Jag har ett bekymmer. Mina karaktärer släpper inte in mig i sina liv. Jag går bredvid. Som en skugga och ständig följeslagare. Aldrig riktigt med i skeendet. Inte med liv och lust.
Hur kan jag närma mig mina karaktärer, komma riktigt nära?
Jag behöver gå in i dem. Bli dem.
Annars blir det omöjlig att göra deras upplevelse rättvisa. Hur kan jag förmedla ett liv om jag inte lever mig in i det som om det vore mitt eget?
Varför är jag så rädd att vara närvarande?
Tiden rinner ur mina kupade händer. Jag försöker hålla kvar, vill hinna så mycket men förmår inte hålla sanden kvar. Dagarna rinner mellan fingrarna.
Segt som tuggummi och ändå rusar tiden blixtsnabbt förbi. Hur är det ens möjligt att uppleva dessa två känslor samtidigt?
Stagnation och tomhet. Som att vada genom dagar tjocka som dy. Dimman ligger tät. Inget syns klart och solen lyser med sin frånvaro. Det är som att något äter tiden. Eller kanske röker upp den som i Momos värld i Kampen om tiden.
Vem stjäl min tid? Är det dumsurfandet på mobilen eller allt jag tror att jag måste göra innan jag tillåter mig att göra det jag vill? Problemet är förstås att jag vill för många olika saker. Tiden räcker inte till allt. Såklart inte.
Tänk om jag kunde låtsas att tiden räcker. Att den inte rinner iväg som sanden i ett timglas. Vad skulle hända då?
Adventstiden får gärna kännas lång. Jag vill riktigt hinna njuta av julkänslan och friden som jag har bestämt hör till.
Vissa år, som detta, är adventsperioden maxad i och med att julafton infaller på en lördag och fjärde advent därmed nästan en hel vecka innan. Nästa år blir tvärt om den kortast möjliga då julafton och fjärde advent sammanfaller.
För ganska många år sedan kom jag på att fira söndagen innan första advent. Jag kallade det för nollte advent. Vissa går ännu längre och firar novent. Då startar man redan första söndagen i november.
Nollte advent är en upptakt inför julen och ett tillfälle att provsmaka årets ofta rätt gräsliga glögg. 2022 har den smak av New Orleans. Hur smakar en stad?
Kryddigt, sött och med inslag av kanel, tropisk frukt, kardemumma, skogsbär, chili och lime. Jag har besökt i New Orleans, sommaren 2000 och det jag minns tydligast är den varma fuktiga luften och Mississippi.
Jodå, jag vet att det egentligen är en hälsning under Mardi Gras med ändå.
Laissez les bon temps rouler!
Dagarna alltså. Knappt hinner solen gå upp innan den åter sjunker under horisonten. Mindre och mindre dagsljus når oss under ytterligare en dryg månad innan det vänder.
Idag vräker den första blöta snön ner. Lyser upp en smula. Vitt blött är bättre än svart asfalt. Men om dagarna är korta borde kvällarna bli desto längre.
Långa kvällar kan inte bara vara fel. Tänk att hinna göra något efter jobbet utöver middagsbestyr och sen i säng. Om korta dagar betyder långa kvällar så kan jag bredvilligt acceptera naturens ordning.
Att göra just ingenting är ett underskattat fritidsnöje. I jakten på att hinna så mycket som möjligt går allt förlorat. Fast i hamsterhjulet, grottekvarnen eller vad vi nu väljer att kalla den själlösa upptagenhetens eviga rundgång.
Jag vill inte göra en massa roliga saker! Jag vill göra ingenting. Kanske att lusten smyger fram efter ett tag. Lusten att måla, klippa och klistra ett hemgjort julkort. Bara för att. Inte för att det blir det minsta snyggt för det blir det inte.
Jag vill dricka en stor balja te och möjligen se ut genom köksfönstret. Är det mörkt syns bara reflektionen av mitt kök. Inte så spännande. Precis vad jag är ute efter. Jag vill ha tråkigt. Det är nämligen det bästa sättet att få känslan av att tiden räcker till.
Det bör alltid finnas utrymme till att göra ingenting.
Slumpens vägar äro outgrundliga och därmed ytterst vilsamma. Slumpen låter sig inte styras eller planeras. Så skönt att inte kunna förutse hur något ska bli.
Dagen då slumpen tog slut. Ännu en sån där titel jag fått av maken. Vad händer om den så pålitligt opålitliga slumpen plötsligt slutar fungera?
Kvällens Yatsy-spel går år skogen eftersom alla tärningar envisas med att visa sexor. Det är ju helt meningslöst att spela då.
Jisses vad trist det vore.
Spår. Som i tågräls och skidspår som visar en utstakad väg. En väg som det är meningen att vi ska följa.
Spår. Som i däckspår och spår efter älg i skogen. Avtryck som lämnats av den som tog sin egen väg.
Spår. Som väderprognosen eller den som sker i kaffesump och kort. En förutsägelse om framtiden som var och en kan välja att tolka som den vill.
Är jag något på spåren eller är det bara helt urspårat?
Sår jag fröna till min egen oro? Till stor del, onekligen ja. Så dumt och onödigt. Jag kan odla vilka tankefrön som helst. Varför då välja de som låter oron slå rot?
Lugn och tillförsikt borde jag odla, vattna lagom och låta solen skina in. Hopp om harmoni borde jag sätta i jord och gödsla med frid och ro. Täcka över späda plantor med ett skyddande täcke av tid.
Frisk luft och rent vatten ska jag ge dem och solsken i lagom dos. En jordmån generös nog att växa i. Dessa livskraftiga växter utgör mitt altare att knäböja vid med vördnad och hopp.
