Att ta igen sig

Efter hektiska dagar behöver man vila. Ta igen sig sa alltid min gammelfarmor. Jag tänkte inte närmre på det då, visste bara att det var då hon lade sig en stund på dagen och sov.

Men nu, nu hör jag ju vilket bra uttryck det var.

Att ta igen sig, så man kommer igen. Tillbaka. Återhämta sig själv. Varifrån? Från trötthetens dalsvacka.

Att ta igen sig är begripligt och trösterikt. Det är klart man kommer igen, bara man tillåter sig regelbunden vila. Det är det inte alla som gör och det märks på stressnivåerna. Tyvärr.

Varför är det enkla så svårt?

Himlen börjar vid marken

Om himlen är något att sträva efter så är det trevligt att inse att den inte alls ligger oåtkomligt långt bort utan befinner sig precis lagom nära. Det är bara att börja klättra. Himlen börjar vid marken, just där du står.

Kanske behöver du bara en liten pall, eller en sten att kliva upp på. Det krävs ingen lång stege, inte för att starta.

Inte behöver man oroa sig för att komma fram heller för det går inte. Lika lite som att finna regnbågens början eller dess slut. Himlen är bara en hägring. Vissa dagar känns den längre bort än andra.

När det ligger som ett grått täcke strax över marken med fukten drypande under sig. Dagarna när man glömt hur solskenet känns då är den klara himlen avlägsen.

Vackert blå men går aldrig att nå. Ett nödrim är aldrig fel. Men visst går himlen att nå. Som på den regntunga grå dag man sitter i ett flygplan strax ovan molnen och känner sig extra lyckligt lottad att få se blå himmel och sol. Lite busig, som att man lurat vädergudarna.

I mitt eget sällskap

Jag gillar, nej rättelse, behöver vara ensam, för mig själv. I lagom stora doser.

Att vara i ofrivillig ensamhet kan nog vara en verklig plåga, rent av en hälsofara. Men, så kan även bristen på de självvalda stunderna i sitt eget sällskap.

Vissa har svårt att finna sig ensamma. Skulle få lätt panik över en oplanerad lördagkväll utan folk runt omkring. Jag kan känna något liknande inför ännu en fulltecknad vecka, visserligen fyllt med roligheter men där ensamtiden, återhämtningen lyser med sin frånvaro.

För den som inte laddar sina energidepåer i farten är en hektiskt tillvaro dränerande, oavsett hur kul man tycker det är. Det krävs en motvikt. Tid i stillhet, utan yttre stimulans. Inte helt enkelt att få om man delar sin tillvaro med andra människor. Familjeliv i liten lägenhet, arbetsliv i kontorslandskap utan egen sittplats, tiden däremellan på trängselbuss och mataffär full av kunder.

Hur nå stillheten, självsamvaron mitt i detta, utan att för den skull bli en enstöring som riskerar att gå vilse i sitt eget psyke.

Det gäller att värna förmågan att skärma av, att stänga ute omgivningens larm och intryck. Det är en konst man aldrig fullt kan bemästra, inte utan ansträngning. Som att balansera på en boll. Du behöver ständigt parera, vigt vika undan för det som stör. Låta det fara förbi. Det spelar ingen roll hur snabbt omgivningens flod forsar fram, så länge jag är still.

Ett kärt fritidsnöje

Vad har du för hobbies? Frågan man får då och då. Läsa och skriva, brukar jag svara. Springa ibland, fast det är så ibland att det mest känns som en lögn.

Vad skall man svara då, när ens fritidsintressen inte är mer rafflande än så?

Jo, det finns ju ett till, jag har faktiskt ytterligare en hobby. Att sova. Det har alltid varit en kär sysselsättning.

Det som för de flesta antingen bara är ett grundbehov, något man knappt ägnar en vaken tanke, eller något som upptar en stor del av ens alltför långa vakna tid. För den som lider av sömnbrist återstår bara att dagdrömma om detta underbara tillstånd.

För mig finns knappt något mer njutbart än att lägga mig och veta att det är minst åtta timmar tills väckarklockan ringer. Eller att lägga mig bekvämt tillrätta i soffan efter att filmen vi tänkt se visat sig vara av den sövande sorten.

Sov gott!

Envisheten och Latmasken

Det mesta i tillvaron går ut på att få det ena eller det andra gjort. Bli klar med skolan, avhandlingen, rapporten eller middagsdisken. Skapligt ofta är det något som tar emot. Latmasken är aldrig långt borta. Latmasken är duktig på att locka, viskar så tyst att jag tror att det är mina egna tankar som styr: lägg dig i soffan, ta en kopp kaffe till, läs ett kapitel till, eller varför inte hela boken och häll upp ett glas iskall Chablis.

Den som ibland vinner över Latmasken är Envisheten. Envis som en röd gris. Varför liknas allt vid djur?

Jag har alltid varit lat och envis så eventuellt finns nån sorts balans där. Envisheten kommer fram när det är något jag vill. Med Latmasken är det tvärt om.

Tricket är att låtsas att det där halvtrista är något som jag vill. Latmasken är som tur är ganska lättlurad, annars skulle inte mycket blir gjort. Latmasken är listig och lättlurad. Envisheten är kraftfull. Envisheten är stark. Den tänker inte efter. Den känner inte efter. Den bara kör på. Envisheten är bra på att övertala, lyckas till och med ibland få med sig Latmasken.

När de två kämpar sida vid sida, jädrar vad mycket som blir gjort.

Att få syn på en vana

Det kan närmast liknas vid en besvärjelse. Vanan jag lagt mig till med, att klottra en liten sol i slutet av mina dagliga morgonfunderingar. När började jag egentligen med det?

Jag bläddrar tillbaka till första anteckningen i min nuvarande prickiga skrivbok. 15 oktober och mycket riktigt. I det närmaste utan undantag finns den där, den lilla solen.

Likaså i skrivboken innan, med startdatum 15 juni, är den på plats. Fortsatta arkeologiska utgrävningar av gamla skrivböcker finner att solen finns med första gången trettonde april förra året. En lördag. Av anteckningarna att döma fanns inte större behov av uppmuntran än vilken lördagsförmiddag som helst.

Även i äldre anteckningar finns symbolen faktiskt med, men då ytterst sporadiskt. Jag tror inte den hade något symbolvärde då. Det var bara en ditklottrad sol, kunde likaväl varit en blomma, en stjärna eller ett hjärta.

Lustigt hur man plötsligt får syn på en vana och börjar fundera på varifrån den kommer. Vad var startpunkten och orsaken? I det här fallet var det busenkelt att ta reda på startpunkten. Bara att bläddra i gamla skrivböcker. Andra vanor går inte att spåra tillbaka på samma sätt. Somliga kanske man rent av ärvt och den ursprungliga orsaken fanns i någon annans verklighet.

Det är väl så traditioner och ritualer föds.

Vad händer nu när jag fått syn på vanan och symbolen? Blivit medveten om att den är ett sätt att trygga mig själv, ingjuta hopp om att solen kan fortsätta få saker att spira. Förlorar den sin kraft eller förstärks den?

Troligen fortsätter jag rita den oavsett. Handen är så van vid rörelsen nu och någon skada gör det inte.