Trädet vid vägskälet

Återigen vid den av oss påhittade gränsen mellan åren. En påminnelse att blicka framåt och tillbaka, lära av det som varit och föreställa oss fortsättningen. Likt en tvehågsen Janus står jag där i gränslandet mellan då och sedan. I det vi kallar nu, det som knappt finns, en infinitisimal strimma av tid, fast förankrad i ett nu som ständigt byts ut mot ett nytt. Kan man stå fast i någonting som är rörligt? Talesättet säger att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger och det stämmer väl på sitt sätt. Även om vadstället är det samma så är det nytt vatten som strömmar runt dina ben.

Frågan är aktuell, så mycket handlar om förändring, ständig rörelse mot något nytt, utveckling och lärande. Var verkligen inget bättre förr eller redan tillräckligt bra? När får vi någonsin vila? Jag tror ju att mycket av växandet sker just i vilan, i skuggan av trädet. Befästandet sker i vilan efter en intensivare period. Befästande är ett bra ord, det får följa med mig in i det nya året som en av ledstjärnorna i mitt nya arbete som kommer att handla mycket om förändring av arbetsätt. 

För att kunna förändras måste man veta var man är och var man har varit. Samtidigt upplever många sig som rotlösa, det är bara snabba fötter som räknas. Djupa rötter gör en trög och ovillig till förändring, tror somliga.

Det är därför jag är så förtjust i mitt träd, det som står i vägskälet mellan det som varit och det som skall bli. Mitt träd har djupa rötter som når ner till friskt vatten även torra år, det växer och frodas, utvecklas, får nya skott, blommar och bär frukt, allt medan det står stadigt förankrat i jorden. Så vill jag se på allas vår förmåga att utvecklas samtidigt som vi står fast i vår grund.