Vanligtvis kommer titeln först till mig. Som ett frö till berättelsen. Precis som ett frö innehåller ritningen till ett helt träd så kan en hel roman med alla dess förgreningar och dolda rotsystem döljas i en titel.
Men konstigt nog, för det manus jag skriver på nu så lyser titeln med sin frånvaro. Det som brukar framgå som i blixtbelysning är nu helt osynligt.
Hur ska jag tolka detta, är det ett illavarslande tecken för berättelsen i sig eller är den bara svår att artbestämma?
Jag väljer att tro på det senare. Jag gillar nämligen historien men det är tusan så svårt att komma på en bra titel. Med dess båda föregångare var det enkelt. Titlarna bara fanns där, färdiga att använda och fylla med ord och mening.
Hotell Blå lögnen. Nattgammal is. Men sen tog det stopp. Vad sjutton!
Det ännu namnlösa manuset har hittills gått under arbetsnamnet Kaosupphävaren. Det ligger inte rätt i munnen. Det känns krångligt att säga och skriva. Och vad är ens en kaosupphävare? Just det kan förvisso fungera som intresseväckare och vara bra att undra men annars, nej boken behöver nog en annan titel för att kunna flyga.
Förhoppningsvis lär det visa sig när manuset blir mer färdigt vad det heter. Ungefär som att man bör se ungen innan man ger den ett namn.
Men som sagt, det är ovant för mig att inte titeln sitter där som en smäck redan innan jag skrivit en rad. Kanske är det dags att hitta igen den där perfekta boktiteln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar