Stammis på ICA

När man börjar bli igenkänd på krogen då är man stammis. När man vet vad barägaren heter och denne hälsar glatt igenkännande på dig när du kommer. 

Stammis på ICA var jag redan innan denna vecka, jag får post hemskickad med reklam och det står så på kuvertet...

Ja käre tid nu har drygt en vecka runnit iväg, förflutit. Varför liknar man ofta tiden vid en flod? Fredag eftermiddag och jag sitter här igen på Björnens bar som jag nu lärt mig heter Lavin. Så passande för en vinbar på en skidort.

Förra fredagen då jag satt här första gången föreställde jag mig ett hav av tid, oj vad mycket jag skulle hinna med under veckan. Jobba, läsa, skriva, slappa, sova. Och jomenvisst har det blivit en del sådant. Men jag har flera olästa tidningar, oöppnade chipspåsar och obrutna chokladkakor. Jag har ett ofärdigt romanmanus, rent av ännu mer ofärdigt än innan jag for.

Eller det är nog bara insikten därom som kommit ikapp mig.

Jag skojade innan jag åkte att jag skulle se till att bli stammis på något av alla ställen i byn. Jag har besökt flera av dem men stammis verkar jag bara bli på ICA. Jaja, så tack till Björnens bar.

I såpbubblan

Den är ömtålig som en såpbubbla, Min fristad och tid att läsa, skriva och förkovra mig i romanbyggandets konst. Först måste jag ta mig in i bubblan, eller snarare skapa den runt mig. Det tar tid och kräver mod.

Jag måste vara själv. Ingen får se på. Inget får störa. Det måste vara i det närmaste vindstilla.

När jag väl befinner mig innanför bubblans skyddande hölje gäller det att inte spräcka den ömtåliga ytan. Hålla andan. Sitta still. Försjunka i lugn och tanke.

Fäkta inte. Inte sticka inte hål på den skimrande väggen. Då strömmar vardagen in och magin slinker ut.

På spåret

Tåg är ett trivsamt sätt att resa på. Man behöver inte hålla reda på ett dugg utöver när det är dags att kliva av. Det dröjer länge ännu, det är en lång resa. Stockholm - Åre.

Enkel biljett för tillbakaresan sker med bil, om 16 dagar. Det är en lång tid, på sätt och vis. Samtidigt kommer det troligen kännas som tiden gått snabbt när det är dags att köra hela vägen söderut igen. Hemåt.

Fria fantasier

Fantasi. Ännu ett av dessa trivsamma gratisnöjen. Mitt första är sömn. Ibland kan de dessutom kombineras i drömmar.

Tacksamt såklart i dessa tider, jisses så jag tröttnat på uttrycket "dessa tider", eller dessa märkliga tider, eller nån annan av de varianter som kommit och gått i takt med varianter av virus och restriktioner.

Vilken tur att det går att fantisera sig både framåt och bakåt i tiden och vart som helst i rummet. Annars hade jag inte kommit någon vart hän alls på ett par år nu.

Även i så kallade normala tider kan fantasin fungera som tillflykt undan verklighetens vanlighet. Hur vore det att prova ett annat jobb? Ett annat liv?

Fritt fram. Gratis och helt ofarligt förutom möjligen att omöjliga drömmar kan väckas. Jag kan faktiskt inte resa till valfri galax och utkämpa luftstrider, heter det så i rymdens vacuum? med främmande varelser. Inte heller kan jag hamna i vardagligt samspråk med troll eller alver över en intressant berusande brygd på ett värdshus som kan ligga oändligt långt borta eller alldeles nära och ändå lika onåbart.

Vissa fantasier kan ligga helt nära verkligheten, rent av utspela sig där. De är farligare. De kan väcka en realistisk längtan efter något som kunde varit. Som fortfarande kan bli. 

Skulle jag kunna skapa en berättelse som berikar andra?

Om inte annat ger tanken mig praktiskt användning av fantasierna. Jag får nytta av att veta hur det är att vara någon annan, drömma någon annans drömmar och leva någon annans liv. 

Vilket drömliv, att kunna leva både i och av fantasin.

Stressråttorna

Nu i veckan hade jag två dygn då jag knappt tog mig utanför dörren. Det bara blev så. Efter jobbet i sovrumskontoret gick jag direkt ut i köket för nästa arbetspass. Efter det, slockna i soffan. 

Inte bra alls.

Så fort jag sitter stilla för mycket vaknar råttorna. De springer på kalla tassar natten igenom. De gör så att mina tankar snurrar runt i obehagliga loopar. Ältande, fast i råttornas våld.

Jag vet så väl att kroppsligt stillasittande får dem att vakna. Får dem att springa i sina skramlande motionshjul.

En dag då jag rört på kroppen tillräckligt sover både jag och råttorna gott om natten. 

Tedrickaren har alltid sällskap

Den som dricker te är aldrig ensam. Den tanken kom för mig. Jag är annars en kaffemoster av rang. Det går inte en morgon utan min obligatoriska kanna svart kaffe. Innan jag fått i mig den göre man sig icke besvär med att tilltala mig.

Men hur är det då med mitt tedrickande?

Jo, det är en dryck för kvällen. Värmande som en filt. Ofta med mjölk, ibland med honung och idag fick även en citronklyfta följa med. De låg ändå uppskurna i en skål på köksbänken och riskerade att förtorka.

Egentligen bör te vara bryggt i kanna men det går även an med en påse. Enkelhet får där gå före konsten. Om jag känner mig en smula ensam hjälper alltid en kopp te och det fungerar lika bra i sällskap.

Tedrickande kan vara botemedlet mot den kollektiva ensamheten.

Spela sina ord

Ibland känner jag mig som en kompositör. Kämpar med att sätta samman brottstycken till en helhet. Sida efter sida fylls av tecken som mottagaren kan tyda och skapa sig en betydelse, en berättelse av.

Jag övar skalor. Skrivövningar. Fingersättning. Lätt på handen. Läser högt och lyssnar hur det låter. Blir det harmoniskt eller skorrar det falskt?

Jag spelar mina ord och hoppas de når ut ur mig, in i dig.