En outsinlig källa

Vissa saker blir det mindre av till var och en när de skall fördelas mellan många. Detta faktum kan förleda oss att tro att det gäller allt. Framgång, glädje, lycka och sånt exempelvis. Den tron leder till missunnsamhet och avundsjuka, oro att det bra inte skall räcka även till en själv.

Man ser det överallt. Skolbarnen vet att det bara finns ett ändligt antal av de bästa betygen, som om kunskapen och förmågan till lärande vore ändlig. Det är den inte. Vi tror att den enes framgång måste balanseras av den andres motgång. Inte en sanning. Vår värld underfundiga balans fungerar inte så.

Det här är befängt, men tyvärr ett utbrett missförstånd. Vissa saker blir det ju istället mer av ju mer man slösar med det. Kärlek, uppskattning, beröm, vänskap, glädje. Dessa saker kommer inte ur en sinande källa. Tvärt om. De kommer från en källa som fylls på mer vartefter vi dricker ur den.

Pengar då hur är det med det? Knepigare, de kommer inte direkt ur den där outsinliga källan, men det finns trick. Uppfinningsrikedom, förmågan till innovation och nya idéer finns där och kan i sin tur generera pengar, så med lite god vilja och ett stort mått ansträngning så visst, det fungerar där med.

Var generös med din tid, din kunskap. Delar du med dig av dem får du mer tillbaka.
Bli inte avundsjuk när andra lyckas. Bli inspirerad.

Det finns som bekant en gammal berättelse i vilken en mans generösa handling får mycket lite mat att räcka till en väldig massa människor. Kanske berättelsen inte är menad att tas bokstavligen, de där bröden och fiskarna och hur de fördelades får ses som en symbol för hur givmildhet sprids och växer.

Det är en av de saker som kan hämtas upp ur den där källan.

Hämta din skopa och ta en klunk.

Varierade rutiner

Januari, igen. Jag börjar nästan vänja mig, både vid att det är januari och 2018. Det brukar ta längre tid. Hoppet från julens december och glittermagi till januaris gråvardag brukar annars vara svårt att göra. Kanske har jag fått tillräckligt med avkoppling detta lov. Jag gillar rutiner, vardagens lunk, också. 

Det är inget fel med vardagsrutiner bara de är trevliga, roliga, inspirerande, avslappnande och kanske ibland lite varierande. En oxymoron? Varierade rutiner. Finns något sådant? Tja, det är väl en definitionsfråga. Hur ofta och hur länge behöver man hålla fast vid en vana för att den skall bli en rutin? Och är det nödvändigt för en rutin att vara lite småtrist, ett så kallat måste, som att diska efter middagen eller tvätta kläder?

Några av mina vardagsrutiner är att köpa god-kaffe flera gånger mellan arbetsveckans övriga automatkoppar, frukosten på café med yngsta dottern på hennes sovmorgon, fredagsdrinken på stan med min man efter arbetsveckans slut innan vi går hem och lagar middag samt att träffa ett kompisgäng sista onsdagen i varje månad, liksom vi gjort de senaste 11 åren. Där kan man snacka om vana! 

Men det behövs nya rutiner också. Årets tillskott är träffen med mig själv och en bok eller skrivbok, på något trevligt ställe på vägen hem från jobbet, en eftermiddag i veckan. Den ser jag fram emot med barnsligt förtjusning. 

Med önskan om ett härligt varierat rutinerat 2018!

Skrivboken - Skriv boken!

Jag fick en blommig skrivbok i födelsedagspresent av mina föräldrar. Mönstret på pärmarna är av Josef Frank. Flera av mina påhittade karaktärer går omkring med skrivböcker redo i sina väskor. Majs är svart, tjock och vältummad med en massa små post-it-flikar utstickande här och var, markerande viktiga ställen. Ellens är tunnare, stramare och även den enfärgad. När de sitter på ett fik eller på tåget plockar de fram sina böcker och släpper inspirationen fri över de blanka sidorna.

Nu tänkte jag att samma sak skall fungera för mig. Kan de, så kan väl jag? Det är trevligt med en riktigt fin skrivbok av papper men samtidigt är det lite förpliktigande. Har man väl satt pennan till pappret finns där ett outplånligt märke, det går inte att radera som på datorn eller i telefonens antecknings-app. Texten i boken blir kvar oavsett om den blev bra eller inte, såvida jag inte river ut hela sidan förstås och det tänker jag inte göra med en så vacker skrivbok.

Den här sommaren hoppas jag få en del tillfällen till skrivande och den blommiga boken följer med i resebagaget.

Berättarklister

Jag skriver alltså är jag... Det känns som en sanning så god som någon och det är nog så att jag känner mig allra mest levande när jag skriver, eller läser. Jag läser för tillfället en historia för min dotter som handlar om en flicka som upptäcker att hon är en karaktär i en bok. Hon blir förstås skapligt indignerad när hon inser att någon skapar hennes tillvaro efter eget tycke. Att hon "bara" finns till i någons fantasi. Vi har ännu omkring en tredjedel kvar av boken, jag har en misstanke om att hon hinner rymma ur berättelsen innan den är slut.

Berättarklister vad är då det? Jag tänker att det är de där passagerna som binder samman, de där orden som utgör en brygga över från en del av berättelsen till en annan. Berättarklister behövs för att undvika hål och alltför stora hopp mellan händelserna.

Berättarklister är också det som gör att du fastnar i en historia, det som gör att den känns verklig, att du glömmer att du läser, eller skriver. Utan berättarklister flyter det inte. Fast i klistret hänger du bara med helt utan ansträngning. Ögonen släpper aldrig texten, ser den inte som text utan något helt annat. En verklig värld, lika verklig som allt annat.

Trägen vinner

Ett sånt där gammalt visdomsord. Trägen vinner. Nu i så kallade moderna tider hör man det inte så ofta men det är inte mindre sant för det. Samma fenomen döljer sig i det nutida uttrycket "grit". Många försöker förstås analysera vad hemligheten bakom vissas lyckade resultat är. Vad är deras knep? Man pratar om att vara i zonen, dvs punkten där ens fallenhet och intresse för något möts. Säg att du både älskar fotboll och råkar vara begåvad med ett bra bollsinne. Är det ett säkert recept på en fotbollskarriär? Nej, det räcker inte och det är här trägenheten kommer in, eller grit eller uthållighet som det heter på ren svenska.

Det talas och skrivs om 10 000 timmar, så mycket att vi har tröttnat på att höra om dem. Vem vill tänka på det i förväg. Hemligheten är ju att det inte känns arbetsamt när man haft turen att hitta något man både tycker om och har viss fallenhet för. Det brukar hänga samman, det man har lätt för blir i regel roligt. Tänk om man brytt sig mer om sådant i skolan istället för att fokusera så mycket både tid och energi på det man har svårt för och finner ointressant. Hur kan det någonsin väcka lusten att lära och öva?

Visst är det uthålligheten som ger färdigheten, men det skall liksom ske obemärkt. Upplevs det som jobbigt blir det inte roligt och då tröttnar vi och uthålligheten uteblir. Det gäller att hålla glädjen vid inlärandet vid liv oavsett om det handlar om fotboll, pianospel eller något helt annat.

Inget kommer gratis, men det får gärna kännas så när man ser tillbaka i backspegeln. Inte minns man alla skal- och skriv- eller dribblingsövningar när man väl står där i rampljuset. Då känner man bara ren välförtjänt glädje.

Januaribetraktelser

Tänk att det fortfarande är januari! Det är en reflektion jag alltid brukar göra såhär i slutet av årets första månad. 

Det känns så länge sedan nyårsafton och jul och ledigheten. Så är det varje år så det är en välbekant tanke. Alls inget nytt. Varför det känns så kan jag dock undra och jag har inte direkt hittat någon förklaring. 

Januari är ju inte länge än många andra månader och bara marginellt längre än resterande. Alltså måste känslan bero på något magiskt oförklarligt och därför lite intressant. 

Är det för att året ännu är så nytt, lite som en obruten stor sedel. Ni vet, som man kunde gå omkring med en femhundring i plånboken i evigheter, på den tiden man fortfarande hade kontanter alltså. Den kunde ligga där orörd i veckovis, men så fort man växlat den för att handla det allra minsta lilla tuggummi så var den så gott som slut.

Samma känsla är det med året, i början ligger det liksom lite orört och yrvaket. Även om dagarna faktiskt går, så går de väldigt långsamt. Jag är tacksam för den här mjukstarten som motverkar den annars ständigt närvarande känslan av att tiden går så fort.

Allt är trögt i starten, även 2017. God fortsättning!

Behovsstyrd ordrikedom

För flera månader sedan hade jag en idé om ett litet språkligt projekt. Jag skulle läsa mina två exemplar av "To kill a mockingbird" eller som den heter i svensk översättning, "Dödssynden" parallellt för att se hur översättningen påverkat historien. Det har inte blivit av ännu, men det kan säkert bli en bra övning här under hösten.

Det får här bli en annan språkligt reflektion. Om ordrikedom. Olika företeelser har olika grad av språklig detaljrikedom i olika språk. Ofta hör man att både engelskan och franskan är ordrikare än svenskan och det stämmer förmodligen. Samtidigt finns det undantag. Ta som exempel trippeln sätta, ställa, lägga, som har skapligt olika betydelse på svenskan. De ger en indikation om formen på det som placeras. 

Något platt, som tex en bok läggs på bordet medan något högt och smalt, som en blomvas, ställs på bordet. Valet av ord ger också information om sakens rumsliga placering, du ställer, eller sätter, in en bok i bokhyllan, medan du lägger in en bok i hyllan om den placeras liggande ovanpå raden av redan insatta böcker.

På såväl engelska som franska finns endast ett ord för allt detta, put respektive mettre. Undrar varför? Vad tillför den extra beskrivningen som antyds i svenskans ordval?

Inuiterna påstås ha hundra ord för olika sorters snö. Säkert är det inte fullt så många, men fler än vi har i svenskan och vi har säkert fler än i länder där snön aldrig faller.

Ordrikedomen måste väl uppstå av behov, tänker jag.

Japanskan då, för att ta ett relativt annorlunda språk. Här har man olika ändelser för räkneorden beroende på vad som räknas. Tunna platta saker, som papper räknas på ett sätt medan tunna avlånga saker, som pennor, på ett annat. Varför fanns det behovet?

Det är kanske självklart att ett språk byggs upp efter hur det används och efter de geografiska och kulturella behov som finns för kommunikationen. Likväl är det intressant och kul att fundera kring. Pidginspråk som uppstår där olika språk möts i tex handelssituationer innehåller en förenklad del av ett vanligt språk. Man skippar allt oväsentligt som verbböjningar, krångliga pluraländelser och tempusformer. Det låter kanske styltigt men informationen går fram utan missförstånd, fyller sitt behov.