Cigarrpyromanen

Vem är cigarrpyromanen? Den frågan infann sig genast så snart jag fick höra talas om att han fanns. Eller, rättare sagt, finns gör han förstås inte ännu. 

Jag tror åtminstone inte det. Kanske alla potentiella romanfigurer finns halvfärdiga i ett rekvisitalager för karaktärer. De väntar där tålmodigt som klippdockor på att bli påhängda egenskaper och karaktärsdrag.

Cigarrpyromanen står isåfall lugnt avvaktande i sin vinröda rökrock med intrikata snirkliga mönster i guld och svart. Ärmarnas muddar och krage är pälsbrämade. Tofflor på fötterna. Han är en smula undrande till vad han förväntas ställa till med för elände. Pyroman låter en smula olycksbådande.

Jag fick cigarrpyromanen som idépresent av min man. Bara detta ord men det räcker förstås för att väcka min nyfikenhet. Vem är han? Och vad i hela friden är det denna i grunden fridsamma man bränner upp?

Raspberry Feelings

Igår plockade jag hallon för första gången på drygt 40 år. Ändå satt det kvar i muskelminnet. Den njutningsfulla känslan av att fylla en hink med de röda bären. Det var inte vildhallon utan självplock i en odlingstunnel, stora som jordgubbar. 

De lagom mogna bären lossnade så lätt, närmast hoppande via min hand och ner i burken. Hade inte mina små hinkar som tidigare innehållit grekisk yoghurt blivit fulla hade jag aldrig kunnat sluta plocka. Jag övervägde starkt att fortsätta fylla en papperskasse jag också hade i bilen.

Jag kände igen denna smått besatta känsla av frenetisk skördande från barndomen. Under samma period som mitt senaste hallonplockande ägde rum skördade jag även ärtor, körsbär, plommon, krikon, vinbär, potatis, äpplen och säkert nåt mer som jag nu glömt att räkna upp. Frilandsgurkor kanske.

Ärtorna skulle sedan spritas och i känslan av att sitta i timmar och öppna ärtskida efter ärtskida och se en stor röd skål långsamt fyllas till brädden av de små gröna kulorna fanns något djupt tillfredställande.

Det var fint att återuppleva den känslan. Det lugnande att göra något med fingrarna, att gå samlaren i mig till mötes.

De första orden - ett decennium på bloggen

Idag för exakt tio år sedan skapade jag bloggen Lust och ro och ett första inlägg med just titeln De första orden.

Så nu är jag framme vid dagen för tioårsjubileet. Det känns märkligt att det verkligen gått så många år sedan jag klickade fram det första inlägget på min första blogg.

Om det blir en tryckt bok återstår att se men om, så blir detta bokens sista inlägg. Nummer 405 i ordningen om jag räknar rätt.

Texterna här på bloggen fortsätter däremot. Kanske redan imorgon!

Självklar självkänsla

Självkänslan är som starkast när den är bortglömd. I självhjälpslitteraturen sägs annars att självkänslan är något vi behöver jobba med. Ungefär som med kärleken men det tror jag inte heller behövs. Jag tror att kärleken liksom självkänslan bara finns där för oss att få alldeles gratis och utan ansträngning.

Inte ska man behöva stå vid spegeln och krampaktigt leende berätta för hon där mitt emot att hon duger, rent av är av världsklass.

Ha! Så genomskinligt. Sådana billiga trick går vi inte på. Det känns precis lika falskt som när någon annan brer på lite för bredd om sin egen förträfflighet. 

Genast väcks misstänksamheten och med den tvivlet.

Så här gäller bara att slappna av, inte anstränga sig. Bara vara den du är.

Ordspråkstombola

Det slog an många strängar på min lyra

Han är inte den vassaste hästen i stallet

Hon har inte alla knivar i stället

Jag har en begraven hund ihop-plockad med dig

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Har man tagit fan i båten får man kasta honom i sjön 

En trasmatta av ord

Hösten 2012 läste jag the Happiness Project av Gretchen Rubin, en bok jag fått med mig hem från sommarens besök i New York. En av de saker författaren gjorde under sitt år av utforskande av lyckobringande aktiviteter var att starta en blogg.

Jag kände direkt avundens bekanta lockelse.

Jag vill också!

Känt och gjort. Jag startade denna blogg. Lust och ro. Naturligtvis anspelande på lugn och ro som inte alls är tillräckligt för att jag ska kunna skriva, jag behöver även lusten.

Inläggen har kommit att handla mycket om skrivande. Skrivande, tid, språk och ord. Kärleken till orden.

Från början syntes inget större sammanhang, det var mest funderingar och kåserier. Med tiden har jag dock börjat ana ett mönster. Till synes lösa trådar formar en sammanhängande väv. Sammanhanget framträder först efter att många bitar lagts till bilden. Helheten syns bara på håll.

Hurra för hundra för fjärde gången

Nu har jag passerat ett nytt hundratal inlägg igen. Det går verkligen snabbare och snabbare nuförtiden. Egentligen är detta det fyrahundraförsta inägget men text nummer 400 ville handla om söndagssolen och inte detta jubileum.

Raden av inlägg har stadigt växt sedan starten hösten 2012. Alldeles snart firar Lust och ro tio år. Ett decennium av små texter. Dagen som bloggen fyller 10 kommer den därmed innehålla drygt 400 texter.

Jag har en idé om att fira genom att skapa en tryckt version av de tio första åren. Jag var nyfiken på hur tjock en sådan bok skulle bli. Nu är jag uppe i 266 sidor så 270 blir det nog. 

Vi får se...

Söndagssol

Vilket vackert ord! Söndagssolen skiner... Ja iallafall en försiktig sådan. Tacksam över att se blå himmel och stänk av sol på väggar och golv. Förvisso syns då även dammet bättre än i molnskuggan. 

Söndagsstädning är påbjuden.

Robotdammsugaren får göra grovjobbet sen får jag komma efter med Swiffer, min nya vän i kampen mot dammet som lägger sig i drivor härhemma. 

Söndag, sol, storstädning, sopa, svabba, samvaro, soffslöande, skrivarro...  

Släpp sommaren

Nu har vi passerat mitten av september, den punkt som utgör min gräns för att kunna släppa taget om sommaren. 

Jag har så jämrans svårt för övergångar. Undrar om jag skulle trivas bättre i en miljö med ungefär samma väder året om? Kanske, men samtidigt förmodligen alltför enahanda. Jag uppskattar årstidernas växlingar, när de väl är ett faktum.

Hösten är fin när den hunnit installera sig. När den sitter insvept i en pläd vid brasan och smuttar på ett mustigt rödvin medan en minst lika mustig gryta puttrar på spisen.

Med hull och hår och ullkofta traskar jag in i hösten utan att vilja vända om.

Som att sopa ett jordgolv

Detta sisyfosarbete! 

Redigering av ett manus som aldrig vill bli klart. Jag har trott det vara färdigt vid flera tillfällen men ack nej så är det inte. Jag hittade nyss ett tidigt utkast från februari 2012. Hur länge får man egentligen hålla på innan man släpper en idé?

Varje redigeringsrunda visar på ytterligare möjlighet att slipa och putsa. Saker att lägga till och framför allt att ta bort. Vissa formuleringar finns kvar från 2012. Vilka kvaliteter har gjort dem värda att spara? Hur har de klarat sig ifrån att bli förpassade till dokumentet "Borttaget"?

Arbetet påminner om att sopa ett jordgolv. Det blir aldrig klart. Till slut befinner man sig i en grop. Möjligen är jag i full färd med att gräva min litterära grav.

Jag fortsätter oförtrutet. Sopar och sveper med kvasten. Tänk om jorden ändå döljer ett golv av mosaik, eller plattor av renaste guld.

Parallelliv

Jag samlar på roliga ord. Här är ett: Parallelliv. Parallella liv, samtidigt pågående sida vid sida och de kan omöjligt korsa varandras banor.

Det händer att hon får glimtar av händelser och platser som kunde ha varit. Som om tillvaron existerar i flera lager. 

Den person som bor i stan, den hon identifierar som sitt huvudjag är bara en möjlig verklighet. En annan version lever i ett torp i den Sörmländska skogen invid en sjö. Hon har katt, plockar bär och svamp, gillar att sticka och läser mest veckotidningar och kokböcker. 

Det roar henne att ha dessa alternativa existenser i vars verklighet hon kan vila korta stunder.

Hon och jag, vi kan aldrig mötas men dagdrömmer om varandras liv.

I gränslandet

Jag håller mig fortfarande innanför gränsen men väldigt nära. Jag närmar mig långsamt fantasins staket där jag gärna vill stå och hänga och konversera grannen som lever i en annan verklighet.

Staketet avgränsar våra världar men det finns glipor och kvisthål jag kan kika igenom här och där. Glimtar av en annan värld lockar mig. Är gräset grönare på andra sidan staketet?

Undrar vad grannen tänker och vems verklighet som vinner.

Jakten på den perfekta boktiteln

Döm inte hunden efter håren, eller mer relevant för mig, dess engelskspråkiga motsvarighet:

Don't judge a book by its cover. 

Men det är ju precis det man gör. Omslaget är det första man ser. Och titeln. Varje genre har sitt speciella uttryck där det är meningen att man ska känna igen sig. En feelgoodroman ska se ut på ett visst vis. Färgglatt, en smula plottrigt med många små bilder. Gärna en tekopp och några djur. Ett hus och blommor.

Och så nån snärtig titel i stil med Den lilla bokhandeln vid havet eller Svar från Hjärtespalten i Fiskebykrok.

Vissa boktitlar är bara ett ord. Stormen. Idioten. Slutet.

Andra är som hela romaner i sig. Långa haranger där man undrar om de är framspånade under substanspåverkan. ..

Vissa titlar fastnar jag för.
Den gamle och havet. Tidvattnets furste. Köksgudens hustru och Den femte rollen.

När jag skriver själv är det ofta titeln som kommer först, som utgör kärnan eller fröet till hela historien. Det kan säkert hända sen, när berättelsen väl är klar, att titeln inte visar sig passa. Då får man anpassa sig efter det som blev.

En gång kom jag på den perfekta titeln till en bok. Den bar i sig hoppet om hela berättelsen. Men innan jag hann skriva ner den för hågkomst var den borta ur medvetandet. Jag fick aldrig fatt i den igen och vaknar fortfarande ibland kallsvettig om natten och undrar hur bra den egentligen var.

Painting by numbers

Mina berättelser och karaktärer framträder fläckvis, inte alls som ett pussel där hörn och ram kommer först på plats.

Avsnitt från början åtskilda av stora vita fält glider först med tiden ihop och skapar en större sammanhängande bild. Ännu består allt av till synes orelaterade småbitar. Men jag har mina aningar att de hänger samman ändå. Under ytan.

Det hade varit betydligt enklare om jag kunde få kantbitarna på plats först. Nu går det inte att veta var gränserna går, eller ens vad det handlar om. Begränsningen i sig brukar annars kunna ge näring till historiens utveckling.

Hade det varit i jobbet, där jag ibland ger råd i liknande lägen fast gällande helt annorlunda frågor, skulle jag föreslagit ett experiment. Prova er fram. Se vad som visar sig funka.

Ja, det kanske är dags att jag lyssnar på mina egna råd.