville inte blir förvandlad. Det här med tro kändes otäckt när det kom så nära.

Jag smet ut genom glipan mellan marken och tältduken och sprang hem och gömde mig under sängen.

Än idag kan jag avundas de med en tro. Och samtidigt vara rädd för den. Jag förstår den ju inte och har aldrig haft en god förebild. Bara sett de avskräckande avarterna.

Frågorna är många. Alla saknar svar.

Finns något bakom scenen vi upplever genom våra sinnen? Finns ett maskineri med taljor och block? Vem drar i trådarna? Är vi marionetter på en teaterscen eller är vi alla medförfattare till ett drama utan enväldig regissör?

Jag sitter förvirrad på tredje raden och busvisslar i pausen.

Ridå.

Den andra världen

När jag berättar sitter jag inte här och hittar på och fabulerar utifrån. Nej, jag skapar en hel värld, går in i den och skriver därifrån. Fiktionen blir min verklighetsskildring. En ren dokumentär där jag följer mina karaktärer tätt i hasorna.

Skrivandet blir enklare, det är bara att skildra det jag ser och hör och känner. Lätt som en plätt men oj vad det är svårt att behöva tillbringa så pass mycket tid i den andra världen. Den som alla kallar Verkligheten. Vardagen. Jobbet, disken, tvätten...

Storken (DHL) har levererat

Nu är hon här, mitt första bokbarn. Min skapelse.

Levererad i förmiddags med lastbilsbud, nu staplade i kartonger i rummet som allmänt går under namnet skrubben. Här har våra arma barn, likt Harry Potter, bott i omgångar. Det är ett minimalt rum invid trapphuset. ja ni hör ju själva hur det låter...

Men det är här det magiska händer, det är här berättelserna blir till.

Nu återstår att se hur världen tar emot henne, lilla Maj. 

Jag citerar den fina önskan som en väninna till min mor en gång i tiden skrev på ett grattiskort när jag själv var nyfödd:

Till lilla barnet. Hoppas du får möta en god värld.

Ändan ur och ändan i

Att få något skrivjobb gjort handlar ofta om sittfläsk och kom-sig-för, med andra ord att helt enkelt få ändan ur vagnen och ner på stolen.

Startsträckan kan tyvärr vara orimligt lång. Åratal till och med. Men så en dag får man in ett flyt, en rutin och ett sträck-skrivande som inte vill ta slut.

Strömmen av ord och mening tycks inte sina. Bristvaran stavas tid. Men det är inte heller sant, för tid finns alltid att tillgå, Egentligen. Allt handlar om vad man gör med den tid som hela tiden finns och kommer i en stadig takt emot oss.

Rättvis tilldelning är vad som gäller gällande tid.

Och inspiration är inget att vänta på. Den brukar komma flåsande och hinna upp en när man väl satt sig.

Lägenheten speglar belägenheten

Det är så himla rörigt överallt. Inne, ute och i mitt sinne. Någon knäppskalle påstod en gång i tiden att ett rörigt yttre avspeglar ett rörigt inre och att ett tomt skrivbord därmed skulle innebära att dess ägare är tom i bollen.

Den personen kanske ändå var något på spåret.

För nu är det så rörigt att inget får plats. Inget ryms i rummen. Det är så tydligt att jag behöver rensa i mina rumsliga utrymmen för att få plats med mina tankar.

Hoppas bara inte jag kastar ut alla bra idéer med bråten jag hoppas kunna rensa ut.

Så snart jag får ändan ur.

En och samma, allt och inget

Har du någonsin reflekterat över ordet ensams ursprung? Ordet ensam har två komponenter, en och sam. Liksom det äldre ordet allena, all och ena. Samma blir det på engelska, alone, all and one och så även på tyskans allein. 

Allt är ett. Allt i ett och ett i allt.
Är vi delar av en helhet eller hela delar?

Ensamma eller tillsammans. Sak samma.

Vad ska boken heta?

Vanligtvis kommer titeln först till mig. Som ett frö till berättelsen. Precis som ett frö innehåller ritningen till ett helt träd så kan en hel roman med alla dess förgreningar och dolda rotsystem döljas i en titel.

Men konstigt nog, för det manus jag skriver på nu så lyser titeln med sin frånvaro. Det som brukar framgå som i blixtbelysning är nu helt osynligt.

Hur ska jag tolka detta, är det ett illavarslande tecken för berättelsen i sig eller är den bara svår att artbestämma?

Jag väljer att tro på det senare. Jag gillar nämligen historien men det är tusan så svårt att komma på en bra titel. Med dess båda föregångare var det enkelt. Titlarna bara fanns där, färdiga att använda och fylla med ord och mening.

Hotell Blå lögnen. Nattgammal is. Men sen tog det stopp. Vad sjutton!

Det ännu namnlösa manuset har hittills gått under arbetsnamnet Kaosupphävaren. Det ligger inte rätt i munnen. Det känns krångligt att säga och skriva. Och vad är ens en kaosupphävare? Just det kan förvisso fungera som intresseväckare och vara bra att undra men annars, nej boken behöver nog en annan titel för att kunna flyga.

Förhoppningsvis lär det visa sig när manuset blir mer färdigt vad det heter. Ungefär som att man bör se ungen innan man ger den ett namn.

Men som sagt, det är ovant för mig att inte titeln sitter där som en smäck redan innan jag skrivit en rad. Kanske är det dags att hitta igen den där perfekta boktiteln!

Komma ut

Det finns flera sätt att komma ut på. Ut ur garderoben och ut på bokmarknaden. I båda fallen kan det kännas naket och utsatt. Ditt innersta väsen blir utlämnat till omgivningens godtyckliga bedömning.

Duger jag som jag är? Som jag blivit och kommer att bli? Om man är modig eller naiv nog att slänga ut sitt hjärteblod till vargarna så får man förstås vara beredd på att de kan bitas.

Sågad vid fotsulorna. Fast mer troligt är att inget alls händer, att min lilla bok inte märks ens som en krusning på ytan i det stora bokhavet. Vilket är värst, att inte märkas alls eller att få usel kritik? De flesta skulle nog påstå att all uppmärksamhet är av godo, men jag vete katten.

Men nu är det i alla händelser för sent att fega ur, katten och alla hennes polare är redan ute ur garderoben och det vet ju alla att det inte går att styra katter.

Trädkramare

Att det är viktigt att vila kan vi väl enas om men vad som utgör denna vila kan vara mer individuellt. Jag tänker att vila är att göra något annat än det man brukar eller måste. Ett avbrott från arbete.

Och eftersom arbete kan vara både av fysisk och psykisk ansträngande art, så behöver även vilan se olika ut. En vilar genom att röra sig, springa, cykla eller raska promenader. En annan vilar med näsan i en bok eller genom att laga mat med sina barn.

Ingen vila behöver vara den andra lik. Men en sak som eventuellt förenar oss i vilan är naturens kraft. Vi kan göra många olika saker i naturen som är vilsamt. Åka skidor, plocka bär, orientera eller vandra dit näsan pekar, en timme eller en vecka.

Tecknet för vila på japanska är en sammansättning av tecknen för människa och träd. Med lite fantasi ser man en person som lutar sig mot ett träd, jordad, rotad, fredad, i fred.

Undrar om träden någonsin vilar?

Lägga till handlingen

Handlingen i mitt pågående romanprojekt ringlar vidare, slingrar och ormar sig fram. Oklart ännu vart den är på väg. Lika spännande för mig nu om jag hoppas det en gång i framtiden ska bli för läsare. Den här historien har inget tydligt synopsis, ingen karta, ingen snitslad bana att följa och fylla i med ord.

Detta är inte en painting by numbers utan en målning skapad på fri hand, möjligen med en kladdig otydlig skiss där de många lagren av utsuddad blyerts inte ger mycket till vägledning.

Berättelsen kommer till i själva skapelsen, när jag lägger ord till ord till handlingen.

Och vad betyder det att ett romanprojekt är pågående och hur vet man när det inte längre är det utan är klart?

Jag tror det är som konstnären Paul Gardner så klokt uttryckt det:

"A painting is never finished - it simply stops in interesting places"

Just så är det, när manuset skickats fram och tillbaka för sista gången och tryckfilerna är nagelfarna efter bästa förmåga, då får man anse att slutet är tillräckligt intressant.