måndag 16 november 2026

Samla mina tankar

Är det vad morgonsidorna handlar om? Alla dessa hundratals, kanske är det rent av tusentals? sidor jag fyllt med osorterade tankar.

Tankar skapade av ett morgondimmigt sinne, yrvaket och ännu kaffetörstande. 

Tror det var sommaren 2018 som jag började skriva morgonsidor. Inspirerat av Julia Cameron i boken The Artist's Way eller Lev kreativt som den heter i svensk översättning. Jag har läst båda versionerna otaliga gånger, flest gånger i original. Och genomgått tolvstegsprogrammet för att återfinna min medfödda kreativitet.

Jag tror det är fjärde veckan som läsfastan påbjuds. Den fruktade läsfastan. Det är hemskt. Det är olidligt och jag har fuskat mig igenom den veckan varje gång. Undrar vad jag kan ha missat för fantastisk uppenbarelse?

Ack!

Men! När jag nu läser tillbaka här på bloggen så verkar det inte helt stämma att jag fuskat mig igenom läsfastan varje gång. En gång, våren 2022 tycks jag faktiskt ha härdat ut och tagit mig igenom. Och faktiskt läser jag några stycken från veckan efter som jag vet finns på pränt i en alldeles riktigt bok.

Så någonting kom ur den där jämrans läsfastan. Bra där!

Men hur var det nu med morgonsidorna, de där tre dravelfyllda bladen i en skrivbok? Jo tack, det går bra, den traditionen viker jag inte från. Den följer mig, förmodligen in i döden... Hjälp men jo, så är det nog. 

Hur tacklar man oron, rädslan, ångesten?

Med mental träning? Meditation? Motion? Medicinering?

Jag vet inte. Kanske krävs en kombination av alltsammans.

torsdag 12 november 2026

Plötsligt bor jag på sjunde våningen

När jag kom hem häromkvällen trodde jag att jag hamnat i en annan dimension. Våningsknapparna stämde inte i hissen. I trettio år har lägenheten jag bor i legat på våning 6, visserligen sju våningar upp från gatan och entréplan men sex våningar över innergården som alltid hetat våning 0.

Allt är ytterst förvirrande.

Plötligt är alla våningar omnumrerade, nollan blir ettan osv. Hur ska alla förvirrade pensionärer och deras hemtjänstpersoner någonsin hitta rätt? Jag själv gjorde det ju knappt...

Och framför allt varför nu? 

Det har dessutom förstört den fina logiken att våning noll från alla hus, det är totalt åtta portar mot gården, är just gården. Kvarteret ligger i en backe så längre upp är det inte som i mitt hus en hel våning mellan entréplan från gatan och gården. Vad heter det då, våning 1 och våning 1,5 eller vad tusan. Jag måste gå och titta men inte ikväll, det orkar jag inte.

Lika förbaskat är det fascinerande och jag har definitivt en till liten hisstoria till min bok om hissar. Det är verkligen något med hissar. De är magiska på något vis, som en portal till något annat, något nytt spännande som smugit sig upp på sjunde våningen.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket kvadratmeterpriset på lägenheten skulle gått upp om det inte vore för det lilla irriterande faktum att det är en hyresrätt.

Nåja, nu kan jag åtminstone tänka att jag bor i sjunde himlen.

tisdag 10 november 2026

Hur många var vi egentligen?

På fars dag i söndags var vi några som fikade tillsammans. En blå prinsesstårta dagen till ära. 

Där fanns två fäder, tre döttrar, två mödrar, en mormor, en morfar, två barnbarn, en svärson, en svärmor, en svärfar, två systrar...

Hur i all världen räckte tårtan till alla dessa?

söndag 8 november 2026

Ut och in i dimman!

Imorse när jag vaknade låg dimman tät. Det var knappt man såg balkongräcket och än mindre till andra sidan den smala kanalen. Det var söndag och en såndag, alltså en sån dag att jag kände ett pockande behov av en springtur. 

Det var alltför länge sedan sist och jag har inget lopp är planerat förrän i slutet av januari. Alldeles för långt fram att nyttja som sporre. Alltså måste jag skapa sporren själv.

Så till slut kom jag ut och gav mig in i dimman. Den låg inte lika tät när man var mitt i den. Så brukar det vara. Det ser värre ut uppifrån sjunde våningen.

Nu kan jag åtminstone hävda att jag gjort något idag! 

lördag 7 november 2026

Hemlängtan

Är du någonstansare och vartsomhelstare? Det är författaren David Goodharts något yxiga indelning av oss människor i endera slaget. Min första tanke är att jag är vartsomhelstare, främst för att jag aldrig riktigt haft ett hem på det viset. Inte på en speciell plats som jag längtar tillbaka till.

Tvärt om faktiskt. Mina föräldrar bor kvar i radhuset där jag är uppväxt, i den inte särskilt högt ansedda förorten. Jag kan känna något som liknar panik om jag ens snuddar vid tanken. 

Tänk om jag bott kvar här. 

Jag ville ju inte ens bo där då.

Goodhart generaliserar grovt och menar att någonstansare är inskränkta lantisar utan vare sig utbildning eller driv. Och vartsomhelstare å andra sidan, de skulle vara öppensinniga, högutbildade och på hugget.

Sicket dravel. 

Jag har alltid känt en längtan efter att ha något att längta till. Jag har saknat den känslan som jag förstått att många har. Längtan till en hembygd som man lämnat för de där högre studierna och jakten på äventyret som inte fanns där hemma. Jag har avundats dem kopplingen till ett visst hus, ett barndomshem. Något att återvända till vid jul och andra storhelger.

Hemlängtan kan också handla om att längta efter ett hem.

onsdag 4 november 2026

Utanför ramen, normen och boxen

Passa in. Ska man det? Vill man det? Och som man alltid ska fråga sig: varför?

De som inte faller inom ramen, eller håller sig lite vid sidan om de gängs allfartsvägarna, de blir uttittade, utskrattade, eller i värsta fall utstötta. Ut, ut, ut.

I mänsklighetens begynnelse var det mer eller mindre likställt med en dödsdom att bli förvisad från gemenskapen. Du klarade dig inte ensam ute på savannen. Inte konstigt att ofrivillig ensamhet är något som sägs göra lika illa som ett dolkhugg i hjärtat.

Fast till skillnad från dolkhugget i hjärtat som leder till ett ytterst kort lidande så kan ensamheten var livslång och långsamt förtärande.

Tycker somliga, jo jag vet, de allra flesta. Sen finns det sådana som jag. Som förmodligen hade varit en eremit på forntiden. Ensamt residerande på en avlägsen klippa med på sin höjd några getter som sällskap och bärhjälp och kanske för en skvätt mjölk ibland.

Och i ärlighetens namn så vet jag ju inte hur det känns att vara ensam. Jag har aldrig ens varit i närheten. Så kanske är föreställningen om den fridsamma ensamheten blott en chimär.

Men det spelar ingen roll...

söndag 1 november 2026

Remember November

November. En riktigt höstmånad. Nu börjar mörkertiden, då det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Nånstans där emellan är det en strimma dagsljus, som i regel missas. 

Jag planerar att fortsätta promenera till och från jobbet, så ofta jag bara hinner. Det hela bygger lite på att jag inte fastnar för länge vid morgonkaffe och morgonsidor. Så jag kan inget lova. Men den enda som blir lidande är jag själv så vad håller jag på med?

November kan rinna iväg rasande fort eller kännas lång och seg. Återstår att se hur det blir denna gång. I bästa fall känns månaden lång och mysigt behaglig. Så kan det också bli.

Man gör vad man kan. 

lördag 31 oktober 2026

Minns rimmar på finns

Sista kvällen i oktober. Alla helgons dag och dessutom Halloween. Och jag rör alltid ihop dessa, i mitt sinne sammanlänkande högtider. Jodå, jag vet att de skiljer sig åt. 

Alla helgons dag är stillsam och en tid för att minnas de som fattas oss. Fattas oss, vilket underligt uttryck. Nåväl, de som vi kan sakna, som gått ur tiden, som vi inte längre kan slå en signal till.

Fast det gör man väl ändå, i tanken och eftersom man ändå kände dem rätt väl så kan samtalet fortgå. Så länge någon finns som minns, så finns de. Minns och finns, så fint att de orden rimmar.

Halloween då? Ja där är det mer fest och bus. Orange pumpor, läskigt utklädda ungar som tigger godis och ungdomar som fått en anledning att fira mitt i tristaste hösten, precis lagom innan julens glitter sätter fart.

Själv har jag aldrig fått en tradition till Halloween som importerades till Sverige när jag redan sedan länge var vuxen. Den som aldrig gått bus eller godis kan nog inte känna fullt ut för en tradition. Dock har jag alltid gillat spindlar och spöken, så jo, det är något klart tilltalande med det hela.

Så bara att njuta av friden denna dubbelhelg i gränslandet mellan oktober och november och mellan det kyrkliga och det sekulära. 

Bu!

onsdag 28 oktober 2026

Tystnadskultur

Nejdå, det här ska inte handla om att inte våga säga ifrån. Jag tyckte bara att det lät lite kul. Tvetydigheter är alltid skoj. Däremot är tystad en bristvara i dagens samhälle. I kontorslandskapen, i trafiken och i storstadens vimmel. Var finns tystnaden vi kan vila våra sinnen i?

Omgivningen är förorenad av buller och bång. Att sitta med brusreducerande lurar över öronen på jobbet känns för instängt och tysta rum är det ont om. Jakten på tystnaden är oftast fruktlös. Ljuden är överallt. Slammer, gnissel, brum och ständigt pågående samtal.

I min barndom stod teven ständigt på i vardagsrummet hemma hos mormor och morfar och på matbordet stod radion. Jag lärde mig hata ljudet av ständigt babblande röster och tittar nu varken på teve eller lyssnar på radio frivilligt.

Jag läser bara böcker. De brölar inte sina historier i örat på mig. Och de få gånger jag lyssnar på en ljudbok är det inte värre än om någon skulle läsa högt. Det till skillnad från mycket annat kan vara en behaglig sak att lyssna till. En röst, en tanketråd, utan störande bakgrundsljud.

Nu ska jag odla min tystnadskultur genom att läsa en bok en stund i nattens frid.

måndag 26 oktober 2026

Tillfreds

Tillfreds, vilket vackert ord och vilken vacker känsla. Att vara tillfreds. Tillfredställande. Att skriva är det mest tillfredställande jag vet. Att fullständigt få försjunka i orden.

Förmodligen är skrivandet det närmaste en religion jag kommer. Det är min tro, min livlina och min styrka i livet. Något jag kan förlita mig på och något som ger ro och tröst och det där som man söker i tillvaron.

Jag skriver om hopp, om långsam förvandling från något till något annat som ändå är samma men så mycket bättre. Det som händer med tiden. Insikter, lärande och mänsklig utveckling. Jag tror den gemensamma nämnaren i alla mina berättelser är längtan och rörelsen, längtan efter något annat, att bli något annat.

Maj, som vill skapa den tillvaro hon alltid känt finns där för henne, den där hon egentligen hör hemma. Monica som behöver förstå sina gamla drömmar i nutidens ljus och genom dem lösa tre hinder för att få tillbaka sin oförställda lycka. Kim som finner sitt rätta kall i konsten och hittar hem igen. Hjärtrud som vill åka skidor istället för att vandra i Saharas öken och Nina som äntligen löser sin livsskuld och finner kärleken.

Alla söker de något och alla lämnar de något bakom sig. Som ett avlagt skal, eller ömsandet av ett för trångt skinn. De blir till något större, något mer. Helare och friare. 

Undrar om det även sker med mig medan jag skriver om alla dessa karaktärer?

söndag 25 oktober 2026

Värdelös meningslös hopplös

Fasiken då, så svårt det ska vara att ta sig för att skriva! Är det inte bara att sätta sig på rumpan och sluta handen runt pennan eller lägga dem på tangentbordet. 

Låta orden komma. Låta fantasin flöda ur ur mig och ner på papper och in i digitala minnen. 

Nej, så lätt ska vi inte ha det.

Eller jo, jag skriver ju detta. Men detta är inte nog och inte det jag borde. Inte bara. De här små betraktelserna kan i bästa fall tjäna som grogrund för något större, något mer omfattande verk. Det har hänt för och det kan hända igen. Stora delar av Hotell Blå lögnen kom till som små snuttar här på bloggen. 

Jag provar tankar här. Det är min experimentverkstad. Här kan jag göra vad jag vill. Jag kan leka med orden och de kan leka med mig. 

Trist bara att den lek orden gillar allra bäst är kurragömma...

torsdag 22 oktober 2026

Pling och ring

Jag fortsätter min "rant" om de eländiga mobilerna och beroendets kraft att störa min nattsömn. De flesta har nog hört talkas om eller själva känt av fantomvibrering i fickan. Man tror att telefonen ligger där och ringer men när man tar upp den så visar det sig varit inbillning.

En annan form av fickringning och till på köpet inbillad.

Själv störs jag nattetid av en massa sms-pling. I minst nittio fall av hundra är de inbillade men det är väl på grund av de där enstaka verkliga som jag inte velat stänga av ljudet. Åtminstone inte så länge jag hade ungdomar så att säga på drift och vift.

Numera borde de vara vuxna nog att klara sig och de är själva smarta nog att sätta sina telefoner på nattläge för att inte bli störda. Jag borde följa deras exempel. 

Bara i natt väcktes jag flera gånger av såväl sms som irriterande ringsignaler, allt i mitt eget huvud. Sjukt irriterande och då hade jag ändå förvisat telefonen ut ur sovrummet. Nästan så man kan tro att den kände sig kränkt och ville störa mig lite extra. 

Oavsett så tar det uppenbarligen tid att vänja sig av med en ovana. 

Godnatt!

onsdag 21 oktober 2026

Smartphone - så jäkla osmart

Alltså jag är ju beroende. Inte bara av koffein, något som jag tänker låta vara. Men missbruket av den lilla manicken telefonen är rent skrämmande. När man tänker efter och det ska man ju göra ibland.

Nu har jag gjort det och inser hur många timmar som förspills på meningslösheter. Spel som är fullkomligt onödiga men som jag dras till som en fluga till utspilld sirap. Jag laddar ner och raderar, laddar ner och raderar. Nu får det vara nog!

Inga mer mobilspel. Duolingo får vara det enda, för inte kan jag vaska närmare sju års streak. Där går gränsen och dessutom är det inte direkt ett mobilspel heller. Men ett beroende? Jo det får jag nog lov att kalla det.

Jag vill ju skriva och behöver tid till det. Små betraktelser här och de långa manustexterna.  Den tiden finns faktiskt om jag inte förslösar den på rena meningslösheter. 

Så härmed deklarerar jag ett slutgiltigt slut för denna dubbla meningslöshet!  

måndag 19 oktober 2026

Short story long

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Det är min stora brist, eller kan man prata om brist när det är för mycket av något? För många ord.

Meningen drunknar i alla ord. Jag får inget sagt. 

Oklart hur det blev såhär. Hur jag blev en babblare för tomma öron. Den som talar mindre blir säkert mer lyssnad till. Det låter logiskt och ändå är det så förtvivlat svårt att hålla truten.

Inget hjälper. Varken mental silvertejp eller att ha ljudet avslaget på digitala möten. Rätt var det är så spiller orden ändå ut och över kanten.

Min dröm är att kunna uttrycka mig kort och koncist men det tycks vara helt omöjligt. Jag har försökt hela mitt liv och ännu är jag inte ens i närheten av att lyckas. Lika bra att finna sig och acceptera att det aldrig kommer att ske.

Kan jag slå mig till ro med den jag är? Acceptera att jag är en person av många ord? 

Jag får vila i vetskapen att min penna är vassare än min tunga.

söndag 18 oktober 2026

Hösten leker sensommar.

Det brukar sägas att man ska frysa in hösten för att hålla sig frisk och kry. Alltså avvakta en smula innan man byltar på sig för mycket i snålblåsten. På något magsikt vis skulle det hålla förkylningarna borta om man får tro det gamla rådet.

Denna höst har det inte varit några bekymmer alls eftersom den varit väldigt mild. På gränsen till sensommar fortfarande nu en bit över mitten av oktober. Inga vantar, mössa eller halsduk har behövt letas fram ur gömmorna. Inte heller någon höstjacka eller varm tröja.

Enligt samma devis ska våren svettas in. Då ska man följaktligen låta de varma kläderna sitta på längre än man vill. Inte kasta halsduken och vantarna vid första vårsolen. Då kommer förkylningen och blåskatarren som ett brev på posten. 

Kanske inte alls då, men dagens postgång.

Vädret leker oavsett med oss, tar inte årstiden på allvar. Hösten leker sensommar.

Jag har ännu inte behövt frysa men när de första kalla dagarna kommer ska jag se till att tänka på hur det gamla ordspråket lyder. Frys in hösten. Burr.

Och jag lyder ordspråket.

onsdag 14 oktober 2026

Varken eller

Jag brukar lyssna på en podd eller vad man nu ska kalla Min timme med Olof när jag går fram och tillbaka till jobbet. Hittills har han släppt 107 avsnitt och jag har lyssnat på alla. Numera släpps ett avsnitt varje måndag som kompletterar de 100 som han spelat in innan produktionen släpptes till oss prenumeranter.

I varje avsnitt har han med en passaga där han rabblar att vi går typ i alla väder, alla dagar osv 

Du och jag Alfred, säger han, för han vet förstås inte vad vi alla hans promenadsällskap heter på riktigt. Vi blir alla Alfred för honom. Olof och Alfred de går när det regnar och de går när solin skiner, de går på måndagar och de går på lördagar, när de är glada, ledsna, pigga, trötta, osv.

Passagen är alltid med, precis samma ordalydelse men han har spelat in den på nytt i varje avsnitt, för det är små skillnader i tonhöjd, snabbhet i talet osv. Det är skickligt hur Olof lyckats variera sig så många gånger.

Just igår, när jag lyssnade på avsnitt 107 så insåg jag att det var en sån där varken-eller-dag då inget av alternativen stämde för mig. Det var till exempel varken sol eller regn, vinter eller sommar, eller måndag eller lördag.

En varken-eller-dag, men vi gick ändå. Olof och hans Alfred.

tisdag 13 oktober 2026

Skriva sig fri

Det finns så många olika anledningar till att skriva. Somliga skriver för att de har kontrakt på en roman, en deadline och snart ska den gå i tryck. Somliga skriver reportage för att allmänheten ska få reda på vad som händer i världen. Andra skriver för sitt höga nöjes skull.

Vad är då min anledning till skrivandet? Eller mina anledningar kanska jag ska skriva? För det finns mer än en. Först och främst är det roligt. Jag kan helt enkelt inte låta bli, inte utan att må dåligt och känna att något fattas i livet. Jag kan rent av känns mig folkilsken och morra åt de som försöker få med mig på annat när jag inte fått min dos av skrivtid.

Förutom att det är en rolig hobby att leka med karaktärer, scener och regi, pyssla med rekvisita och inreda miljöer så är det även en form av terapi. Jag skriver för att förstå mig själv och min omgivning. För att förstå mina dämoner, som Bergman kallade dem. Kanske kallade han dem så, en smula lekfullt, för att avväpna dem, för inte kan jag tro att den store regissören inte kunde stava.

Jag skriver för att bli fri.  

fredag 9 oktober 2026

Glappkontakt

Är det någon mer än jag som minns reklamen där en person säger, "Jag är inte bara tandläkare utan även mamma", eller om det möjligen var tvärt om? Hur som helst så var det reklam för någon tandvårdsprodukt, eller sockerfritt tuggummi.

Vad har det med mig att göra då? Inte mycket, jo en mamma är jag förvisso och min ena dotter var hos tandläkaren så sent som igår. "Inga hål mamma!", var ett annat utrop från en reklamfilm jag minns.

Men nej, det var varken modersrollen eller tandläkare jag skulle skriva om utan om glappkontakt Och jag är inte bara författare utan även elektroingenjör och borde kunna allt om hur man förhindrar dåliga kopplingar.

Jahapp.

Och skomakarens barn går i trasiga skor...

Sanningen är att jag är ganska dålig på att hålla kontakter och tiden och orken håller aldrig hela vägen. Ledningen är bruten och signalen når inte fram.

Och för detta ber jag ödmjukast alla drabbande abonnenter om ursäkt.

söndag 4 oktober 2026

Inte helt solklart

Ja, var solen går ner först alltså. Jag har funderat på det och att det är sådant man borde veta och ha koll på i min ålder. Men lik förbaskat så är det en smula oklart.

På sommaren är det givetvis ljust längre på kvällarna i norr än söder, i Åre respektive Stockholm för att vara mer specifikt. Det är de två orter jag jämför, de två platser där jag vistas mestadels.

Likaså  är vinterdagarna kortare i Åre än i Stockholm, även det är ganska självklart. Men när sker skiftet? Och sen får vi inte heller glömma att Stockholm och Åre ligger på varsin sida av landet i öst-västlig riktning och även det har betydelse för ljuset.

Ja hur det än är, så är varken frågan eller svaret solklar.

tisdag 29 september 2026

Skjuta upp eller ge upp

Ibland undrar jag om det är bätter att ge upp. Jag menar vissa saker blir ju liksom aldrig av. Man bara skjuter dem på framtiden. Som att städa vinden till exempel. När skulle det rimligtvis kännas som en vettig grej att lägga en hel helg på?

Lägg där till att hyra släp för att köra allt som bedöms som skräp till återvinningen, eller tippen som det hette förr i tiden.

Det är lite som ett femtonspel för om jag städar vinden kan jag sen gå vidare och städa garderoberna i lägenheten. Kanske röja bort all bråte i skrubben och se om den går att förvandla till en skrivhörna värd namnet. 

Ja lite sånt funderar jag på...

Ska man fortsätta skjuta upp eller helt enkelt inse att slaget om skräpet är förlorat och ge upp?

söndag 27 september 2026

Rädd för tomma ord

Jag håller på att skriva en julnovell och det går rysligt trögt. Julnovell i september? Ja dessvärre är det deadline för inlämning redan nu i månadsskiftet. Årets novellsamling med jultema går i tryck under hösten. Dessutom är det tänkt och planerat att Novellmästarna ska gästa ett litterärt sällskap i trakten runt Uppsala i början av december och högläsa ur sagda samling.

Hjälp! Jag har tagit mig snö över huvudet!

En novell har jag lyckats få ur mig. Men en till? På bara två kvällar? Jo, det måste ju gå. Alternativet är att nesligt behöva erkänna att jag inte hann få ihop något i tid...

Varför i hela friden sköt jag på detta ända tills nu? Lämnade allt till absolut i sista momangen. Jag brukar inte vara såhär sen med något alls. Och nu är jag förstås rädd att stressen ska göra att jag bara får ur mig tomma ord. Att jag räknar tecken och inte deras betydelse. Det måste finnas en känsla, en udd, en klo och tagg i berättelsen. Något som krokar tag i både mig och den tilltänkte läsaren.

Båda mina noveller kretsar runt teman som oväntad vänskap över gränser som man vanligen håller sig på sin sida om, som land och hav och fattiga och rika.

Nej, nu har jag väl förhalat länge nog. Skriv nu för höge farao!

fredag 25 september 2026

I kaninhålet

Det är knappt man minns en tid innan den ständiga uppkopplingen. Internet på fickan. Kontoret på fickan. Allt finns i den där lilla manicken. SmartPhone. 

Jättedumt faktiskt.

För den äter tid. Min tid, din tid, allas tid.

Vår förmåga att hålla fokus är nere på sekunder. Vi avbryter oss för att kolla om det möjigen kommit ett nytt mail sjuttiosju gånger per dag. Tänk om man hade rusat lika ofta till brevlådan. Ja då hade galenskapen blivit mer synlig. Nu märks den inte, men är lika galen för det.

Och alla sociala medier och annat där man förlorar sig i en aldrig sinande ström av bilder och meningslösa filmklipp. Det kan vara oskyldiga gulliga djur men det finns mycket skräp och elände också.

Allt pockar på vår uppmärksamhet. Det går knappt att ta sig loss. Jag kan känna skuld om jag går ut på en löprunda utan telefonen. Det är ju fullkomligt rubbat. Så omedelbart nåbar behöver väl ingen vanlig människa vara?

För inte alltför länge sedan klarade vi oss utan internet. Utan mail och banken på fickan. Jga kan inte påstå att det var sämre då. Snarare tvärt om. Det som skulle förenkla och spara oss tid har snarare stulit all tid för kontemplation och eftertanke.

Det långsamma, Det lite tråkiga. Stunderna som göder fantasin och föder historier.

torsdag 24 september 2026

Jag som långdistansare

Jag lyssnade på en podd som behandlade frågan om uthållighet och förmågan att slutföra saker. Det är väl lite av en dygd tänker jag och något vi är olika bra på.

Av naturliga skäl började jag förstås undra om jag är bra på att avsluta sådant jag påbörjar eller inte, Svaret är givetvis att det beror på. Det beror förstås på viktigt och lockade det man vill slutföra känns. Förmodligen är lusten en mer eller mindre nödvändig drivkraft bakom avslutandet.

Vilka långlopp har jag slutfört?

Och nu menar jag inte alla de millopp och tre halvmaror jag sprungit även om de kanske också får lov att räknas in i uthålligheten.

En examen från högskolan landades även om starten blev knagglig och det hela därför tog extra lång tid. Den här bloggen är väl i sig ett tecken på envis uthållighet, jag har skrivit inlägg här regelbundet sedan 2012. Är väl snart uppe i tresiffrigt.

Mina romanmanus och envisheten med vilken jag inte kastat in handduken gällande dem för länge sedan. En bok har det ju dessutom faktiskt blivit. Jag hoppas förstås på att det ska kunna bli blir framöver. 

Jo, jag tror faktiskt att jag har det i mig. Långdistanslöpare som jag är.

tisdag 22 september 2026

Pay it Forward - vinst varje gång

Första gången jag förstod innebörden av begreppet Pay it Forward var när vi åkte över Golden Gate för sisådär en miljon år sedan, eller åtminstone närmare trettio, och mannen i betalkuren meddelade att personen i bilen före oss betalat broavgiften även för oss. Vi körde vidare med känslan av att ha upplevt något stort.

När vi åkte över nästa gång gjorde vi samma sak. Det kändes som en rolig grej. Inte direkt välgörenhet för alla hade ju ändå tänkt betala och ibland betalade man dubbelt och ibland fick man åka över gratis. 

I det långa loppet blir det ett nollsummespel men eftersom man känner sig glad av att både ge och få så blir det vinst varje gång.

lördag 19 september 2026

Islossning

Jag hoppas på islossning. Alltså att det ska lossna med mitt romanskrivande. Det går nämligen förfärligt trögt för närvarande. För närvarande, jag skriver dit detta tillägg med en from förhoppning om att det ska betyda att ordströmmen bara är tillfälligt fastfrusen.

Att allt så småningom ska tina upp och orden komma forsande nerför bergssidorna och fylla dalen nedanför med fantastiska historier.

Jag hoppas på islossning för Nattgammal is, jag hoppas att frosten tinar i Roskilde och låter Nina och hennes vänner få ett underbart avslut på festivaldagarna och den stundande varma hösten som går i kärlekens tecken.

Men först och främst måste jag få ihop två noveller med jultema innan månaden är tillända. Det är nog den största hinderbanan att ta sig förbi. Där får jag snarare hoppas på en tidig vinter, att jag kan föreställa mig snön falla från stjärnklar himmel. Går det ens?

Vi får väl se.

tisdag 8 september 2026

Höstskrud

September och snart är det obestridligen höst. Jag är motsträvig som vanligt sätter sommarklackarna i backen och stretar bakåt som en envis åsna. 

Vill. Inte. Att. Sommaren. Ska, Vara. Över.

Inte redan, inte nu, aldrig någonsin?

Jag är så förgängelsekänslig. Tycker så innerligt illa om det som tar slut. Men allt har ett slut. Hur skulle världen annars se ut och fungera? Varför är det så svårt att bara acceptera som sakernas naturliga tillstånd?

Varför denna kamp?

Jag kan inte slåss mot vinden och kylan. Jag kan inte måla tillbaka den gröna färgen på trädens blad. Inte klistra fast de som redan fallit. Jag kan inte stoppa regnet som faller.

I andra änden av hösten finns vintern men sitt mjuka vita fluff som är så väsenskilt från regnvatten men bara är några minusgrader bort. Snö. Vinter. Blå himmel. En nypistad skidbacke i soluppgången. Värmen på after ski med en iskall öl.

Hösten är porten till mitt vinterparadis. Jag ska göra mitt yttersta för att njuta även av vägen dit. Färgsprakande vacker som den ändå är.

söndag 6 september 2026

Samskriva

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Samskriva. Det gavs ingen direkt förklaring till begreppet där det förekom men jag tolkade det som det låter. Skriva tillsammans.

Samskriva låter trivsamt. Antingen sitter man fysiskt tillsammans, i samma rum, vid samma köksbord och skriver i ett delat dokument. Eller så sker samskrivandet asynkront. En i taget skriver och skickar sen vidare till näst på tur.

Jag har provat båda varianterna och uppskattar dem båda på olika vis.

Det asynkrona är givetvis enklare att få till. Var och en skriver när den har tid och lust. Eller kanske lust och ro. Det andra, mer synkade gemensamma skrivandet, förutsätter att man har även lust och ro synkat. Kanske även några obrutna semesterveckor nånstans där annat inte lockar alltför mycket. Sånt händer inte ofta kan jag meddela. Men om, jisses vad det är kul!

Samskrivande skulle i och för sig också kunna betyda att man skriver tillsammans men var och en på sitt. På varsitt manus men i sällskap av varandra. Det låter trivsamt det med.

måndag 31 augusti 2026

Om sommaren

Hur länge pågår sommaren? När övergår sensommaren obevekligen i höst? Det finns förstås någon torrtråkig definition, när nån medeltemperatur går under ett magiskt streck men det är inte den linjen jag är ute efter.

Känslan av sommar följer ingen sådan skarp gräns, den kan bölja fram och tillbaka. Ena dagen anas ett höstkrip i luften och nästa är det som bortblåst av den ljumma vinden.

Om det blir sommar imorgon? Det återstår att se. Eller känna.

Imorgon är det i alla händelser september.

söndag 30 augusti 2026

Det må bära eller brista

Imorgon startar terminen för Manusgruppen, en skrivkurs som aldrig tar slut och som snarare är en fest för de kreativa sinnet. Äntligen kanske jag kan ta mig ur meningslösheten som rått här under sommaren. Inte meningslöst som i hopplöst och trist och sånt elände, utan bara att det varit en skriande brist på skrivande från mitt håll. 

Knappt en mening har jag fått ihop. Mer eller mindre meningslöst med andra ord. Eller inga ord.

Som vanligt har jag en färdig titel på det manus jag tänker ta mig an under terminen. Det är ett gammalt som legat länge i frysboxen i väntan på rätt tillfälle att tinas upp. Likt ett djupfryst IVF-embryo har hon legad där i väntan på att få bli till.

Nattgammal is, det må bära eller brista. Vi får se om den håller att gå på.

lördag 29 augusti 2026

Utan mening

Utan mening känns allt så meningslöst. Ha, vilken insikt! Förvisso självklart men det gäller även rent bokstavligt. Utan meningar blir mitt liv meningslöst, utan mening, utan värde. Värdelöst.

Och känns tillvaron värdelös är steget inte långt till självet, jaget. Så långt ner i dalen vill jag helst inte gå. Jag hoppas på en uppförsluta. Att foten av ett ståtligt berg finns när nere i dimman. Stadigt förankrat i urberget. Här, i den del av världen där det tack och lov inte är jordbävning stup i kvarten. 

Men, faktum kvarstår. Jag har inte skrivit en rad på evigheter. Inte sedan jag lämnade mitt senaste hjärteblod i drakarnas manushögar. Efter det har ordströmmen sinat till ett absolut minimum. Knappt några inlägg här. Inget nytt manus. Inga lysande idéer har uppenbarat sig. 

Inte ens lust och ro.

Nu var inte min avsikt att detta skulle bli gnäll och klagolåt men så blev det ju. Ändå. Oavsett. Fast det inte var avsedd avsikt, utan alltså oavsiktligt. Jeez, jag måste sluta med dessa löjliga ordlekar!

Det är mycket jag måste sluta med. Gnälla. Prokrastinera, se där jag kan inte ens stava till det! Eller, det är väl stavningskollen som inte kan? Skjuta upp alltså. Det måste jag sluta upp med. Vad gör uppet där?

Jag borde sluta skjuta upp mina skrivstunder. Jag behöver producera två julnoveller innan sommaren är slut. Märkligt men sant. Jag ska skriva mitt sista kapitel på en stafettroman om fyra damer på vift. Och jag ska väcka liv i ett gammalt manus och se om det har nog med magi i sig för att vilja bli något.

Slut på tramsandet!

Ett liv blir meningsfullt först när man fyller det med meningar.

tisdag 18 augusti 2026

Fridstimmar

Nu hittade jag visst på ett nytt ord igen. Ett bra ord. Ett ord som jag behöver. Om fridens timmar. Om natten då jag sitter vid köksbordet fast jag borde sova.

Fridstimmar är de där stunderna då inget måste göras, då inget pockar på min uppmärksamhet från LISTAN, med plikter, åtaganden och grejer som jag bestämt mig för att göra.

Vissa veckor är fridstimmarna försvinnande få och detta ska jag arbeta med att råda bot på under den kommande hösten. Härmed startas en vänförening. Än så länge med bara en medlem och så ska det nog förbli.

Föreningen för främjandet av fridlysta fridstimmar.

måndag 10 augusti 2026

Tjejnyår

Det finns ett fånigt begrepp för den tiden på året som är nu. Tjejnyår. Terminstart efter sommaren alltså. Ja, jag delar fortfarande in mitt år i terminer trots att det var evinnerligare tider sedan jag gick i skolan. Mina ungdomar går i skolan men förmodligen hade jag gjort likadant även utan kopplingen till deras skolgång.

Nystarten, fräschören av att börja på ny kula efter sommarens ledighet. I ett försök att återskapa den hoppfulla Back-to-School-känslan. Nya skrivböcker, nya pennor och sudd. Nytt pennfodral. Ja jag har faktiskt införskaffat ett nytt i form av en katt och fina färgpennor i en butik som hade allt i Akihabara.

Idag var första arbetsdagen och den var tämligen händelselöst. Ett möte med mestadels folk på distans och efter det typ inte mycket alls. Läsa några mail och fixa lite inför några kurser. 

Jag kan verkligen sakna känslan av skolstart. Nytt schema, kanske nya klasskamrater, nya lärare. Nystart. Omstart. Som det är nu är det mer eller mindre samma samma lika, hela tiden. Nuförtiden ligger hela ansvaret för att skapa förändring och nytändning enkom på mig själv. Känn makten.

onsdag 5 augusti 2026

När jag nästan åkte till Svalbard

Sommaren när jag var sexton åkte jag till Nordnorge. Flög till Kiruna på hundralappen och fortsatte sen med tåg och buss. Resan var så kul att jag gjorde om den även sommaren efter, fast då med en stackars hyrbil från nån mack i Boden. Dit upp var det med billiga standby-biljetter på flyget även denna gång.

Nu till det där med "nästan Svalbard". Det var såhär att jag ville se flygplatsen i Alta som jag hört skulle vara lite speciell eftersom den låg som i en dalsänka. Det var helt enkelt lite klurigt att starta och landa från den ganska korta banan där nere mellan fjälltopparna. Eller snarare, Alta är en av få flygplatser i Nordnorge som plan av lite större modell kan trafikera. På de flesta andra är det bara små propellerplan.

Jag stod länge och såg flera stora plan starta och landa och gick sen in i flygplatsbyggnaden. Där fanns en biljettautomat, likande den på Arlanda där man köpte sina hundralappsbiljetter. Såg den magiska destinationen Svalbard och Longyearbyen. Tyvärr kostade de långt över den där hundralappen. Jag stod där länge och tvekade. Skulle jag köpa en biljett?

Jag skulle isåfall inte kunna åka hem utan att be mina redan hårt prövade föräldrar om pengar. De hade alltså släppt iväg mig på detta äventyr, visserligen i sällskap med en pojkvän men tveksamt om det gjorde saken mindre oroande för dem. Jag fick åka mot löftet att ringa hem varje dag. Något som visade dig svårare än man kan tro. 

Det fanns nämligen inga telefonkiosker i många av de samhällen vi besökte. Man var hänvisad att knacka på hemma hos folk som var ombud för telefonbolaget och ringa hemifrån dem. De slog om en liten switch och vips kunde de se hur mycket man skulle betala för samtalet. Smidigt och en gång blev vi inbjudna att dricka öl och se en match på TV med de som bodde i huset.

Ni förstår min tvekan att dra iväg halvvägs till Nordpolen och behöva leta telefon för att på något vis få pengar överfört till ett bankonto. Hur gjorde man ens sånt på den tiden? Jag hade kanske kunnat hitta nån vänlig själ som lånat mig pengar till återresan men sånt kan man ju aldrig ta för givet.

Istället blev det Nordkapp, Tromsø, Hammerfest, Lofoten, Kirkenes och en liten by precis vid ryska gränsen som hette Svanvik. 

Så nära och ändå så långt borta. Så nej, jag kom aldrig till Svalbard. Den resan väntar fortfarande på mig.

torsdag 30 juli 2026

Semester

Jag kommer att behöva en semester efter semestern. Ingen rast, ingen ro. Inte mycket tid att vila och definitivt ingen tid att skriva i nån hotellbar. Det är fullt ös hela tiden och så ska det väl vara när reser i ett nytt land, ser nya platser och vill uppleva så mycket som möjligt när man ändå rest över halva jorden. Nåja nästan.

Skrivandet får återupptas när jag är hemma igen. När den så kallade vardagslunken infunnit sig. Då det är dags att ta tag i allt det som skjutits på framtiden. Röja hemma, ta tag i hälsan och konditionen. Flera lopp står på tur. Midnattsloppet först. Nya springskor har jag också som ska provas och springas in.

Jobbet drar igång och döttrarnas skolor. Manusgruppen. Amaranten och träffar med Skuggorna och Roskilde. Men jag måste hejda mig, försöka hålla max två bortakvällar per vecka. Jo, jag vet att det kommer att bli en utmaning men jag måste. Återhämtning och hemmaröjning tar också tid.

Förhoppningsvis känns vardagen som rena semestern.

söndag 5 juli 2026

Facit

Min man brukar lösa korsord på morgnarna, ibland dubbelkollar han att han skrivit rätt. I de flesta av tidningarna finns nämligen ett facit längst bak. Han tittar inte i förväg, utan bara, som han sa imorse,
När jag inte orkar ha fel.

Det oskyldiga lilla uttalandet fick mig att tänka. Tänk om det funnits ett facit även till våra livsval. Hur hade det påverkat saker och ting?

Tänk att aldrig behöva göra ett felval, aldrig behöva ångra sig eller vända om. Det låter inte som ett speciellt intressant liv. Trots allt är det väl omvägarna och kringelkrokarna som är livet.

Summa summarum, livet låter sig icke inrutas som ett korsord.

lördag 4 juli 2026

Fourth of July

Första gången jag besökte USA var jag 22 år. En ålder som ligger prick mellan mina döttrars åldrar idag. En ytterst märklig känsla. Tiden är verkligen som ett gummiband som kan sträckas ut och dras ihop utan rim och reson.

Min första amerikanska fjärde juli, och faktiskt den enda jag minns, råkade jag befinna mig på Maui långt ut i Stilla havet. I örikets gamla huvudstad Lahaina som tyvärr ödelades i en skogsbrand för tre år sedan. Vi bodde på Pioneer Inn, valfångarnas gamla tillhåll och ett fantastiskt hotell som nu är borta. I år hade det annars firat 125 år. 

Jag minns att jag satt på en stenmur och blickade ut över havet medan solen snabbt sjönk ner under horisonten. Solnedgången är en kortvarig historia så nära ekvatorn. Fjärde juli tänkte jag men inte en flagga i sikte, utöver de som alltid finns, inget firande, ingen parad eller fyrverkeri. 

Det var som vilken dag som helst och jag minns att jag tänkte att kanske ville inte Hawaii riktigt se sig som en av de femtio staterna. Först sensommaren 1959 blev öarna amerikansk mark. Kanske inte så konstigt då att det inte satt sig och dessutom så långt ifrån den övriga landmassan.

Vad vet jag, men något fjärde-juli-firande var det inte tal om men väl en av många förtrollade kvällar på en av de vackraste platser jag vet.

torsdag 2 juli 2026

Över krönet

Andra juli. Över krönet. Halvårsskiftet är passerat och det är mindre än ett halvår till nyår. Det känns alltid lika konstigt nu mitt i juli att tänka att det ska bli jul som att det är sommar om ett halvår mitt i december. Jul och juli, så långt från varann man kan komma.

Vissa ser året som ett hjul och visst är det på något vis cirkulärt. Det är åtminstone inte en tidsaxel, inte en rät linje utan något som går i vågor eller en loop. Kanske en pendel?

Konstigt egetligen att jag inte har en klar bild av hur året ser ut. Dess form, dess väsen. Är det en väggkalender, där varje månad har ett eget blad, något som man vänder bort och vänder upp. Ett nytt uppslag.

Ett nytt halvår.

onsdag 1 juli 2026

Tröstläsare

Jag råkade skriva fel häromdagen. Jag menade att skriva testläsare med det blev autokorrigerat till tröstläsare. Jisses, vad är ens en tröstläsare?

Är den en person som hyrs in för att säga snälla saker om ens producerade text, i syfte att mildra stöten så man slipper blir helt förkrossad av kritikerstormen?

En köpt kritiker. En mutad person. Som läser enkom för att vara snäll och bussig.

Njä, jag vill nog inte ha några tröstläsare. Hellre ärliga reaktioner, det handlar ändå om en personlig smak. En och samma bok blir till helt olika berättelser när läsaren möter och tolkar orden efter eget huvud.

Tröstläsare göre sig icke besvär.

tisdag 30 juni 2026

Skriva är en annan historia

Häromdagen stod jag på en marknad här i stan och sålde mina böcker. I strålande sommarväder och värme. Jag hade tur och fick ett plats vid strandkanten, just invid en brygga. I skuggan.

Det var skapligt med folk och jag pratade med många trevliga människor, både besökare och medförsäljare. Några som köpte böcker av mig sade sig vara lite osäkra på sin läsförmåga på svenska men ville gärna öva.

Det är starkt gjort tänker jag som knappast skulle klara mig igenom en standardroman på franska som jag ändå ska föreställa behärska någorlunda. Så blir det när man inte använder ett språk på evigheter.

Ännu ett snäpp på svårighetsstegen är att kunna skriva på ett annat språk än de man lärt sig som barn. Där är jag full av beundran över de som klarar den saken. 

Läsa är en sak, att skriva är en helt annan historia.

torsdag 25 juni 2026

Den goda avundsjukan

Känslan när andra lyckas med sådant jag drömmer om. Som signerat förlagsavtal och en bok som märks i bruset, eller att springa milen under en timme... såna små trevligheter.

Blir jag avis? Ja, på sätt och vis men inte på ett missunnsamt eller surt vis utan tvärt om. Jag brukar kalla det för den goda avundsjukan. Egentligen är det bara inspirerande. Jag menar, kan de så kan jag.

Bara jag inte ger upp. Och det har jag inga planer på. 

Jag fortsätter oförtrutet att skriva och att springa. Det är väl ungefär det som är den jag är och den goda avundsjukan driver mig framåt.

måndag 22 juni 2026

Tryggheten i det förgångna

Trygghet. Är det det min bok Hotell Blå lögnen handlar om? Alltså tryggheten i att veta hur det ska gå, hur det ska bli och vad som kommer att hända både en själv och i omvärlden.

Jag tänkte aldrig aktivt på det medan jag skrev Majs historia. En nutida kvinna som alltid känt en dragning till fyrtiotalets efterkrigstid. Hon skriver fram en karaktär från tiden som förefaller märkligt levande. Och samtidigt, sommaren 1946 sitter en uttråkad ensam journalist med författarambitioner och drömmer sig bort.

De skriver om varandra och lyckas genom viss magisk inverkan skapa en gemensam verklighet där de möts. Jag tänkte att det var en berättelse om sökande efter kärlek och kraften i det kreativa skapandet. En hyllning till kreativitetens makter om man så vill. En berättelse om hopp. Hopp om livet.

Men såhär i efterhand inser jag att historien också handlar om sökandet efter trygghet. Tänk att som Maj få veta på förhand att hon och Jan får leva lyckliga, från att de möts i en hotellbar bortom tid och rum och tillsammans återvänder till hans tidslinje 1946 och i alla sina dagar.

Dessutom har hon koll på alla stora världshändelser som kommer att utspela sig under hela återstoden av hennes liv. Snacka om att kunna leva fullt ut, utan oro för vad framtiden ska bära med sig.

Kanske är det detta som är berättelsens verkliga premiss, kärna och insikt?

Jag förstod nämligen aldrig själv varför jag ville skriva om en kvinna som reser tillbaka till sommaren 1946 bara för att det råkar finnas en snygg karl där för henne. Det duger liksom inte som enda drivkraft. Det är en märklig känsla att inte begripa varför ens karaktärer gör som de gör, att de överraskar och bär sig åt. För så är det. Så gör de.

Nu tror jag att jag äntligen har förstått att det Maj sökte var tryggheten i det förgångna. Att slippa leva i ett ständigt flöde av ovisshet. Det där som vi andra kallar livet.

lördag 20 juni 2026

Romanen som långkok

Häromdagen skrev jag om att karaktärer i böcker kunde liknas vid ett kondensat av verkliga personer. En reducerad buljongsoppa där man slängt i lite av varje som smaksättare och sedan låtit det stå och puttra på låg värme.

Om vi fortsätter ett varv till på matlagningstemat så är det ju så att vissa historier tar längre tid än andra att komma ut och komma fram. Min första roman, Hotell Blå lögnen, tog till exempel en halv evighet och det finns enstaka passager i den boken som jag skrev redan för omkring trettio år sedan.

Efter det var det lite "proppen ur" om man så säger och efterföljarna gick betydligt fortare att fantisera fram även om de ännu inte tagit klivet från hårddisken till tryckeriet.

Sen kan man ju fundera på om långkoket blir litterärt bättre än snabbmaten, Eller snabbmat är nog ändå inte en rättvis benämning för de har gott och väl legat och sjudit i ett-par-tre år.

Och kanske har inte tiden så stor betydelse ändå. Är en historia god så är den. Med rätt ingredienser och kryddor så blir det smakfullt.

onsdag 17 juni 2026

Blomsterflickorna

Fyra vänner skriver en roman tillsammans. Vi skriver ett kapitel var i en slinga där vi har varsin karaktär. I tur och ordning har vi stafettpinnen i vår hand och springer ett stycke på vår karaktärs stig. 

Jag minns inte vem av oss som kläckte idén att vi skulle skriva något ihop och inte heller varför vi skulle just till Roskilde. Lika bra det för då blir det allas gemensamma idé på riktigt. En sann samproduktion.

Nu har vi hållit på att staffettskriva i ganska exakt ett år och snart är manuset klart.

Klart och klart förresten, när är ett manus egentligen färdigt? Och färdigt för vad? I det här fallet är berättelsen färdig, alla ledtrådar utlagda och alla andra trådar sammanflätade. Historien hänger samman. Otroligt nog får man nog lov att säga.

Från början fanns ingen tråd. Ingen gemensam story, ingen aning om ett enda dugg för att vara ärlig. Det visade sig att alla fyra kvinnor bär på varsin hemlighet, har något de flyr från och något de saknar. 

Kapitlet jag just skickat iväg till nästa i raden handlar om två systrar. De har samme far och ingen av dem vet om den andra. Min karaktär är mor till den ena av systrarna men har aldrig vetat vem som är fadern. Genom mötet med systern, som är ruskigt lik sin pappa, nystas allt upp och den knuten kan till slut lösas upp. Viola och Linnea fick de heta mina påhittade blomsterflickor.

Stafettromanen visade sig vara en berättelse om vänskap. Här får vi bevis på att vänskap inte har något bäst-före-datum. Den handlar även om kärlek och alla slingriga vägar den kan ta sig fram på.

Om jag skulle våga ge mig på en hiss-pitch så skulle den lyda: Sex and the City möter Jönssonligan.

Det låter väl rafflande? Häng med oss till Roskilde så får du se!

söndag 14 juni 2026

I mitt eget sällskap

Jag har oftast nog av mitt eget sällskap. Tillbringar tiden i mitt eget huvud. Där är nämligen fullt av folk. Alla mina karaktärer som trängs och slåss om platsen först i kön.

Kön för att bli skriven. Få sin historia berättad.

Här finns en medelålders sierska på rymmen till Roskildefestivalen. En skolbibliotekarie med livsleda och en ryggsäck full med skuld. En fraktflygare med smuggeltalanger och mordiska grannar i jämtländsk by, en systemutvecklare med onaturlig tur. 

Mitt i allt detta kommer en kamel älgande och vill fram och riskerar att trassla in klövarna i alla historietrådar. Och gör hon inte det så lär hon trassla in sig i skidorna, för det är självaste Hjärtrud i puckelpisten vi har att göra med här.

Så det är inte särskilt lugnt och vilsamt i mitt eget sällskap. Här är rent av fullt ös och ett jäkla kackel.

lördag 13 juni 2026

Karaktärer som karikatyrer

Är romankaraktärer alltid överdrivna, i själva verket karikatyrer av sina förlagor i den verkliga världen? Ja, så är det nog i de flesta fall och jag tror att det behöver vara så för att bli intressant.

Karaktärerna är ett kondensat av oss människor med allt blaj och oväsentligt bortreducerat. Likt vattenånga från en kastrull med buljong. Ett avkok på ben, morötter och ett knippe kryddörter. 

En salt och välkryddad anrättning som får det att vattnas i munnen. Det är inte för inte som man brukar prata om en god historia.

fredag 12 juni 2026

Topptur

I morse rycktes jag upp av väckarlarmet mitt i en dröm. I drömmen hade jag och maken just bestigit en bergstopp och stod nu på en utsiktsplats en liten bit nedanför toppen. Jag spanade uppåt berget för att ta ett foto av toppen när en liten dam bredvid mig påpekar att jag riktar kameran lite fel. Där är toppstugan säger hon och visar på ett litet rött åttakantigt hus lite högre upp än vi satt våra fötter.

Vi hade alltså missat själva toppen!

Grymt irriterande, både att bli väckt mitt i äventyret och att vi missat den riktiga toppen.

Betyder det något? 

Har jag missat att bestiga en bergstopp? Falskeligen trott mig vara framme och blickat ut över en alltför för snäv värld?

torsdag 11 juni 2026

I övrigt inget nytt under solen

Sol ute, sol inne, sol i sinne. Varje morgon som solen skiner är en glädjens morgon. Så känns det för jag är en sån som påverkas mycket av rådande väderlek. Vädret är inte att leka med. Vädret leker däremot gärna med mig och mina känslor.

När kvällen kommer och mörkret har sänkt sig, som nu, då spelar det mindre roll om himlen täcks av moln eller är klar. Natten är min tid, oavsett. Det är då lugnet finns. Dagens stoj och stim sänker sig med solen. 

Kvällen är frid. Kvällen är rofylld. Då kommer kreativiteten fram och jag har så svårt att bli vän med morgondagens tidiga uppstigning. Vill inte förlika mig med den. Kan inte.

Solen får guida mig, min lilla symboliska besvärjelse mot allt ont. Min vana att alltid klottra en sol. Det kan aldrig skada så nu när jag vant mig finns ingen anledning att sluta.

I övrigt tack och godnatt!

tisdag 9 juni 2026

Författaren drar från sitt liv

Jag hörde det sägas i dag, att författare drar från sitt liv. Först tänkte jag glatt att, javisst så är det. Skrivandet är en form av verklighetsflykt där man så att säga drar från sitt liv. In i någon annans.

Men sen insåg jag, typ sekunden efter, att han som sa så naturligtvis menade att man tar från sitt liv. Att man drar ut lämpliga händelser och människor ur sitt verkliga sammanhang och sätter dem i ett fiktivt nytt.

Gräva där man står kan man också kalla det.

Så gör författare ofta. Ibland gräver vi ner oss totalt i researchens kökkenmödding. Skit in - prunkande blomsterrabatt ut.

Men ändå, jag gillade det där med att dra från sitt liv. Att bara ta sitt pick och pack och flytta in i valfri roman. Det vore väl något? Vilken bok skulle du då välja? 

tisdag 2 juni 2026

Att vila i tvärsäkerheten

Det finns ju det här lite fåniga begreppet killgissa i betydelsen att dra till med något och låta tvärsäker. Knäppt men det verkar så vilsamt på något sätt.

Att slippa tveka. Slippa tänka: Ska jag verkligen säga det där som jag är tämligen säker på men inte helt hundra? Eller hundra plus som ofta krävs för att våga öppna munnen.

Vän av ordning undrar då om det bara är killar som får lov att killgissa. Hur är det med mogna män och folk av andra slag? Får även vi verka tvärsäkra helt utan underbyggnad?

Varför inte? Ja säg det!

söndag 31 maj 2026

På tröskeln till sommaren

Det är mindre än en timme kvar av maj månad och snart går vi in i juni. En sommarmånad så nu är den officiellt här. Sommaren.

Jag ska vända blad på mina kalendrar här i köket. Barnens evighetskalendrar med bilder från när de gick i förskoleklassen för en herrans massa år sedan. Och den från tidningen Bamse som sitter på kylskåpet. 

Undrar hur många prenumerant-tanter det finns därute?

Övervintrade som jag, som inte slutat läsa om Nallemaja och Burre, som följt det oändligt långsamma åldrandet hos dessa seriefigurer. Minihopp och Brumma har snart gått på dagis i ett halvsekel. 

Blommor till balkongen är införskaffade och månadens födelsedagar och idag morsdag är firade. 

Nu kan sommaren börja!

lördag 30 maj 2026

Den eviga frågan

Vad ska vi ha till middag? Och hur många blir vi? 

Den senaste tiden, ja kanske även längre än så, har det blivit väldigt mycket av äta ute och hämtmat i mitt hushåll. Det var förfärande länge sedan vi planerade för kommande dagar och veckohandlade. Själva begreppet sitter här vid köksbordet och asflabbar mig rakt i ansiktet,

Trodde du verkligen att det skulle funka? Att planera?

Nej, det kanske jag inte trodde, men hoppas kan man väl få göra? En from förhoppning om att allt ska lugna ner sig framöver, där borta i den blå framtiden där det finns eoner av obokad tid och kvällar efter jobbet som snällt radar upp sig med fritidstimmar vikta för långsam matlagning. 

Jojo.

Eller vänta nu! Vem är det som kör här egentligen? Vem är det som bokar in allting i min redan överfulla kalender? Attans, jag har alltså ingen annan att skylla på än undertecknad själv.

Som vanligt då. Och vilken tur. Att jag inser det någon gång ibland. Gång på gång. Undrar hur länge insikten får sitta i den här gången?

Och frågan för dagen kvarstår, vad ska vi ha till middag och hur många blir vi?

tisdag 26 maj 2026

Långsamhetens lov

Flanera, strosa, släntra, traska... många är synonymerna för det långsamma gåendet. 

Jag vet ju att man kan lugna ner det inre rusandet genom att röra sig långsammare. Istället för att älga fram som en tok genom korridorerna på kontoret, alltid sen till nästa möte. Ta det lugnt, gå med upphöjt lugn och stanna för att fylla på kaffekoppen. 

Det är bättre att komma nån minut sent och i ett stycke än att komma utspilld i total splittring. Att röra sig långsamt och kanske även tala långsamt ger känslan av att ha gott om tid. Inte ha bråttom någonstans. Det signalerar motsatsen till att vara upptagen. Framför allt till dig själv.

Stressråttorna har inte en chans att komma åt dig, de står inte ut med någon som vandrar långsamt genom tillvaron. Den som trotsar forsen och går mot strömmen vinner tid.

Jag skriver inte detta för att jag är bra på långsamhet. Tvärt om, jag behöver höra och läsa och känna lugnet mest av alla.

Imorgon ska jag skrida genom korridorerna i gamla Skofabriken med ro i sinnet.

Det är gott om tid.  

tisdag 19 maj 2026

Produktplacering

Jag läste ett inlägg på Instagram, det är där bokfolket håller hus, häromdagen. Det handlade om produktplacering i böcker. Den var ny, det visste jag inte att det förekom. Hjälp, tänkte jag. Ska inte ens litteraturen vara fredad från reklam?

Att det görs referenser till produkter och varumärken i böcker av en slump eller av rent praktiska skäl, är fullt normalt, det blir ju rent konstigt annars.

Vad har jag själv? I min debutroman hittar jag: Myrorna, SJ, Cloetta/Kexchoklad, Marlboro och Lucky Strike samt diverse spritfabrikat och Rörstrands porslin. Ja, säkert även något ytterligare som jag nu glömt bort.

Så är det reklam? Knappast men vissa saker behöver vara med och omnämnas för att berättelsen ska bli trovärdig, kännas verklig i någon mån.

Jag har även hört talas om att det blivit en grej att låta verkliga personer ge namn åt karaktärer i böcker. Lite skoj förstås. Ungefär som när vi för många år sedan här i stan fick vara med och namnge våra tunnelbanevagnar. 

lördag 16 maj 2026

En urbota dum hobby

Skrivandet alltså. Var finns vettigheten och rimligheten i denna hobby? Jag lever konstant med karaktärer och berättelser som pockar på att bli gestaltade, som vill få en chans att komma upp ur byrålådans mörker. De vill ut i rampljuset och stå på scen. De vill visa vad de går för, flexa sina muskler och flasha med talangerna.

De kan måla och skapa, de kan släppa taget om gamla surdegar och oförrätter, de kan finna kärleken och lösa trettio år gamla mord. De kan flyga rakt in i solnedgången, resa i tiden och finna kärlekens och livsgåtans lösning på Roskildefestivalen.

Författarskap och skrivande utmålas ofta som ett ensamt värv. Jag vet inte om det stämmer. Många är de sammanhang jag kommit in i sedan jag tog skrivandet på mer allvar. Låtit det fylla en större del av mitt liv. På samma vis som med min andra hobby. Motionslopp. Där är det samma sak, man gör något för sig själv men i sällskap av andra likasinnande. Det finns en gemenskap, rent av en möjlighet till vänskap. 

Springandet håller dessutom tankarna igång. Den yttre rörelsen främjar den inre, i ett välgörande växelspel.

Så jag vet faktiskt inte om skrivandet är en så dum hobby eller om den är rent genialisk. Jag lär åtminstone aldrig ha tråkigt i detta sällskap som jag skapar åt mig själv.

fredag 15 maj 2026

Njutbart

Njutbart är att sitta inne en regnig dag. Läsa en bok. Skriva på en annan. 

Framåt kvällen äta middag med tända ljus på bordet trots att det är mitten av maj. Spela spel och tillsammans lösa en gåta. Samtala om livets roligheter och hopp. 

Att vara just precis där man vill vara. Trots att det regnar.

onsdag 13 maj 2026

Vad kommer först?

För vissa är det en karaktär som dyker upp i huvudet, för andre är det en titel. Fröet som sätter igång en berättelse kan vara av olika slag. Själv har jag varit med om båda ovanstående. Hotell Blå lögnen kom till mig om titel och en bild av en kvinna i röd klänning ensam vid en bardisk.

Från Mordviken kom ett helt gäng på samma gång, färdiga med namn och allt. Och de blev snabbt fler, Mordviken är en tätt befolkad roman. Maud, hon som så småningom visade sig vara huvudperson, den allt kretsar kring kom till mig strax efter. 

Jag hittande henne på knä framför två gravstenar. Det regnade. Jag visste också att gravarna var tomma. De båda kropparna finns någon annanstans. Den ena långt bort den andre helt nära. Det är närmare fyrtio år sedan dödsdagen.

Så fröet kan även vara en plats, som Mordviken.

En titel, en karaktär, en bild, en plats.

Oavsett hur fröet är beskaffat är jag oändligt tacksam över hur dessa magiska fantasifrön kan växa till hela världar. Världar som stundtals känns verkligare än något annat runt omkring mig.

tisdag 12 maj 2026

Kom in sent och gå tidigt

Ett gott råd. Kom in sent och gå tidigt. Förmodligen inte särskilt tillrådigt att följa när det gäller att gå på partaj eller jobbmöten men väl när man ska träda in i en scen.

En kapitelstart eller starten på en scen. Kliv rakt in när inledningen redan är förbi, den är ändå inte särskilt spännande att vara med om. Nej, in medias res eller på ren svenska, i händelsernas mitt, ska vi ställa oss.

Mitt i smeten, mitt i konflikten eller just när mordet sker, dit riktar vi vår lampa, vårt sökarljus.

Och om det är viktigt att hoppa rakt in så är det minst lika viktigt att vara kvick ut. Innan något hunnit bli tråkigt eller långdraget.

Snabb som en vessla slinker vi ut genom en scendörr för att genast stiga in genom nästa. Mellanakter och transportsträckor är för veklingar och vanliga folk, inte för oss estradörer.

fredag 8 maj 2026

Leva helt enkelt

Vad vill jag här i livet? Vilka drömmar och mål och ständig strävan fyller mina dagar? Sanningen är nog att jag bara vill leva, helt enkelt. Inte krångla till det. Ett enkelt liv är förmodligen ett lyckligt liv.

Så enkelt, och så svårt är det!

tisdag 5 maj 2026

Gå i cirkel

Denna jäkla romanbörjan! Jag blir tokig snart. Hur gör man? Hur skriver man en klatschig start som fångar läsaren och håller den fast? Det ska vara spännande, tydligt vad som står på spel för huvudpersonen som dessutom ska vara intressant och likeable. Jag tog till djurtricket, alltså att låta karaktären vara snäll mot ett djur, i det här fallet en grannkatt som han möter utanför porten.

Inte för att jag vet om jag lyckats men jag försöker och försöker, skriver och skriver om.

Och plötsligt känns det som jag trampar över mina egna fotspår, inte i, utan över. Jag kliver inte helt i samma spår utan klampar lite snett men dock i cirkel.

Det går runt runt och aldrig kommer jag till slutet på början där resten av den här berättelsen äntligen kan få fortsätta.

söndag 3 maj 2026

Vi får se...

Jag har just insett att jag överanvänder begreppet Vi får se. Det förekommer flitigt i mina dagboksanteckningar. Om jag hoppas på något, skriver jag, Vi får se. Om jag är orolig för något skriver jag, Vi får se...

Uppenbart passar det som en slags besvärjelse, ungefär som den lilla solsymbolen som jag upptäckte att jag ofta ritade i marginalen eller slutet på mina anteckningar. Den fungerade och gör så än i dag som en liten hoppingivande uppmuntran. Lite av ett signum. Den återfinns säkert även i flertalet av de böcker jag signerat under senaste året. Jag klottrar liksom dit den på autopilot numera.

Det är samma sak med mitt Vi får se. En from förhoppning och önskan om att få göra just det. Att få uppleva framtiden och få veta hur allt går.

fredag 1 maj 2026

Me myself and maj

Första dagen i maj. Detta år en fredag så långhelg och vädret var varmt och soligt. Lång promenad runt stan. Maj är min favoritmånad då sommaren ligger framför oss och allt vaknar till liv. Jag kan fundera på vilka blommor jag vill ha på balkongen och det blir nog det vanliga. En guldpalm för att få till den rätta exotiska känslan, chili för att det är gott och färgglada blommor för att det gör mig och humlorna lyckliga.

Om nu humlor kan vara lyckliga. Jag antar det, åtminstone på humlors vis.

Imorgon ska jag spela bokhylle-tetris och försöka få ihop mina samlingar på ett lite bättre vis. En ny bokhyllevägg tronar i vardagsrummet redo att fyllas med mina kära vänner böckerna. 

Kanske kan Harry-Potter-skrubben till slut bli användbar för något vettigt, som en skrivstuga för Me myself and Maj.

onsdag 29 april 2026

Ett isolerat rum av ljud

Jag promenerar nästan alltid till jobbet och lyssnar samtidigt på Olof i lurarna. Mental coach och quizmaster med ambition att allmänbilda och stärka sina klienters både fysisk och mental hälsa. Bra kombo!

Hur som, jag lyssnar på honom i brusreducerande airpods, som knappt syns men jag anar dem även i öronen på de jag möter på min väg. Påfallande många, imorse faktiskt alla jag såg promenera genom Kronobergsparken hade likadana vita grunkor i öronen.

Det är närmast komiskt och kanske även lite sorgligt hur vi går där inneslutna i våra egna världar, våra egna rum av ljud. Vi möts inte på riktigt. Det vore lustigt om någon mer lyssnade på just samma avsnitt av Min timme med Olof men eftersom det finns hundra olika, utan inbördes ordning, så är sannolikheten inte särskilt stor.

tisdag 28 april 2026

Highway to Hell or Stairway to Heaven?

Häromdagen var jag på en bokrelease, som alltid en trevlig tillställning där man kommer i samspråk med intressant folk. Lokalen vi höll till i låg i anslutning till en frikyrka, en stor lokal som närmast påminner om en konferensanläggning. Jag tror rent av den hyrs ut ibland som sådan.

Under pandemin användes den iallafall som lokal för massvaccinationerna och jag var där för en av mina sprutor. Jag kände igen mig i lokalen, var nämligen där en del som barn eftersom en klasskamrat var med i den församlingen och bjöd in oss till musikalföreställningar som hölls där. Jag misstänker att vi ungar var skapligt ogudaktiga med vårt godissnaskande i bänkarna men det är nog glömt förlåtet vid det här laget.

Nu påminde jag förstås... ber ödmjukast om ursäkt såhär i efterhand. Men man kanske uppskattar uppsluppna ungar i frikyrkan? Vad står annars det där med fri för?

Men det var ju inte gamla kyrkobesök jag skulle berätta om utan om eventuella kommande. Jag satt mitt emot en dam som entusiastiskt berättade om att kyrkan nyligen renoverats och försetts med en rulltrappa upp till gudstjänstlokalen. Hur coolt är inte det?

Stairway to Heaven electrified. 

Jag som ytterst sällan går i kyrkan blev faktiskt lite nyfiken. 

Om inte hissen går ändå upp kanske rulltrappan gör det!

söndag 19 april 2026

Börja om från början

Början är det enda som betyder något. Lyckas du inte fånga läsarens intresse under de tio första sidorna kan du lika gärna lägga ner. Jo, det ligger något i det. 

För att komma igenom manusläsarnas nålsöga behöver du vara en väldigt smidig kamel. Vår Hjärtrud skulle förmodligen klara det om vi bara lyckades baxa henne så långt. Men nu är det inte Hjärtrud det handlar om, utan om Kim Lanz, Lanz med zäta.

Början av hans historia. Den intressanta delen av hans liv börjar en fredag i juli. Givetvis en fredag den trettonde, inser jag nu. Det passar berättelsens narrativ så bra så jag på allvar börjar tro på slump och synkronicitet.

Slumpen sätts ur spel på ett ovanligt vis runt Kim och kring den problematiken och allt som det ställer till med kretsar denna saga. Så långt så gott, men det är det här eländet med början. Hur gör man?

Hur i hela friden håvar man in läsaren i sitt bokstavsgarn och håller henne fast för tid och evighet eller åtminstone tills boken är läst?

Början behöver väcka känslor hos läsaren och nyfikenhet. Empati för huvudkaraktären och dennes dilemma. Jo tack, jag vet. Men hur? Med vilka ord kan jag åstadkomma detta magiska?

Vissa lyckas, andra kommer aldrig förbi kamelen som vaktar nålens öga.

tisdag 14 april 2026

Den sista gången

Man vet oftast inte när den sista gången inträffar. Det är bara en gång till i raden av morgonkaffe, leta nycklar och hejdå. En upprepning som plötsligt tar slut.

Tidens väv repas upp och lindas tillbaka till det garnnystan den en gång kom ur, läggs tillbaka i spånkorgen invid spisen för nästa kattunge att leka med.

När virkade jag min sista grytlapp? Min mamma skickade foton häromdagen av två sönderbrända och osannolikt smutsiga skapelser av mina tioåriga händer. Det är så fyrtiofem år av kökshandräckning ser ut.

När höll jag mitt sista barn i handen över ett övergångsställe? Sånt minns man inte.

När blir sista gången att tänka att jag inte kan? När blir sista gången att tänka att jag inte hann? Se där fick jag in ett nödrim också!

Dags att sätta fart, för någon gång blir sista gången jag får en ny chans att lyckas.

söndag 12 april 2026

Snorunge, vad vet du om livet!?

Ungen glor skamlöst på mig från andra sidan bussens mittgång. Munnen halvöppen som i dumförvåning. På huvudet har han en för stor stickad mössa i blått och orange med en stor gul boll upptill. Han stirrar rakt på mig utan så mycket som en blinkning.

Uppenbarligen har ingen lärt honom allmän hyfs. Kvinnan som sitter innanför honom lutar huvudet mot fönstret. Låtsats sova, eller kanske gör hon det verkligen. Oansvarigt i så fall men hon sitter åtminstone inte fast med blicken i en mobil som de flesta föräldrar nuförtiden.

Plötsligt sträcker pojken armen mot mig, pekar på min svarta basker.

- Ska vi byta? Jag tycker du behöver mer färg! Du ska inte vara sådär svartklädd. Det är inte snyggt. Och jag har alltid velat ha en sån där basker, med en liten stropp upptill, precis som din.

Jag nickar bara och tar av mig baskern. Våra huvudbonader växlar hand över mittgången. Jag drar mössan över huvudet. Den sitter som gjuten. Baskern med, på hans lilla huvud. Det är bara en baguette under armen som saknas och kanske ett staffli och en hund utan koppel.

Något väcks i mig och trots att regnet rinner utefter bussens fönster så är det som att solen skiner in.

lördag 11 april 2026

Silverfiskarna sjunger i duschen

Som eventuellt framgått så är jag rätt förtjust i småkryp, även sådana som vanligtvis inte uppskattas. Silverfiskarna är ett exempel. Idag blev jag påmind genom en recension i DN av en barnbok som handlade just om dessa små djur.

Jag har alltid tänkt att silverfiskarna sjunger vackert i duschen, när ingen hör. De har små badborstar att skrubba ryggen med. Har du tur kan du få syn på en sån kvarlämnad ryggborste när du städar, fast de flesta tittar förstås inte så noga och kan råka tro att det är ett litet skräp.

Förutom silverfiskar så gillar jag spindlar, husflugor och humlor. Kanske inte så ovanligt ändå. De enda smådjur jag har svårt att känna något förmildrande för är fästingar, mjölbaggar och löss av olika slag. Till och med myggor kan få passera om de är friska och låter bli att sprida en massa sjukdomar.

lördag 4 april 2026

Aprilväder

Snöflingorna dansar utanför mitt köksfönster men igår sken solen från en klarblå himmel. Ombytligt är bara förnamnet på det jämtländska aprilvädret. Jag ser hur VM8:an, skidliftarnas pulsåder, stretar uppåt med skidåkare som trotsar vädret och klistersnön i backarna.

Själv har jag annat för mig idag. Skidåkning är ändå inte min paradgren, det ska gudarna veta och de lär de veta. De sitter nog på yttersta kanten av snömolnen och håller sig om magen av återhållet asgarv. Att se mig i skidbacken är ingen vacker syn.

Inte för att jag vet om bilden av den hårt arbetande författaren är så mycket vackrare, annat än i min fantasi. Jag är i sluttampen på redigering av ett manus som jag tycker är riktigt skapligt. Jag har även roat mig med att läsa ut Hemingways till stora delar självbiografiska postumt utgivna roman En fest för livet, eller A Moveable Feast som den heter i original.

Jag tror titeln är en blinkning till påsken. En flyttbar högtid. Som livet själv.

Idag är det påskafton och fjärde april. Glad påsk alla kärringar där ute! 

torsdag 2 april 2026

Mina fyrklöver

Jag har flera kompisgäng där vi råkar vara fyra i varje, jag och tre till. Alla tjejer i varierande åldrar. Det är rätt perfekt, lagom många för att forma en grupp och tillräckligt ifall en skulle råka ha förhinder vid en träff. Samtidigt ett smidigt antal där alla hinner prata med alla.

Först var Amaranten, från början var vi fler, en hel föräldragrupp men med tiden blev fyra kvar. Vi sågs egentligen aldrig med barnen, vi övergick tidigt till att hänga i hotellbar och det startade på Amaranten. Efter en renovering som inte gjorde baren bättre övergick vi till olika andra etablissemang, numera ses vi på Portal bar. Barnen blir 20 i år, så det där med föräldragrupp är ju ett tag sedan.

Fyrklöver nummer två är Skuggorna. Där var vi också fler från starten som skedde på en skrivkurs för tio år sedan. Vi sågs hemma hos en i gänget varannan vecka och pratade om våra gemensamma skrivprojekt. Över tid droppade några av och numera är det Hjärntrusten kvar. De fyras gäng.

Från Manusgruppen finns inte mindre än två fyror, den gamla och den nuvarande. I gamla, där två av oss även är i nya, skriver vi på ett gemensamt projekt. I den nya skriver vi på andra egna projekt

Fyror är starka tillsammans. Fyra vädersträck, fyra färger i en kortlek, fyra årstider, fyra vänner.

tisdag 31 mars 2026

Tonåren i backspegeln

Idag fyllde yngsta dottern 20 år. Tiden som tonårsförälder är definitivt tillända. Det gick i en grisblink kan man säga. Var det inte nyss hon inte ens fanns som en förhoppning och jag satt på ett plan till San Francisco på självaste bröllopsdagen och tyckte rödvinet smakade en smula märkligt.

Det var ju flygplansvin och man var lagom trött av att sitta med men pigg treåring bredvid sig så jag tänkte väl inte närmare på saken då. Men morgonen efter när make och sagda pigga treåring lämnar mig djupt snarkandes på hotellrummet och efter en stund kommer hem med hämtkaffe så började jag undra. Jag som älskar kaffe. Skulle det smaka sådär illa? Amerikanske blask förvisso men det brukar ändå vara fullt drickbart.

Senare under dagen eller möjligen dagen efter mådde jag illa. Det gör jag typ aldrig. Apoteket nästa. Provade om jag inte missminner mig sju olika fabrikat av graviditetstest. Alla med samma resultat. Jaha, det var oväntat men inte det minsta ovälkommet.

De två är nu 20 och 24 år. Ofattbart, underbart och alldeles i sin ordning.

söndag 29 mars 2026

Happy Campers

Idag hade vi träff i Roskilde-kvartetten, tråkigt nog bara tre av oss, men det tar vi igen nästa gång! När vi ses är den djupt rotade traditionen att hålla till i takbaren på hotell Downtown Camper. Vi fyra började skriva på vårt gemensamma projekt i maj och utan större överdrift är det ett av de roligaste projekt jag varit med i.

Vi lever ut våra lustar, breder ut våra vingar och provar om de bär. Vi avslöjar hemligheter, både våra egna och andras och reder ut våra mest hoptrasslade livstrådar. Otroligt befriande att få leka med ord, tillsammans med likasinnade ordrika lekkamrater.

Vi fantiserar om ära och berömmelse, om intervjuer i Babel och TV4s morgonsoffa. Där vi får svara på frågor om hur vår arbetsprocess såg ut och hur vi i all världen kom på tanken att göra detta. Varifrån kommer inspirationen och hur mycket av oss själva har vi egentligen hällt in i våra karaktärer?

Ja, säg det. 

Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.

fredag 27 mars 2026

Fredag i dagarna tre

Ibland får jag för mig att det är en viss veckodag, fast det är helt fel. Känslan är så himla stark att den inte går att bli av med. Så var det nu i onsdags. hela dagen fick jag påminna mig själv gång på gång att det faktiskt inte var fredag, inte riktigt ännu.

Likadant var det igår, då det följaktligen var torsdag. Fortfarande inte fredag. Så himla konstigt. Varför blir det såhär? 

Idag när det faktiskt är fredag var fredagskänslan inte alls lika stark. Nu är jag nyfiken på vilken veckodag jag ska vakna till imorgon.

söndag 22 mars 2026

Ro

Detta med skrivandet... hur får man till det? Vad som krävs är tid, ork, lust och ro. Envishet och tålamod. En röd gris och en ängel.

Det krävs ro för att ro ett projekt iland. Att hålla i och hålla ut tills en bok kommer ut i andra änden. 

Änden av vad?

Var kommer idéerna in?

En idé fångas upp ur idéhavet. Antingen med krok eller håv. Det beror lite på. Ibland kommer idéerna i stim och ibland får man lurpassa i evigheter innan man lyckas få gammelgäddan på kroken. Ibland är idéerna för små och ofärdiga. Idé-yngel åker tillbaka i sjön.

Det sägs ju vara rofyllt att fiska så det är vad jag gör. Ror min båt och fiskar.

lördag 21 mars 2026

Sierskan

Det är märkligt att jag halkade in på polisspåret, att jag tillbringar arbetsdagarna i sällskap av kriminalare och rättsläkare.

I ett annat tidevarv hade jag suttit i ett tältbås på karnevalen. Gömd bakom ett vinrött draperi bestrött med guldglitter. 

Den enda kristallkula jag använt är då jag skojade med tjejerna på tåget ner till Roskilde. Min dotter Violas gamla souvenir-snöglob. Riktigt skoj att se deras förvånade miner där i tågvagnen.

Och nej, det är inte bara på skoj. Jag blir seriöst inblandad i brott där gärningspersonen inte låter sig hittas på konventionellt vis. En och annan försvunnen person har jag hjälpt till att lokalisera, även föremål och katter. Fast katterna väljer nog att låta sig hittas. Det har jag åtminstone alltid misstänkt.

Jag är inte det minsta vidskeplig men vad ska jag annars göra med allt jag ser och vet och anar?

Det är högst verkligt alltsammans det är bara, av för mig okänd anledning, inte alla som ser det jag ser. Kanske är det inte konstigare än för en färgblind att föreställa sig att andra ser färger. Fast tvärt om då. I det här fallet är de flesta färgblinda.

söndag 15 mars 2026

Vad är det som t(h)änder?

Det är inte första gången jag skriver om tandfunderingar här, det händer då och då. Det som åter fått mig att tänka i dessa banor är att det tycks blivit på modet att flossa utomhus. Sedan en tid tillbaka ser jag slängda tandtrådsstickor på marken, ni vet såna där plackers, dvs en liten plasthållare med en bit tandtråd fäst vid.

Jag minns inte hur det började men nu har det blivit ett skämt mellan mig och min dotter, hon som glatt slet mjölktänderna ur munnen som barn medan syrran väntade till de var så lösa att de lossnade i vinddraget. Varje gång någon av oss ser en sån där tandtrådsgrej på gatan tar vi ett foto och skickar till varann.

Det började nån gång i somras och vi har sett dem på de mest skumma ställen, inte bara på trottoarer utan inne på jobbet, i korridorer och i kontorsrum. Folk flossar alltså och kastar dem sedan på golvet!

Vi har starkt misstänkt att det i själva verket handlar om meddelanden mellan medlemmarna i någon hemlig klubb. Jag menar, vad kan det annars vara?

lördag 14 mars 2026

Vändpunkter

Idag blev jag tipsad att fundera över livets vändpunkter. Det var den gode Olof Röhlander som i dagens sin timme pratade om just dessa ögonblick i livet när det vänder. Uppåt eller neråt, helst uppåt förstås och om själva insikten om att vår tillvaro eller känslan för den, går i vågor.

Jag kom då att tänka på en vändpunkt i mitt eget liv, ett ögonblick där jag bokstavligen vände i dörren till en möjlig tillvaro och sprang genom stan tillbaka till en annan. Om det blev rätt eller fel kan jag aldrig veta eftersom jag inte började på Handelshögskolan utan rusade tillbaka till KTH varifrån jag tagit ledigt för att grubbla över vad jag skulle ta mig för.

Nu råkade det bli så att jag ett par dagar efter denna helomvändning träffade på en kursare, min blivande man, på en tillställning. Han gick numera i årskusen över mig efter mitt avhopp och påhopp. Så jag kan inte tycka att valet var annat än helrätt. 

Förmodligen skulle även mina döttrar instämma.

onsdag 11 mars 2026

Skrivstil

Har man verkligen en egen stil? Ett vis som orden alltid faller på? Kanske. Jag ser det inte själv men jag har förstått på folk som läst olika saker jag skrivit att det finns någon form av röst.

Oavsett om det är roman, deckare, novell eller allmänt kåseritrams så tycks allt mitt skrivande vara stämt efter samma tonart.

Och jag som är dokumenterat omusikalisk! Hoppas nu inte allt skorrar falskt. Jag som vill kunna bjuda på ljuva, kanske rent av njutbara, stycken men kanske sitter alla med ljudisolerande hörlurar över öronen när de läser. 

söndag 8 mars 2026

Ibland blir det inget skrivet

Det är väl med ordflödet som vattenflöden. Ibland är det full fart och orden sprutar, ibland är det total idé-torka. Jag vet inte heller vad som styr flödet. Det har jag inte lyckats klura ut. Är det inre eller yttre faktorer som styr. Antagligen en kombination.

Inte en susning.

Det talas om inspiration och att man behöver fylla på källan för att kunna skapa. Om källan är tom finns förstås inget att hämta längre ner längs berget.

Fylla på med vad? 

Läser böcker. Går promenad vid skog och vatten. Ger mig ut och springer. Träffar familjen. Äter gott. Tar en kopp te på kvällen. Ser allt det vackra i tillvaron.

Snart smälter isen och orden kommer att forsa nerför berget. Jag står redo med en hink i varje hand.

onsdag 4 mars 2026

Omvänt impostersyndrom

Impostersyndrom har man ju hört talas om. Den där sjunkande känslan, kan man ens säga så på svenska? av att man låtsas vara något man inte är. 

Och när ska de komma på mig?

Jag kan känna så när någon kallar mig författare. Är jag det? Kanske, det beror på hur man definierar saken. Författare är vad jag vet inte en skyddad titel. Om man har minst två publicerade verk kan man ansöka om medlemsskap i författarförbundet. Det kan ses som ett kvitto på äkthet.

Där är jag inte ännu.

Jag går inte runt och kallar mig författare, annat än på Instagram, någonstans måste man ju få skryta, men en bok har jag ju skrivit. I bästa fall blir det fler. De står tålmodigt på kö och väntar på att redigeras och skrivas färdigt.

Ibland känns det som jag snarare lider av omvänt impostersyndrom. Jag tror alltså mer om mig själv än vad som är riktigt underbyggt. Men skit samma, om någon ska tro på mig och min skaparförmåga så är det ju jag själv.

Annars blir det inga fler berättelser från den källan. Och det vore förfärligt synd.

söndag 1 mars 2026

Easy does it

Som alltsom oftast hittar jag de bästa begreppen på ett annat språk än mitt modersmål. Engelska och japanska och ibland franska uttryck lyckas säga det jag menar men inte finner orden för på svenska.

Som detta. Vilken taktik ska man ta till om man vill skriva böcker, romaner, deckare och allsköns skönlitteratur. En bok snyter man inte precis ur näsan i ett nafs. Inte ens en snordålig historia faktiskt.

Easy does it

Var orden som dök upp i mitt huvud. Och vad betyder det då?

Jo, ungefär att säga till någon, exempelvis sig själv, att inte anstränga sig för mycket, inte ta i så man spricker. Särskilt inte när man ska baxa något stort och bängligt i mål.

Det räcker att putta försiktigt, lirka och luta en smula. Så vips, eller kanske efter rätt långs stund, är det stora stygga skåpet tryggt placerat mot rätt vägg.

Easy does it - ett ord i taget.

lördag 28 februari 2026

Seriehundar

Häromnatten drömde jag om seriehundar, alltså tecknade hundar i serietidningar. Av allt konstigt man snickrar ihop om natten...

Jag slogs än en gång, jo jag har visst skrivit om det förr och dessutom för inte ens särskilt länge sedan, av hur olika hundarna kan vara till och med i samma serievärld. 

Långben är en hund men han går på två ben och har kläder och uppförande som en människa. Likaså hans kompis Musse som är en mus. En jäkligt stor mus för att vara jämnstor med en bjässe till hund. Långben är inte direkt en väskhund. Musse har ju hunden Pluto som husdjur och han är en vanlig hund. En som går på fyra tassar och där pälsen utgör fullgod klädel.

Jag vet inte varför jag snöar in på detta. Men det fascinerar mig. Är Långben ch Musse riktiga djur eller är de människor i djurdräkt?

Kanske är de sånadäringa furrisar?

fredag 27 februari 2026

Skrivarkö

Min skrivarkö är lång, alltså alla saker jag vill skriva på. För närvarande har jag inte mindre än fem parallellt pågående skrivprojekt. Det är nog minst två för många egentligen. Men vad kan jag göra åt egentligen? 

Inte ett dyft. Det är bara att jonglera på. En sak i taget eller allt på en gång. Alla sätt är bra utom de dåliga osv. Dessvärre blir inte mycket skrivet alls, jag står liksom still i mitten av alla trådar och tar mig ingenstans.

Redigering av Kaosupphävaren står på tur. Jag har fått värdefull återkoppling från min redaktör att arbeta in för att få manuset redo för en förlagsrunda.

Badkarsboken behöver skrivas vidare på tills nästa träff med Manusgruppen och dessutom ska jag läsa och kommentera de andras texter.

Novellmästarna förväntas sig något med mer drag i. Oklart hur det ska gå för mina isjakter.

Roskildekvartetten lämnar strax över stafettpinnen till mig och Nina att skapa ett nytt kapitel.

Händelserna i Mordviken tar form i en plot-grid och utkast till kapitelstruktur.

Skrivarkön är full. Det är nu jag önskar att jag inte bara köpt utan också läst boken om köteori som jag har någonstans hemma i bokhyllan...

lördag 21 februari 2026

Lek med fruset vatten

Världen är inbäddad i mjukt vill fluff och det rasade nyss ner ett stort sjok från taket. Snö. Bara lite fruset vatten men gör en oändlig skillnad för vinterhumöret. Särskilt såhär inför en sportlovsvecka. Utan snö ingen skidåkning.

Just idag blir det i och för sig ingen åkning. Slöfocken övertalade mig att starta igång veckan med en vilodag. Det passar bra med mitt livs narrativ, the story of my life, jag började tex mina högskolestudier med ett sabbatsår. Ja det funkade. Jag tog åtminstone min examen till slut.

Om jag kommer ut i skidbacken under den kommande veckan återstår att se men det är högst sannolikt, även om jag även har andra ambitioner med min lediga vecka. Litterära sådana. Jag vill ungås med böcker och texter. Lära känna karaktärer och utforska miljöer.

Det vita fluffet utgör oavsett sysselsättning en utmärkt fond.

lördag 14 februari 2026

En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

tisdag 10 februari 2026

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

lördag 7 februari 2026

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.

onsdag 4 februari 2026

Skillnaden mellan längtan och saknad

Vad är skillnaden mellan att känna längtan och saknad? Jag vet inte och jag vet inte heller varför jag ställer mig den frågan. Varför undrar jag det?

Språk och dess nyanser fascinerar mig och om jag nu får ge mig på ett försök så är längtan ett positivt laddat ord medan saknad lutar mer åt melankoli, eller kanske nostalgi.

Man saknar det man inte tror sig kunna få igen. Något man eventuellt haft eller rent av alltid saknat. Att längta, det gör man efter sådant man tror sig veta ligger framför en.

Så som man kan längta till helgen eller semestern. Sakna kan man göra en plats eller tid man inte kan återvända till, som ett land i krig eller en barndom.

Nu tror jag att jag förstår!

Längtan riktar sig framåt och saknad sträcker sig bakåt.

söndag 1 februari 2026

Årets kortaste månad

Februari, eller vabruari som den kallas av många luttrade småbarnsföräldrar som inte får ihop särskilt många arbetsdagar denna årets kortaste månad.

Och inte blir det någon extra dag detta år heller. Vi får nöja oss med 28 stycken. Undrar vem som bestämde att just februari skulle vara kortare än övriga månader? Hade det inte gått att lösa genom att göra ytterligare ett par månader till 30 dagar?

Vad vet jag? Inte mycket om dessa saker. Gissar att det är sedan gammalt som man säger.

Som alltid hoppas jag att månaden ska bjuda på stunder för skrivande.

lördag 31 januari 2026

Sista rycket

Sista januari. Äntligen kanske vissa tänker. Min känsla är tvådelad. Som vanligt längtar jag till våren samtidigt som jag vill sakta ner den skenande tiden. Det går ju inte alls ihop!

Årets första månad som ligger som en brygga mellan långsamhetens julledighet och formulering av nya friska tag. Nu kör vi hörrni! Hör man sig själv, inte ropa från läsfåtöljen eller skrivpasset vid köksbordet. 

Januari känns alltid lång. Året är segt i starten och får fart först framåt mars. Än så länge vinglar det fram på nyvakna kalvben. Men vänta bara...

Snart går vi in i eldhästens år och då blir det säkert fart. Vad annat kan man vänta av en häst med eld i baken? 

Men ännu är det träormens år och han har inte bråttom någonstans.

fredag 30 januari 2026

Nå Nina, hur ser du ut?

Jag gillar att dricka te på kvällarna. Te är för kvällen. Om morgnarna är kaffe den föredragna drycken, under arbetsdagen likaså. Ikväll ska jag dricka te med Nina och fråga henne hur hon ser ut.

Nina är en av mina romankaraktärer och jag kan förstås se henne för min så kallade inre syn. Jag ser mina berättelser som filmer. Så även romanmanuset jag just står i begrepp att redigera. Jag ser allt tydligt, i fullaste Technicolor, med ledmotiv, eftertexter och allt.

I det fallet spelar det inte så stor roll hur någon ser ut. Jag inser att min Kim inte fått sitt utseende särskilt väl beskrivet alls. Det gör inget för läsaren fyller i och ser honom precis som han ska vara.

Men att beskriva Nina, det är en annan sak. Nina förekommer i en historia som skrivs tillsammans med ytterligare tre författare. Vi har varsin karaktär vars historier flätas samman i stafettskrivna kapitel där just vår egen huvudperson är jaget.

Mina medskribenter behöver förstås veta hur Nina ser ut. Så hon inte i ena kapitlet blir smal som en pinne och blond och i nästa en smårultig brunett. Ja, ni fattar...  

Nu ska vi se... ja, nu sitter hon mitt emot mig vid köksbordet.

tisdag 27 januari 2026

Det ljuva 40-talet

Min romankaraktär Maj söker tryggheten i det förgångna. Själv har jag aldrig känt någon dragning till dåtiden och verkligen inte 40-talet. 1946 är året dit Maj till slut reser.

Hon kommer dit från vår nutid med vetskapen om att både hon och nyfunne kärleken Jan kommer bli gamla och leva lyckliga i alla sina dagar. 

Jag har funderat en del på vad hennes drivkraft är, varför har hon aldrig känt sig riktigt hemma i sin födelsetid. Å ena sidan kan man förstås tänka att det beror på att hon redan varit där, att hon har gamla minnen av en tid hon inte borde kunna komma ihåg.

Det är dokumenterat svårt att skriva historier där tidsresor förkommer. Paradoxer uppstår och man riskerar att möta sig själv i en trång gränd. Jag lät mig dock inte avskräckas utan skrev av hjärtans lust. Maj fick sin längtan och den var stark nog att ta henne dit hon ville.

Såhär i efterhand har tanken slagit mig att hennes längtan kan vara ett utryck för mitt eget sökande efter trygghet, säkerhet, en försäkran om livet. Maj reser tillbaka till en tid när det nyss blivit fred och det råder en tillförsikt inför framtiden. Hon vet vad som kommer att hända under de årtionden hon får leva och har även lyckats komma över informationen att hon blir gammal och tycks få ett lyckligt liv.

Det låter väl som en dröm för en orolig själ.

torsdag 22 januari 2026

Spegling i ett fönster

Betraktar jag min egen reflektion eller en svindlande vacker utsikt? Är glasväggen framför mig en spegel eller ett fönster?

Självreflektion ska ju vara så nyttigt och utvecklande men tillslut tröttnar man väl på att se sig själv djupt i ögonen och ger upp. Man är väl ingen Narcissus som lyckades drunkna i sin egen förföriska spegling i en sjö eller göl eller vad det nu var för vattendrag.

Om jag istället väljer att blicka ut genom ett fönster, studera omvärlden, en stad i ständig rörelse, eller skidåkare och pistmaskiner som är min utsikt på annat håll, vidgas mitt sinne. Vad finns att upptäcka hos mig själv? 

Jag sitter där och tittar ut på världen och när mörkret faller förvandlas även fönsterglaset till en spegel.

lördag 17 januari 2026

Halsmuffen

Alltså ibland blir det helt galet. Knäppt och knasigt. Som exempelvis historien med min fina svarta halsmuff. En sån där tunn liksom strut som man trär över huvudet. Jättebra när man åker skidor. Men just den svarta var en jag hade hemma i stan och inte i Åre där det finns en hel drös av dessa.

Jag saknade den plötsligt i julas och tänkte att jag tappat bort den. Kände ett styng av sorg för jag gillade den. Sen när jag kom upp senast till Åre så låg den ju där. Samma återfinnandets glädje som den gången jag återfann mina nyinköpta svarta sommarskor med klack. De som jag trodde jag tappat bort på något hotellrum under den sommarens bilresa i Europa. 

Nejdå, de stod troget undanstoppade under sängen i Åre. Stor glädje att se dem igen. Och samma var det ju med den svarta halsmuffen. Eller buffen som somliga kallar dessa tingestar. Nåja, den låg på hatthyllan och väntade. Jag tog tillbaka den till stan när vi for ner.

För säkerhets skull lade jag den i byrålådan och tog den inte till jobbet igår. Det borde jag ha kommit ihåg när jag gick från jobbet och en svart halsbuff trillar ner från hatthyllan och hamnar i min lunchlådekasse. Jaha, tänker jag. Där är den. Jag tänkte inte ens på att denna hade vita blommor i tryck på det svarta.

Haha, ja den får jag allt bära tillbaka på måndag och smyga tillbaka på hatthyllan. Hoppas ägaren blir lika glad som jag brukar bli att återse mina borttappade kläder.   

onsdag 14 januari 2026

Inbunden

Jag låg vaken nån timme under natten och manglade möjliga företagsnamn genom hjärnans valsar. Troligen kom jag inte på något gångbart. Alla fyndiga är redan tagna. Slukade av sådana som köper alla domännamn de kommer på i förhoppning om att någon en dag ska lägga ett bud.

Det där namnet är ju mitt. Något jag bara måste ha. Kosta vad det kosta vill.

Nej, jag tror som sagt inte att något av mina nattliga påfund kommer att flyga men man kan ju inte tygla nattens ruminering. Finns ett sådant ord? Jajamen och det funkar tydligen med KBT även för sånt. Snacka om ormolja. En mirakelkur som jag faktiskt tror på.

Men vad har allt detta med ordet inbunden att göra? Inte mycket men det var så tankarna vandrade.

Outbound. Inbound. Inbunden. 

Inbunden, som en bok eller som en tillknäppt författare?

måndag 12 januari 2026

800 grader...

Jag råkade se att detta blir inlägg nummer 800 i ordningen. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat men nu får det bli om 800 grader istället.

Det är bra varmt det! Rejält varmare än min bastu som jag just klev ur. Den kom upp till ynka 86 grader. Det blir ingen kremerad av. 

För det är just det som 800 grader är lagom för. Temperaturen i en krematorieugn ligger därikring. Det förbränner biologiskt material men inte reservdelarna av metall.

Gamla goda Ebba Grön sjöng om 800 grader i sin låt med samma namn men där tror jag det handlar om kärnvapen och den förgörande värme en sådan explosion alstrar. Frågan är dock om inte det blir ännu varmare än så.

Kanske dock inte så mycket som 1668 grader, nej jag tänker inte googla, men 1668 är i all fall smälttemperaturen för titan och det har stor betydelse för en stackars kaosupphävare. Hon måste få komma ut och loss. Kunna flyga fritt och slumpa till det lite här och där som det är tänkt.

Annars kan jag aldrig mer vinna på Roulette med gott samvete.

torsdag 8 januari 2026

Lugn i stormen

Vädret denna vinter har varit rätt ostabilt. Stormarna har avlöst varandra. Johannes och Anna och allt vad de heter och tidigare under hösten hette en av stormarna Melissa. 

Egentligen gillar jag när vädret märks. Snö har alltid varit en favorit och gärna även snöstorm. Om man inte behöver ge sig ut i den vill säga. Strömavbrott går bra, om det inte varar så länge att allt det blir totalt utkylt för en stackare med direktverkande elvärme.

Stormarna ställer till det, för skogsägare och för de som får hus och bilar förstörda av fallande träd. Blåsten och snön ställer till det för de flesta trafikslag. Bandvagnarna får ut och göra verklig nytta istället för att bara forsla restauranggäster på fjället efter att liftarna slutat gå.

måndag 5 januari 2026

Mina tre bra saker

I nu ganska många år har jag skrivit upp tre bra saker, var tredje dag, i telefonens noteringsapp. I ett enda långt flöde ringlar sånt jag tycker är bra fram. Oförtrutet var tredje dag, med några få undantag då jag missat och glömt och fått ta igen och sammanfatta i efterhand.

Första inlägget är från 15 juni 2018. Det blir hela åtta år sedan till sommaren. Då var det Skrivsommaren 2018, den sommaren som jag började ta skrivandet på allvar. Det märktes även här på Lust & ro för det året blev det hela 29 inlägg. Första tvåsiffriga sedan jag startade bloggen 2012. Efter det har det gått stadigt uppåt i antal inlägg.

Tresiffrigt blev det första gången 2021 och peaken var 2024 med 121 inlägg, omgärdat av två år med 120 små texter. Även detta blir om man räknar efter ungefär ett inlägg var tredje dag under året. Undrar hur många det kommer bli under 2026?

Jo, jag vet att det inte är kvantitet utan kvalitet som räknas här, för vem vill ha blaskig utspädd blandsaft som inte smakar något alls av sommaren söta bär?

Å andra sidan. Vanan. Värdet av att hålla i en vana. Det ska inte underskattas. Att hålla flödet av ord öppet. Risken om jag slutar skriva är att det inte blir något alls. Källan behöver visserligen fyllas på men det tycks gå relativt av sig själv utan vidare inblandning från mig.

Mitt kontrakt med kreativitetens makter är att fortsätta skriva. Att fortsätta sätta ord på det magiska som de häller i vattnet. Ibland blir det något värt att sprida. Oftast inte men resten behövs för att spola fram guldkornen ur bottenslammet.  

lördag 3 januari 2026

Vi skapar världen tillsammans

Vad kan jag som skriver ta för givet att läsaren känner till eller har förstått av det jag hittills hunnit berätta?

Jag vill ogärna skriva läsaren på näsan genom att förklara för mycket. Nu gjorde jag det nästan, märkte ni det? Om man skriver folk på näsan är risken stort de lägger boken ifrån sig.

Och samtidigt vill jag inte lämna någon i sticket. Nähä, men det trodde jag du fattat för länge sedan. Och så står läsaren ensam kvar medan de obegripliga orden springer i förväg. Ännu en anledning att ge upp och ställa boken på hyllan.

Det gäller alltså att berätta precis lagom. Varken vara övertydlig eller obegriplig. En tunn planka för en vilt fabulerande person att balansera på.

Och hur ska man hantera det faktum att alla läsare är olika? Ja, det är här det blir spännande. Två personer läser inte samma historia, inte ens om det är samma bok. Det vet alla som varit med i en bokcirkel.

Läsaren är i allra högsta grad medskapare av berättelsen. Fiffigt eller hur?

torsdag 1 januari 2026

Den första dagen

Första januari. Ett nytt år. Igen. Är det sant att tiden går fortare ju äldre man blir? Onekligen känns det ju så och det finns en mängd förklaringsmodeller till det.

Oavsett vad så känns det inte särskilt länge sedan det senast var nyår och första januari. Förra gången. Det var ju nyss!

Och ändå, när jag bläddrar tillbaka i minnesbanken så har ju mycket hänt under året som gått.

Minnesbanken förstärks av mina 141 inlägg på Instagram, om jag nu räknade rätt.

Det börjar och slutar på samma vis, med bokslut av året på Thelins konditori. Efter bokslutet över det gångna året 2024 bar det av till Åre med yngsta dottern med pojkvän. 

Åre igen över sportlov och senare igen på påsklov. Mellan där kom min bok Hotell Blå lögnen ut.

Vi besökte vänner i Spanien och jag var på min första boksignering på en mysig bokhandel i Djursholm. En sista jobbvecka för mig solokvist i Åre innan distansarbetet inskränktes till två dagar per vecka. Sen kom sommaren som även den tillbringades mycket i ett stekhett Åre.

Cykling och vandring och signering av boken på ICA. Kul!
Firande av makens födelsedag och en av döttrarna kom upp med tåget på blixtvisit.

Midnattslopp och halvmara klarades av. Fick med mig den äldre av döttrarna på halvmaran denna gång och vi är redan anmälda till årets.

Mera boksignering och sen på Bokmässan. En riktigt skojig upplevelse att vara där som författare.

Flera lopp med dottern. Hässelbyloppet och Höstrusket. Mellan dem ännu mer signering samt en tripp till Åre. Följt av Stockholms Filmfestival, tror vi såg åtta filmer.

December kom och det var ju nyss på riktigt. En sista signering för året på Akademibokhandeln och advent och lucia firades. Åre igen några dagar innan jul och sen hem igen för firande av själva julafton.

Årets sista vecka innebar ommålning av sovrum där skräckful tapet nu täcks av Stockholmsvitt. Imorgon blir det IKEA för beställning av bokhyllor. 

Så kanske ändå att året som gått inte gick så obemärkt förbi. Det gäller bara att upptäcka alla färgglada glaspärlor på tidens tråd.