Happy Campers

Idag hade vi träff i Roskilde-kvartetten, tråkigt nog bara tre av oss, men det tar vi igen nästa gång! När vi ses är den djupt rotade traditionen att hålla till i takbaren på hotell Downtown Camper. Vi fyra började skriva på vårt gemensamma projekt i maj och utan större överdrift är det ett av de roligaste projekt jag varit med i.

Vi lever ut våra lustar, breder ut våra vingar och provar om de bär. Vi avslöjar hemligheter, både våra egna och andras och reder ut våra mest hoptrasslade livstrådar. Otroligt befriande att få leka med ord, tillsammans med likasinnade ordrika lekkamrater.

Vi fantiserar om ära och berömmelse, om intervjuer i Babel och TV4s morgonsoffa. Där vi får svara på frågor om hur vår arbetsprocess såg ut och hur vi i all världen kom på tanken att göra detta. Varifrån kommer inspirationen och hur mycket av oss själva har vi egentligen hällt in i våra karaktärer?

Ja, säg det. 

Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.

Fredag i dagarna tre

Ibland får jag för mig att det är en viss veckodag, fast det är helt fel. Känslan är så himla stark att den inte går att bli av med. Så var det nu i onsdags. hela dagen fick jag påminna mig själv gång på gång att det faktiskt inte var fredag, inte riktigt ännu.

Likadant var det igår, då det följaktligen var torsdag. Fortfarande inte fredag. Så himla konstigt. Varför blir det såhär? 

Idag när det faktiskt är fredag var fredagskänslan inte alls lika stark. Nu är jag nyfiken på vilken veckodag jag ska vakna till imorgon.

Ro

Detta med skrivandet... hur får man till det? Vad som krävs är tid, ork, lust och ro. Envishet och tålamod. En röd gris och en ängel.

Det krävs ro för att ro ett projekt iland. Att hålla i och hålla ut tills en bok kommer ut i andra änden. 

Änden av vad?

Var kommer idéerna in?

En idé fångas upp ur idéhavet. Antingen med krok eller håv. Det beror lite på. Ibland kommer idéerna i stim och ibland får man lurpassa i evigheter innan man lyckas få gammelgäddan på kroken. Ibland är idéerna för små och ofärdiga. Idé-yngel åker tillbaka i sjön.

Det sägs ju vara rofyllt att fiska så det är vad jag gör. Ror min båt och fiskar.

Sierskan

Det är märkligt att jag halkade in på polisspåret, att jag tillbringar arbetsdagarna i sällskap av kriminalare och rättsläkare.

I ett annat tidevarv hade jag suttit i ett tältbås på karnevalen. Gömd bakom ett vinrött draperi bestrött med guldglitter. 

Den enda kristallkula jag använt är då jag skojade med tjejerna på tåget ner till Roskilde. Min dotter Violas gamla souvenir-snöglob. Riktigt skoj att se deras förvånade miner där i tågvagnen.

Och nej, det är inte bara på skoj. Jag blir seriöst inblandad i brott där gärningspersonen inte låter sig hittas på konventionellt vis. En och annan försvunnen person har jag hjälpt till att lokalisera, även föremål och katter. Fast katterna väljer nog att låta sig hittas. Det har jag åtminstone alltid misstänkt.

Jag är inte det minsta vidskeplig men vad ska jag annars göra med allt jag ser och vet och anar?

Det är högst verkligt alltsammans det är bara, av för mig okänd anledning, inte alla som ser det jag ser. Kanske är det inte konstigare än för en färgblind att föreställa sig att andra ser färger. Fast tvärt om då. I det här fallet är de flesta färgblinda.

Vad är det som t(h)änder?

Det är inte första gången jag skriver om tandfunderingar här, det händer då och då. Det som åter fått mig att tänka i dessa banor är att det tycks blivit på modet att flossa utomhus. Sedan en tid tillbaka ser jag slängda tandtrådsstickor på marken, ni vet såna där plackers, dvs en liten plasthållare med en bit tandtråd fäst vid.

Jag minns inte hur det började men nu har det blivit ett skämt mellan mig och min dotter, hon som glatt slet mjölktänderna ur munnen som barn medan syrran väntade till de var så lösa att de lossnade i vinddraget. Varje gång någon av oss ser en sån där tandtrådsgrej på gatan tar vi ett foto och skickar till varann.

Det började nån gång i somras och vi har sett dem på de mest skumma ställen, inte bara på trottoarer utan inne på jobbet, i korridorer och i kontorsrum. Folk flossar alltså och kastar dem sedan på golvet!

Vi har starkt misstänkt att det i själva verket handlar om meddelanden mellan medlemmarna i någon hemlig klubb. Jag menar, vad kan det annars vara?

Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser. 

Ibland blir det inget skrivet

Det är väl med ordflödet som vattenflöden. Ibland är det full fart och orden sprutar, ibland är det total idé-torka. Jag vet inte heller vad som styr flödet. Det har jag inte lyckats klura ut. Är det inre eller yttre faktorer som styr. Antagligen en kombination.

Inte en susning.

Det talas om inspiration och att man behöver fylla på källan för att kunna skapa. Om källan är tom finns förstås inget att hämta längre ner längs berget.

Fylla på med vad? 

Läser böcker. Går promenad vid skog och vatten. Ger mig ut och springer. Träffar familjen. Äter gott. Tar en kopp te på kvällen. Ser allt det vackra i tillvaron.

Snart smälter isen och orden kommer att forsa nerför berget. Jag står redo med en hink i varje hand.

Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.

Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?

Skrivarkö

Min skrivarkö är lång, alltså alla saker jag vill skriva på. För närvarande har jag inte mindre än fem parallellt pågående skrivprojekt. Det är nog minst två för många egentligen. Men vad kan jag göra åt egentligen? 

Inte ett dyft. Det är bara att jonglera på. En sak i taget eller allt på en gång. Alla sätt är bra utom de dåliga osv. Dessvärre blir inte mycket skrivet alls, jag står liksom still i mitten av alla trådar och tar mig ingenstans.

Redigering av Kaosupphävaren står på tur. Jag har fått värdefull återkoppling från min redaktör att arbeta in för att få manuset redo för en förlagsrunda.

Badkarsboken behöver skrivas vidare på tills nästa träff med Manusgruppen och dessutom ska jag läsa och kommentera de andras texter.

Novellmästarna förväntas sig något med mer drag i. Oklart hur det ska gå för mina isjakter.

Roskildekvartetten lämnar strax över stafettpinnen till mig och Nina att skapa ett nytt kapitel.

Händelserna i Mordviken tar form i en plot-grid och utkast till kapitelstruktur.

Skrivarkön är full. Det är nu jag önskar att jag inte bara köpt utan också läst boken om köteori som jag har någonstans hemma i bokhyllan...

Lek med fruset vatten

Världen är inbäddad i mjukt vill fluff och det rasade nyss ner ett stort sjok från taket. Snö. Bara lite fruset vatten men gör en oändlig skillnad för vinterhumöret. Särskilt såhär inför en sportlovsvecka. Utan snö ingen skidåkning.

Just idag blir det i och för sig ingen åkning. Slöfocken övertalade mig att starta igång veckan med en vilodag. Det passar bra med mitt livs narrativ, the story of my life, jag började tex mina högskolestudier med ett sabbatsår. Ja det funkade. Jag tog åtminstone min examen till slut.

Om jag kommer ut i skidbacken under den kommande veckan återstår att se men det är högst sannolikt, även om jag även har andra ambitioner med min lediga vecka. Litterära sådana. Jag vill ungås med böcker och texter. Lära känna karaktärer och utforska miljöer.

Det vita fluffet utgör oavsett sysselsättning en utmärkt fond.

En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.

Skillnaden mellan längtan och saknad

Vad är skillnaden mellan att känna längtan och saknad? Jag vet inte och jag vet inte heller varför jag ställer mig den frågan. Varför undrar jag det?

Språk och dess nyanser fascinerar mig och om jag nu får ge mig på ett försök så är längtan ett positivt laddat ord medan saknad lutar mer åt melankoli, eller kanske nostalgi.

Man saknar det man inte tror sig kunna få igen. Något man eventuellt haft eller rent av alltid saknat. Att längta, det gör man efter sådant man tror sig veta ligger framför en.

Så som man kan längta till helgen eller semestern. Sakna kan man göra en plats eller tid man inte kan återvända till, som ett land i krig eller en barndom.

Nu tror jag att jag förstår!

Längtan riktar sig framåt och saknad sträcker sig bakåt.

Årets kortaste månad

Februari, eller vabruari som den kallas av många luttrade småbarnsföräldrar som inte får ihop särskilt många arbetsdagar denna årets kortaste månad.

Och inte blir det någon extra dag detta år heller. Vi får nöja oss med 28 stycken. Undrar vem som bestämde att just februari skulle vara kortare än övriga månader? Hade det inte gått att lösa genom att göra ytterligare ett par månader till 30 dagar?

Vad vet jag? Inte mycket om dessa saker. Gissar att det är sedan gammalt som man säger.

Som alltid hoppas jag att månaden ska bjuda på stunder för skrivande.

Sista rycket

Sista januari. Äntligen kanske vissa tänker. Min känsla är tvådelad. Som vanligt längtar jag till våren samtidigt som jag vill sakta ner den skenande tiden. Det går ju inte alls ihop!

Årets första månad som ligger som en brygga mellan långsamhetens julledighet och formulering av nya friska tag. Nu kör vi hörrni! Hör man sig själv, inte ropa från läsfåtöljen eller skrivpasset vid köksbordet. 

Januari känns alltid lång. Året är segt i starten och får fart först framåt mars. Än så länge vinglar det fram på nyvakna kalvben. Men vänta bara...

Snart går vi in i eldhästens år och då blir det säkert fart. Vad annat kan man vänta av en häst med eld i baken? 

Men ännu är det träormens år och han har inte bråttom någonstans.

Nå Nina, hur ser du ut?

Jag gillar att dricka te på kvällarna. Te är för kvällen. Om morgnarna är kaffe den föredragna drycken, under arbetsdagen likaså. Ikväll ska jag dricka te med Nina och fråga henne hur hon ser ut.

Nina är en av mina romankaraktärer och jag kan förstås se henne för min så kallade inre syn. Jag ser mina berättelser som filmer. Så även romanmanuset jag just står i begrepp att redigera. Jag ser allt tydligt, i fullaste Technicolor, med ledmotiv, eftertexter och allt.

I det fallet spelar det inte så stor roll hur någon ser ut. Jag inser att min Kim inte fått sitt utseende särskilt väl beskrivet alls. Det gör inget för läsaren fyller i och ser honom precis som han ska vara.

Men att beskriva Nina, det är en annan sak. Nina förekommer i en historia som skrivs tillsammans med ytterligare tre författare. Vi har varsin karaktär vars historier flätas samman i stafettskrivna kapitel där just vår egen huvudperson är jaget.

Mina medskribenter behöver förstås veta hur Nina ser ut. Så hon inte i ena kapitlet blir smal som en pinne och blond och i nästa en smårultig brunett. Ja, ni fattar...  

Nu ska vi se... ja, nu sitter hon mitt emot mig vid köksbordet.

Det ljuva 40-talet

Min romankaraktär Maj söker tryggheten i det förgångna. Själv har jag aldrig känt någon dragning till dåtiden och verkligen inte 40-talet. 1946 är året dit Maj till slut reser.

Hon kommer dit från vår nutid med vetskapen om att både hon och nyfunne kärleken Jan kommer bli gamla och leva lyckliga i alla sina dagar. 

Jag har funderat en del på vad hennes drivkraft är, varför har hon aldrig känt sig riktigt hemma i sin födelsetid. Å ena sidan kan man förstås tänka att det beror på att hon redan varit där, att hon har gamla minnen av en tid hon inte borde kunna komma ihåg.

Det är dokumenterat svårt att skriva historier där tidsresor förkommer. Paradoxer uppstår och man riskerar att möta sig själv i en trång gränd. Jag lät mig dock inte avskräckas utan skrev av hjärtans lust. Maj fick sin längtan och den var stark nog att ta henne dit hon ville.

Såhär i efterhand har tanken slagit mig att hennes längtan kan vara ett utryck för mitt eget sökande efter trygghet, säkerhet, en försäkran om livet. Maj reser tillbaka till en tid när det nyss blivit fred och det råder en tillförsikt inför framtiden. Hon vet vad som kommer att hända under de årtionden hon får leva och har även lyckats komma över informationen att hon blir gammal och tycks få ett lyckligt liv.

Det låter väl som en dröm för en orolig själ.

Spegling i ett fönster

Betraktar jag min egen reflektion eller en svindlande vacker utsikt? Är glasväggen framför mig en spegel eller ett fönster?

Självreflektion ska ju vara så nyttigt och utvecklande men tillslut tröttnar man väl på att se sig själv djupt i ögonen och ger upp. Man är väl ingen Narcissus som lyckades drunkna i sin egen förföriska spegling i en sjö eller göl eller vad det nu var för vattendrag.

Om jag istället väljer att blicka ut genom ett fönster, studera omvärlden, en stad i ständig rörelse, eller skidåkare och pistmaskiner som är min utsikt på annat håll, vidgas mitt sinne. Vad finns att upptäcka hos mig själv? 

Jag sitter där och tittar ut på världen och när mörkret faller förvandlas även fönsterglaset till en spegel.

Halsmuffen

Alltså ibland blir det helt galet. Knäppt och knasigt. Som exempelvis historien med min fina svarta halsmuff. En sån där tunn liksom strut som man trär över huvudet. Jättebra när man åker skidor. Men just den svarta var en jag hade hemma i stan och inte i Åre där det finns en hel drös av dessa.

Jag saknade den plötsligt i julas och tänkte att jag tappat bort den. Kände ett styng av sorg för jag gillade den. Sen när jag kom upp senast till Åre så låg den ju där. Samma återfinnandets glädje som den gången jag återfann mina nyinköpta svarta sommarskor med klack. De som jag trodde jag tappat bort på något hotellrum under den sommarens bilresa i Europa. 

Nejdå, de stod troget undanstoppade under sängen i Åre. Stor glädje att se dem igen. Och samma var det ju med den svarta halsmuffen. Eller buffen som somliga kallar dessa tingestar. Nåja, den låg på hatthyllan och väntade. Jag tog tillbaka den till stan när vi for ner.

För säkerhets skull lade jag den i byrålådan och tog den inte till jobbet igår. Det borde jag ha kommit ihåg när jag gick från jobbet och en svart halsbuff trillar ner från hatthyllan och hamnar i min lunchlådekasse. Jaha, tänker jag. Där är den. Jag tänkte inte ens på att denna hade vita blommor i tryck på det svarta.

Haha, ja den får jag allt bära tillbaka på måndag och smyga tillbaka på hatthyllan. Hoppas ägaren blir lika glad som jag brukar bli att återse mina borttappade kläder.   

Inbunden

Jag låg vaken nån timme under natten och manglade möjliga företagsnamn genom hjärnans valsar. Troligen kom jag inte på något gångbart. Alla fyndiga är redan tagna. Slukade av sådana som köper alla domännamn de kommer på i förhoppning om att någon en dag ska lägga ett bud.

Det där namnet är ju mitt. Något jag bara måste ha. Kosta vad det kosta vill.

Nej, jag tror som sagt inte att något av mina nattliga påfund kommer att flyga men man kan ju inte tygla nattens ruminering. Finns ett sådant ord? Jajamen och det funkar tydligen med KBT även för sånt. Snacka om ormolja. En mirakelkur som jag faktiskt tror på.

Men vad har allt detta med ordet inbunden att göra? Inte mycket men det var så tankarna vandrade.

Outbound. Inbound. Inbunden. 

Inbunden, som en bok eller som en tillknäppt författare?

800 grader...

Jag råkade se att detta blir inlägg nummer 800 i ordningen. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat men nu får det bli om 800 grader istället.

Det är bra varmt det! Rejält varmare än min bastu som jag just klev ur. Den kom upp till ynka 86 grader. Det blir ingen kremerad av. 

För det är just det som 800 grader är lagom för. Temperaturen i en krematorieugn ligger därikring. Det förbränner biologiskt material men inte reservdelarna av metall.

Gamla goda Ebba Grön sjöng om 800 grader i sin låt med samma namn men där tror jag det handlar om kärnvapen och den förgörande värme en sådan explosion alstrar. Frågan är dock om inte det blir ännu varmare än så.

Kanske dock inte så mycket som 1668 grader, nej jag tänker inte googla, men 1668 är i all fall smälttemperaturen för titan och det har stor betydelse för en stackars kaosupphävare. Hon måste få komma ut och loss. Kunna flyga fritt och slumpa till det lite här och där som det är tänkt.

Annars kan jag aldrig mer vinna på Roulette med gott samvete.

Lugn i stormen

Vädret denna vinter har varit rätt ostabilt. Stormarna har avlöst varandra. Johannes och Anna och allt vad de heter och tidigare under hösten hette en av stormarna Melissa. 

Egentligen gillar jag när vädret märks. Snö har alltid varit en favorit och gärna även snöstorm. Om man inte behöver ge sig ut i den vill säga. Strömavbrott går bra, om det inte varar så länge att allt det blir totalt utkylt för en stackare med direktverkande elvärme.

Stormarna ställer till det, för skogsägare och för de som får hus och bilar förstörda av fallande träd. Blåsten och snön ställer till det för de flesta trafikslag. Bandvagnarna får ut och göra verklig nytta istället för att bara forsla restauranggäster på fjället efter att liftarna slutat gå.

Mina tre bra saker

I nu ganska många år har jag skrivit upp tre bra saker, var tredje dag, i telefonens noteringsapp. I ett enda långt flöde ringlar sånt jag tycker är bra fram. Oförtrutet var tredje dag, med några få undantag då jag missat och glömt och fått ta igen och sammanfatta i efterhand.

Första inlägget är från 15 juni 2018. Det blir hela åtta år sedan till sommaren. Då var det Skrivsommaren 2018, den sommaren som jag började ta skrivandet på allvar. Det märktes även här på Lust & ro för det året blev det hela 29 inlägg. Första tvåsiffriga sedan jag startade bloggen 2012. Efter det har det gått stadigt uppåt i antal inlägg.

Tresiffrigt blev det första gången 2021 och peaken var 2024 med 121 inlägg, omgärdat av två år med 120 små texter. Även detta blir om man räknar efter ungefär ett inlägg var tredje dag under året. Undrar hur många det kommer bli under 2026?

Jo, jag vet att det inte är kvantitet utan kvalitet som räknas här, för vem vill ha blaskig utspädd blandsaft som inte smakar något alls av sommaren söta bär?

Å andra sidan. Vanan. Värdet av att hålla i en vana. Det ska inte underskattas. Att hålla flödet av ord öppet. Risken om jag slutar skriva är att det inte blir något alls. Källan behöver visserligen fyllas på men det tycks gå relativt av sig själv utan vidare inblandning från mig.

Mitt kontrakt med kreativitetens makter är att fortsätta skriva. Att fortsätta sätta ord på det magiska som de häller i vattnet. Ibland blir det något värt att sprida. Oftast inte men resten behövs för att spola fram guldkornen ur bottenslammet.  

Vi skapar världen tillsammans

Vad kan jag som skriver ta för givet att läsaren känner till eller har förstått av det jag hittills hunnit berätta?

Jag vill ogärna skriva läsaren på näsan genom att förklara för mycket. Nu gjorde jag det nästan, märkte ni det? Om man skriver folk på näsan är risken stort de lägger boken ifrån sig.

Och samtidigt vill jag inte lämna någon i sticket. Nähä, men det trodde jag du fattat för länge sedan. Och så står läsaren ensam kvar medan de obegripliga orden springer i förväg. Ännu en anledning att ge upp och ställa boken på hyllan.

Det gäller alltså att berätta precis lagom. Varken vara övertydlig eller obegriplig. En tunn planka för en vilt fabulerande person att balansera på.

Och hur ska man hantera det faktum att alla läsare är olika? Ja, det är här det blir spännande. Två personer läser inte samma historia, inte ens om det är samma bok. Det vet alla som varit med i en bokcirkel.

Läsaren är i allra högsta grad medskapare av berättelsen. Fiffigt eller hur?

Den första dagen

Första januari. Ett nytt år. Igen. Är det sant att tiden går fortare ju äldre man blir? Onekligen känns det ju så och det finns en mängd förklaringsmodeller till det.

Oavsett vad så känns det inte särskilt länge sedan det senast var nyår och första januari. Förra gången. Det var ju nyss!

Och ändå, när jag bläddrar tillbaka i minnesbanken så har ju mycket hänt under året som gått.

Minnesbanken förstärks av mina 141 inlägg på Instagram, om jag nu räknade rätt.

Det börjar och slutar på samma vis, med bokslut av året på Thelins konditori. Efter bokslutet över det gångna året 2024 bar det av till Åre med yngsta dottern med pojkvän. 

Åre igen över sportlov och senare igen på påsklov. Mellan där kom min bok Hotell Blå lögnen ut.

Vi besökte vänner i Spanien och jag var på min första boksignering på en mysig bokhandel i Djursholm. En sista jobbvecka för mig solokvist i Åre innan distansarbetet inskränktes till två dagar per vecka. Sen kom sommaren som även den tillbringades mycket i ett stekhett Åre.

Cykling och vandring och signering av boken på ICA. Kul!
Firande av makens födelsedag och en av döttrarna kom upp med tåget på blixtvisit.

Midnattslopp och halvmara klarades av. Fick med mig den äldre av döttrarna på halvmaran denna gång och vi är redan anmälda till årets.

Mera boksignering och sen på Bokmässan. En riktigt skojig upplevelse att vara där som författare.

Flera lopp med dottern. Hässelbyloppet och Höstrusket. Mellan dem ännu mer signering samt en tripp till Åre. Följt av Stockholms Filmfestival, tror vi såg åtta filmer.

December kom och det var ju nyss på riktigt. En sista signering för året på Akademibokhandeln och advent och lucia firades. Åre igen några dagar innan jul och sen hem igen för firande av själva julafton.

Årets sista vecka innebar ommålning av sovrum där skräckful tapet nu täcks av Stockholmsvitt. Imorgon blir det IKEA för beställning av bokhyllor. 

Så kanske ändå att året som gått inte gick så obemärkt förbi. Det gäller bara att upptäcka alla färgglada glaspärlor på tidens tråd.