I jakt på meningsfullheten

Ord som är utan mening, lösryckta utan ett sammanhang. Ord som inte bär på en berättelse. Så känns det ibland med de ord jag får ur mig och ner på papper. Meningslösa. Tomma.

Vad är det som fyller orden med mening? Var kommer magin ifrån? Hur hittar man igen den när den håller sig undan.

Det är väl som det brukar. Ingen idé att aktivt söka och jaga. Bättre sitta still och lyssna efter det minsta prasslet i buskarna. Avvakta. Inspirationens magi kommer när man minst anar det, det gäller att vara beredd att fånga när den tassar förbi.

Efter att jag fått ta del av vad fantasin kan berätta släpper jag min fångst fri att fortsätta sin färd. Fantasi och inspiration går inte att sätta i bur och spara till sen. De måste nyttjas i farten.

Universums gåta

Det började med en fundering på komplexitet, hur man kan förklara konceptet för någon som inte vet, och som blandar samman det med det närliggande som bara är komplicerat. Mitt standardexempel är mitt mekaniska armbandsur. Det är bara komplicerat. Inte komplext.

Klockan är visserligen en intrikat konstruktion som man måste vara mycket fingerfärdig och erfaren för att kunna serva och laga. Men den är förutsägbar i sin krånglighet. Samma kuggar hakar i varandra dygn efter dygn och den fortar sig omkring tio minuter i månaden. Inget precisionsur direkt.

Komplext är det som inte är förutsägbart. Det som du inte kan räkna ut i förväg. Det du inte kan lära dig annat genom att observera, experimentera och prova. Se vad som händer.

En organism är komplex. En organisation är komplex. Den består ju av organismer av slaget människor som interagerar med varandra. Det om något är komplext.

Ett komplext system.

Universum är den ultimata komplexiteten och rymmer alla de andra. Även det komplicerade och det till synes enkla. Så frågan är varför universum finns. Jag kan ha löst allas vår existensiella gåta. 

Universum finns för att kunna skapa sig själv.

Ett uppdämt behov

Ett berg av ord växer inom mig. En lavin av formuleringar redo att rasa utför branten. Idéer, plotter och vändningar. Samtidigt behöver jag arbeta med avskalning och rensning. Allt på samma gång.

Vad hindrar orden från att fritt forsa ut? Tillräckligt med tillgänglig tid brukar jag tänka och tro. Jag vet förstås inte om det är sant. Jag har aldrig haft, eller tagit mig den tiden. Mest handlar det nog om en bekväm tanke. En bortförklaring.

Är det av rädsla över att orden skall visa sig vara meningslösa som jag avhåller mig? Nej, det spelar ju ingen roll, ingen annan behöver läsa eländet om det skulle gå så illa.

Hur avgör jag vad som är ogräs och vad som är blommor värda att spara och ge lite extra gödning. Jag känner mig hemmablind i min egen trädgård. Men det kanske ger sig om jag bara kommer ut och sätter igång och får fingrarna ner i jorden.

I ropet och senaste skriket

Vad är modernt? Vad är det som gäller igår, idag, imorgon? Hur hänger man med i svängarna? Klädmode har aldrig intresserad mig. Jag vet inte säkert varför men jag har nog varit mer mån om att kläder skall kännas bekväma. Hur de sett ut har varit underordnat, och så har min garderob sett ut efter det.

I min garderob hänger klänningar som min mormor hade som ung. De var nog moderna då. Jag använder dem ibland på kul. En blommig, en svart i tunt tyg, en annan svart i tjock brokad, en fjärde i guldbrun hålspets. Hålspets, är inte det en sorts ammunition också?

Jag har kavajer i min garderob som jag köpte när jag var tonårig. De passar ännu så varför inte ha dem kvar. Jag har nästan inget med knappar. Av någon anledning tycker jag förfärligt illa om knappar. Dragkedjor däremot är jag svårt förtjust i.

Köper jag nytt är det alltid flera jeans, blommiga klänningar eller rutiga byxor och svarta luvtröjor.

Varje jul önskar jag mig en trave svarta strumpor av en viss sort, för då har jag slitit hål på de jag fick sist.

Nu har jag två tonårsdöttrar och de tycker min klädstil är hopplöst trist. Förutom de saker de redan knyckt ur min garderob.

Ordberoende

Det finns ett bokförlag som heter just så. Ytterst passande namn tycker jag.

Själv är jag ordberoende i allra högsta grad. Ordberoende, textberoende, bokberoende, läs- och skrivberoende. Alla dessa beroenden erkänner jag mig lida av. Eller njuta av snarare.

Lider gör jag bara när jag inte får dem tillfredsställda.

Men så kanske det är med alla beroenden? Lidandet uppstår först i bristen på det man vill åt. I abstinensen.

Nu är väl mitt beroende inte så värst farligt. Det behöver inte bli dyrt och det sliter inte nämnvärt på kroppen, förutom att man ofta sitter still i samband med bruket av ord.

Jag tänker inte påbörja något tolvstegsprogram för avvänjning. Faktum är att jag just avslutat ett tolv veckors program för tillvänjning. För tredje gången läste och följde jag Julia Camerons tips för tolv veckors återuppväckande av ett slumrande inre konstnärsbarn.

Summan av lasterna sägs vara konstant. Koffein och ord i lagom mix är min melodi.