I rättan tid

Nu är det vintertid igen. En extra timme har givits tillbaka under natten. I gengäld kommer kvällsmörkret tidigare. På sin rätta tid. I ett slag en timme tidigare. Det lär kännas. I motsats till den extra timmen sömn som inte kändes alls. Jag vaknade bara söndagsseg en timme tidigare än jag annars skulle gjort.

Jag tillhör den skaran som gärna hade sett att vi slutat med larvet att ställa om våra klockor, även om de stora flertalet numera ställer om sig själva. Sommarnätterna är ljusa ändå.

Inte för att jag far illa av omställningen i sig men detta att mörkret kommer pang smack en timme tidigare är så onödigt. Det går fort nog ändå för mörkret att knappa in på dagen vid denna tid på året.

Klockan på spisen visar på strax efter ett, klockan på köksväggen en timme senare. 

Reser mig från stolen, tar ner klockan från väggen, vrider tillbaka visarna en timme. Sådär nu går den i rättan tid. Återstår bara mitt armbandsur som just nu ligger en timme och tio minuter före.

Vardagen väntar

Den här hösten har liksom inte börjat ännu. Inte på det sättet att den vanliga vardagslunken fått infinna sig. För många aktiviteter och resor har legat på rad och gjort att vardagen fått stå i kö och vänta. På sin tur.

Nu är alla turer och resor avklarade för vår del Nu får andra ta vid. 

Vardagen är vilsam. Jag vet precis vad som väntar. Rutinerna sitter som en smäck. Jag behöver inte tänka mer än nödvändigt.

Höstvardagen när den är som bäst. På sin höjd en eller möjligen två kvällsaktiviteter efter jobbet. Middagens ingredienser övriga kvällar på förhand bestämda och inhandlade. 

Det njutbara i att slippa tänka: Vad tusan ska vi äta ikväll?

Precis som det ska vara

Dagens visdomsord kommer från en lyckokaka, via en artikel i morgontidningen. Det lyder såhär:

Det är inte ditt jobb att bli förstådd av andra, ditt jobb är att förstå dig själv.

Det är möjligen självklart men med mycket som är självklart krävs ständig påminnelse. Hjälp dig själv först, annars kan du aldrig hjälpa andra. Det handlar alltså inte om egoism utan en nödvändighet för att alls kunna finnas där.

Fridens timma

Fredag. Visserligen den 13:e men ändock en fredag. Fridens timma är slagen. Arbetsveckan är avklarad. och det bara på tre arbetsdagar. Så kan det bli med några extra semesterdagar runt en helg i Paris.

Jag har många gånger beklagat det faktum att jag inte är religös. Inte har en självklar vila i en sabbatstradition. Det vore så enkelt och så skönt att liksom ha det inskrivet i blodet, i själen och den kollektiva kalendern. 

Från solnedgången fredag kväll tills tre stjärnor syns på lördag kväll.

Och detta för att ge oss tid att begrunda världens skapelse. Så vackert!

Tur o retur

Om något är tur eller otur är mycket en fråga om inställning. Och perspektiv.

Om jag missar bussen kanske jag får tillfälle att ta en annan väg till jobbet och hittar ett nytt café eller en ny man eller något annat skoj. Något jag annars hade missat. Om jag inte missat bussen.

Om något är tur eller otur visar sig oftast först i efterhand. Tiden gör det mesta till tursamt.
Om man bara väntar tillräckligt länge så kan en hel det vardagsförtret vändas till något lyckosamt. 

Obemärkt

Hur får man tiden att märkas? Inte bara glida förbi. Kan man få den att stanna, åtminstone sakta ner?  Tiden gäckar oss med sin ojämna gång. Rusar skyndsamt fram. Jag hinner inte ifatt. 

Sniglar sig långdraget. Segt så klockorna stannar. Fast de gör ju inte det. Eller jo, klockor kan stanna, min gör det när den legat på badrumshyllan ett dygn. Men tiden, nej inte bryr sig tiden om det. 

Tiden står aldrig still. Den flyter i sin egen hemliga takt. Begripligt mätbar enbart för mekaniska urverk. Vi biologiska konstruktioner anar inte hur det fungerar. Tidens känns inte alls som den sanning som klockorna uppvisar. 

Att en timme igår skulle motsvara en timme idag. Klockorna visar en sanning som känns som en lögn.

Om tiden ska märkas. Då måste den bli minnesvärd. Fyllas med markörer. En tidens bok full av hundöron, oläsliga anteckningar i marginalen och små klisterlappar vid passagerna som bara måste märkas ut.

Var sak har sin tid

Nu har jag knyckt ett citat av William Blake. Det är enkelt, inget i sig märkvärdigt alls. Men det slog an en sträng hos mig och det är i sanning sant.

Think in the morning. Act in the noon. Eat in the evening. Sleep in the night.

Jag är sällan hungrig före kvällen och är det något jag behöver göra, verkligen utföra så gör det sig bäst nån gång mitt på dagen. Tänka kan jag till nöds klara av på förmiddagen. Åtminstone efter att jag fått mitt kaffe.