Lugn som en filbunke

Lugn och ro. Den där underbara känslan som infinner sig när inget måste göras. När måstena tagit slut. Eller orken. Oftast är det orken som tryter först. Kanske självklart, för tillförseln av saker att göra tar ju ingen hänsyn till ens kapacitet att utföra dem.

Den detaljen måste man stå för själv. Stoppet. Tvärstoppet.

Bara att bestämma sig. Nu är det nog för nu. Dags att vila. Jag var bättre på det där förr. På den tiden när skillnaden mellan jobb och fritid var större än en osynlig gräns i mitt sovrum. När gränsen utgjordes av en riktig bro mellan två öar i staden.

Fredag eftermiddag när bron passerats på vägen hem inleddes två dygns vila. Vila från tankar på jobb. Det hände att jag slank in på något ställe för en drink, eller en fredagsöl, själv eller med vänner. Det var en trevlig vana.

Arbetslivet ser nu ut att fortsätta utan den tydliga brogränsen. Jag måste hitta en inre bro. En lite kortare som jag kan passera varje kväll och inte gå över förrän morgonen därpå. Samt en lite längre, gärna en klaffbro, som jag kan gå över efter en avklarad arbetsvecka. Jag lämnar den i uppfällt läge under helgen. Låter båtarna passera fritt och hindrar mig från att komma över på fel sida.

Skriv som en trädgårdsmästare

Rensa bort ogräset och ge plats åt blommorna att frodas. Klipp av energidränerande utlöpare. Behåll idéernas vars rötter går på djupet, de som når ner till källan inom mig.

Så nya frön, både i jorden och för vinden. Gödsla med kärlek och omtanke, samt lite sunt ifredlämnande. Vissa historier växer bäst när man inte engagerar sig alltför ihärdigt.

Gödsla med gammal erfarenhet och ny inspiration.

Glöm inte att vila. Hänga på spaden och tomglo en stund bort mot fjärran.

Skriva upp och ner

Skriver man upp eller skriver man ner?

Sådana frågor upptar min upptagna hjärna. Det är förmodligen en flykt från mer tänkvärda tankar, men låt så vara!

Nedteckna säger man ju, men även uppteckna tycks vara synonymt.

Det kan du skriva upp!

Men ingen säger väl, det kan du skriva ner...

Kan det vara så att det uppskrivna är för mer kortsiktig hågkomst. Som inköpslistan. Medan det nedskrivna skall bevaras längre. Nedtecknat för framtida bruk.

Jag vet barn som bäst lär sig läsa med boken vänd upp och ner. De finner det lättare. Och ett fåtal gör det ännu i vuxen ålder. Minns en bekant som brukade vända bokens skyddsfodral upp och ner för att slippa undrande blickar när hon läste i kollektivtrafiken.

Skriva upp och ner? eller kanske spegelvänd text som Leonardo da Vinci. Kanske skulle det få fart på mitt romanprojekt.

Vardag liksom helgdag

Min vardag och helg liknar varann intill förväxling. Morgonen startar vid köksbordet med kaffe och reflekterande dagboksskrivande.

Tanketrådar som denna slingrar sig runt handen som håller pennan.

Enda skillnaden är att på helgen dricker jag mitt kaffe ur en mugg som pryds av en ren. Och ibland ur en gul med ett Pippi-citat:

Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

Bägge muggarna är presenter från min äldsta dotter.

Om det är dottern eller jag som alltid klarar sig är oklart, hoppas på oss båda. Vem som uppmanas att sluta ängslas råder ingen tvekan om.

Muggarna förgyller mina alltför vardagslika helgmorgnar. Markerar för mig att nu är det helg.

Parkopplingar

Nu blir det en sån där lek med ord igen...

Uppkopplad
Nerkopplad

Ikopplad
Urkopplad

Avkopplad
Påkopplad

Tillkopplad
Frånkopplad

Man känner sig lite som en kopplerska...

Framåttid och bakåttid

Tiden ter sig mycket olika beroende på om man ser bakåt eller framåt. I backspegeln komprimeras tiden på ett märkligt sätt. Alla händelser som inträffat för någorlunda länge sedan men ändå inte är barndomsminnen, känns som sju år sedan.

Memories in mirror are older than they appear.

Varför just sju år? Det är som jag inte kan mäta en tid längre än så. Inte avgöra. När var en resa? En födelsedag? Ett barns födelse? 

Där blir det tydligt att min tidskänsla visar fel. De är inte sju år. Det ser man på dem, de är båda tonåringar. För egen del syns ju inte sju år hit eller dit alls på samma sätt.

Någons kloka mormor lär ha sagt att det förgångna och framtiden aldrig får mötas. Det är därför Gud placerat nuet i mitten.

Så är det kanske, men för att tillvaron inte skall bli alltför singulär behöver drömmen om framtiden näras av minnen.

Troligen är det därför jag skriver. Jag försöker sy ihop gapet mellan dåtid och framtid med noteringar till mitt framtida jag.

Nerv och närvaro

Jag redigerar mitt romanmanus. Hårt och brutalt. Som en skulptör attackerar ett marmorblock i vetskap att därinne gömmer sig en skönhet. 

Sega textavsnitt förpassas till ett dokument döpt till Bortklippt. Borthugget. Kill your darlings, tjatas det om. Detta är inte ens mina älsklingar utan mer utfyllnad tillkommen av oklara skäl.

Vissa delar är nog ändå gamla kärlekar, jag har behållit dem alltför länge. Nu rök ett par av dem. Tjoff. Förhoppningen är att texten får mer liv, att luften kommer åt och närvaron och rörelsen får mer plats.

Jag känner mig som en trädgårdsmästare. Jag sådde mina frön. Nu är det dags att gallra så att de livskraftiga växterna får plats att blomma. 

Trögstartad

Vissa spritter ur sängen som en sprättbåge. genast redo. Vaken och alert. Inte jag.

Jag har provat det mesta. Sover mina 8-9 timmar. Försöker hinna vakna naturligt innan väckarklockan rycker mig mitt ur en dröm eller ännu värre ur djupsömnen. Lämnar persiennerna uppdragna för att låta morgonljuset komma in. 

Kaffe, jag behöver kaffe. Baljvis. Läsa tidningen. Långsamt. Till slut vaknar livsandarna. Halvt. 

Jag känner mig som en gammal bil som inte tänder på alla cylindrar. Taskiga tändstift eller om det är startmotorn som är kass. Generatorn? Batteriet? Det räcker inte att man fått stå still i garaget under natten. Det är vidderna som saknas. Långfärden mot solnedgången. Att få trycka gasen i botten på en raksträcka i Tyskland där det ännu är fri fart.

Jag begriper inte hur jag för ett år sedan lyckades gå upp samma tid som nu och då hinna ta mig till jobbet i en annan del av stan. Nu har jag på allvar svårt att hinna tillbaka in till skrivbordet i sovrummet i tid från kaffet vid köksbordet.

Tillvaron bjuder inte på något att bli slutkörd av. Utan sund trötthet blir vilan inte välgörande nog för att vara  uppiggande. Allt känns som en oändlig bilkö, man blir inte pigg, man blir inte trött. Det känns bara segt.

Tanketid

Tanketid, den där som saknas mellan alla videomöten under arbetsveckan. Tanketiden lyser med sin frånvaro, tänker jag såhär en söndagseftermiddag. Jag stålsätter mig redan nu inför floden av bokad tid. Små fyrkanter som fyller timmarna i kalendern.

Videomötena håller inte tillbörligt avstånd till varandra. De trängs värre än innan. Utan skam. De ligger kloss an, eller till och med omlott. Flera parallella, bara att välja och vraka.

Väljer jag bort ett kommer strax ett nytt. Jag för en ojämn kamp med alla mötesbokningar. Att tacka nej när de krockar är en sak, men att tacka nej för att skaffa mig tanketid, det bär konstigt nog emot. Jag kämpar dock för utan tanketid är det ju ingen större vits att vara med på alla dessa möten.

Jag läste någonstans att vi möjligen blivit effektivare under året med hemarbete, men att hinna svara på hundra mail och gå på tio möten är inte liktydigt med långsiktigt skapande av värde. För detta är jag rätt säker på att tanketiden behövs.

Tack o lov

Denna vecka har det varit sportlov i min del av landet. Själv har jag inget lov utan fått lov att harva på. Harva? Det har jag aldrig gjort. Brukat jorden. Inte utöver mina micro-odlingar. Snart är det tid för dem igen. Jag får en massa reklam nu från handelsträdgårdar som lockar med lagom stora citrus- och olivträd.

Längtan efter en ny vår är väckt. Den brukar smyga sig fram såhär efter sportlovet, gärna under en helg i Paris. Hur är vädret i Paris? 9 plusgrader och sol hela helgen. Våren kommer nog till Stockholm med. En vacker dag.