Vem kan berätta för mig hur framtiden blir? Vem kan försäkra mig om att den ens finns och att den isåfall blir bra? Ingen skulle jag våga påstå.
Men det finns något som har svaret, inte någon utan något.
Tidens gång.
Ingen vet idag var som händer imorgon. Även om man ofta kan spå att morgondagen blir gårdagen lik.
Med tiden får vi svar. Med tiden får vi veta hur framtiden blev. Men då är den ingen framtid längre utan redan i det förgångna.
Tiden har svaret på alla frågor, men inte alltid i tid.
Jag har alltid namngett mina bilar och den trogne läsaren vet att min äldsta dotter fick namn efter en av dem.
De har hetat Hobbe, Oswald, Bettan och Emy. Den senaste hette Mitsu, möjligen lite fantasilöst men en bra bil. Det betyder "tre stycken" på Japanska. I det här fallet tre diamanter, som i bilmärkets logga.
Idag har vi hämtat hem vår senaste, som jag gett namnet Ture. Denna gång från Frankrike. När jag tänker efter har bilarna i mitt liv kommit ifrån:
Frankrike (Renault), Japan (Mazda), Sverige (Volvo), Tyskland (VW), Holland (DAF), Tyskland (Opel), USA (Chevrolet), Japan (Mitsubishi), och nu då Frankrike igen (DS).
Ture känns som ett bra namn på en fransk voiture och man åker på tur med en bil. Jag hoppas på många långa tursamma turer med Ture.
Ställtiden har försvunnit. Den så viktiga ställtiden, som behövs för att skapa rum i tiden, har berövats oss.
Förr fanns ett rum för arbete och ett för det andra. Tydligt åtskilda både i just tid och rum. Nu flyter allt samman och inga gränser finns.
Bara det här att inte behöva gå hemifrån, all transporttid som sparats in. Vad har jag gjort av den? Vart har tiden jag brukade lägga på att ta mig till och från jobbet använts till?
Kollegor berättar att de går en promenad innan jobbet, kanske skjutsar barn till skolan eller går ut och springer. Själv tar jag mig inte ens ner till soprummet innan arbetsdagen gått över i kväll.
Jag saknar min ställtid men förstår samtidigt inte hur jag någonsin hann med den.
Bara genom en datorskärm är det tillrådligt att mötas. Räcker det i längden för att upprätthålla en vänskap eller en arbetsrelation? Kanske.
Mycket av det jag brukade göra, jobba på ett kontor, gå en kvällskurs eller på föreläsningar, gå på bio och träffa vänner på krogen. Allt det där har nu i drygt ett år fått göras bakom vägg av glas, genom en datorskärm.
Visst, det är bättre än inget och jag måste säga att just kurser gör sig bra på distans. Jag har nästan glömt hur det kändes att gå till en kurslokal och sitta bredvid folk i en skolbänk. Det är frågan om jag ens vill göra det igen. Kanske.
Kan jag ha utvecklat en folkskygghet? Kanske. Kan jag bara umgås via en vägg av glas. Har jag blivit som flickan på andra sidan spegeln?
Vid genomgång och redigering av det manus jag jobbar med har jag hela tiden startat i början. Börjat i starten. De kapitel som ligger först har därför blivit genomgångna mest.
För varje varv har jag nått lite längre men det är först nu som jag närmar mig slutet, de sista kapitlen. Upplösningen.
Den här delen av texten är i stort behov av såväl redigering av det gamla som nyskrivning av nytt.
Undrar om det är klokt att göra båda sakerna parallellt i samma svep? Antagligen inte men jag kan inte låta bli.
Jag har bara att följa historien dit den vill ta sig, dit den vill ta mig.
Det finns en osynlig flod som bär oss genom livet. Vi flyter med den. Ibland gör den tvära kast och det finns höga fall.
Det finns virvlar och vassa stenar men där finns också trädstockar att hålla fast vid när vi behöver extra flythjälp för en stund.
Där finns mjuka klippor värmda av solen som vi kan vila oss starka på.
Intressant hur en tanke hakar i nästa, som vagnar i ett oändligt långt godståg.
Som vanligt startade det i duschen.
Jag tror det började med alias, sådant som man kallar sig i ett spel. Själv brukar jag heta Blixten efter den lilla röda bilen i den tecknade filmen. Det ger liksom bra skjuts.
Nåväl, tanken på Blixten påminde mig om ett foto jag en gång fick av en kollega på förrförra jobbet. En Camaro på Mantorps racerbana målad just som Blixten.
Kollegan visste att jag gillade både bilmärket, jag hade en Camaro på den tiden, och Blixten. Bilden blev min bakgrundsbild på datorn under många år.
Men nu undrade jag vem kollegan var. Först var minnet mycket dimmigt. Inget namn, inget ansikte, bara en känsla. Sen klarnade det långsamt, fram trädde hans fru, som jag nu mindes var präst. Då kom ett minne av ett dop som hon förrättade. Vems? Jo, en hela annan bekants dotter, vars fru råkade vara kusin med min kollega, prästens man.
Så kan det bli när jag åker med tanketåget. Jag minns fortfarande inte min kollegas namn men jag känner på mig att det finns på nästa station om jag åker med en bit till.
Vissa ljud är särskilt njutbara. Lugnande för själen. Framkallar ro.
En båt med tändkulemotorns karakteristiska dunkade som tuffar förbi i kanalen utanför mitt hus. Det är skymning och lanternorna lyser med ett grönt och ett rött öga i den sommarljusa kvällen.
Ljudet av en mekanisk gräsklippare. Vattenspridarens svirrande när det puffar ur sig kaskader av vatten.
Plasket av vatten när man tar ordentliga årtag i en eka.
Knastret av eld som snart blir glöd att grilla över.
Myggornas inande.
Smattret av sommarregn mot fönsterblecken.
Sommarens ljud.
Kan idéerna ta slut? Brunnen sina? Vad ligger redan på hyllorna i mitt idéförråd. Jag har ingen inventarieförteckning. Det borde man kanske ha?
Jag har länge skjutit på att städa på vinden. Av samma skäl. Jag har ingen aning om vad som finns där. Eller inte sant. Jag har en aning, men ingen vetskap.
Jag vill inte att det går för mina idéer som för de noga sparade urväxta barnkläderna som jag glömde använda till lillasyster. Köpte i glömskan nytt och sen var allt urväxt även av den yngre.
Idéer är till för att användas men har de ett bäst före datum? Kan de ligga tills sig för länge och bli unkna? Eller är de som fina viner som bara blir bättre med tiden, med ett fint lager damm på sig.
Även om idéförrådet har de mest gynnsamma betingelser för att få sitt innehåll att mogna med stil så måste det även fyllas på med nytt. Tillväxten behöver säkras.
Hur gör man det i "dessa märkliga tider" när ingen av de vanliga inspirationskällorna har kunnat besökas på länge?
Inga resor, inga möten med nya platser och människor. Inga besök på bio, teater eller museum. Inte ens ett spontant samtal i mataffären eller i en kö, eftersom man helst inte ens skall vara där.
Nej, det är svårt att fylla på förrådet. Men det kanske är lika bra innan jag hunnit vårstäda och gjort plats för de nya groende spirande idéerna.
Jag behöver nå in på djupet nu. Stanna länge i historien, utforska och känna de längre bågarna. Vill gå upp i berättelsen. Vara i den.
Det är svårt. Det finns bara tid till korta stunder i taget. Lösryckta fragment, inget sammanhängande. Så frustrerande!
Verkligheten stör min fantasivärlds flöde. Hackar sönder och bromsar. Mitt i en intressant passage måsta jag bryta för att laga middag, gå och lägga mig eller något annat som verkligheten önskar av mig.
Jag funderar på att helt enkelt rymma. Lämna verkligheten därhän för en tid och träda in med hull och hår i min berättelse. Smälta samman med min huvudkaraktär, henne som jag skapat.
Frågan är vems verklighet som vinner, vilken är mest verklig. Kommer jag tillbaka eller fastnar jag i någon annans text.
Jag fick en namnsdagshälsning imorse. Av en kollega som jag nyss lärt känna på en kurs. Så lyxigt, skrev jag i mitt tack till henne för det trevliga mailet med vackra blommor på bild. Vilken fin gest, jag kände mig glad hela dagen. Min dag.
Namnsdag, det har varit något som andra har. De med mer vanliga namn, eller kanske ovanliga som en gång varit vanliga.
Lite sur var jag, som ändå begåvats med hela tre förnamn och inget av dem fanns med bland dem som hade en namnsdag. Mitt kom med senare när kalenders moderniserades och varje dag fick flera namn.
Jag har alltid föreställt mig att namnsdag firas på våren eller sommaren, för det skall vara gräddtårta med jordgubbar och svenska flaggor på frukostbordet. Köksfönstret skall stå öppet ut mot en lummig gård och man behöver akta sig för drunknade getingar innan man dricker ur saftglaset.
Lustigt att jag har en så tydlig bild av hur en namnsdag bör firas när jag aldrig gjort det. Men bättre sent än aldrig. Jag har nu upptäckt att jag fått en egen dag och dessutom i maj som är min favoritmånad.
Lyxigt som sagt.
Vad betyder något i evighetens ljus? Eller som man säger mer till vardags: Vad gör det om 100 år?
Oftast ingenting.
Du unga själ som läser det här om 100 år, om nu internet finns kvar och med det dessa ord, vilket jag förvisso starkt betvivlar... men Ok vi låtsas att du finns och att du läser dessa mina ord från 2021 som för dig är jädrigt länge sedan.
Jag är skapligt säker på att mycket i din vardag ter sig obegripligt annorlunda jämfört med min, samtidigt som allt är sig likt.
Du brottas med samma ungdomliga bryderier som jag en gång gjorde och min gammelfarmor före mig.
Sådant är tidlöst.
Vad du har för hjälpmedel och verktyg i vardagen vågar jag däremot inte ens gissa.
Men som sagt, somligt är evigt och allmängiltigt.
Jag hoppas kärlek. medmänsklighet och livskraft hör dit.
Igår var det Valborgsmässoafton och följaktligen är det idag första maj. Det är en lördag detta år så man blev som snuvad på en extra ledig dag. Inte mycket att göra åt, kalendern är som den är. Maj är så välkommen oavsett veckodag.
I Frankrike firas dagen med liljekonvaljer. Får du en kvist med 13 blomklockor blir året extra lyckosamt. Jag minns att barnen i småskolan fick limma popcorn på papper och rita dit blad, det såg precis rätt ut.
Bilden satt på kylskåpet i åratal tills popcornen trillade av.
Sköna maj, välkommen! Studentmössorna är påtagna. Detta år fick äldsta dottern sin. Jag minns min egen men inte var den finns. 33 år har det gått och det känns som nyss.
Maj är min bästa månad. Man är på rätt sida om våren och sommaren. Allt ligger framför. Allt är kvar. Inget för förbi. Det är ännu långt till hösten.