Söndagar. Sköna dagar för att slöa, slappa, skriva. För samvaro eller solitär verksamhet. Söndagsmiddag, långkok i den röda grytan. Smaker som gifter sig samman under lång tid. Gott doftande som väcker förväntan. Skapar en skön stämning och sinnlig njutning.
Söndagen är kravlös på ett sätt som ingen annan dag i veckan. Har man bara hunnit ut på en rimligt lång promenad i dagsljus så ligger resten av dagen oplanerat fri att bruka.
Vilodagen värnas.
Många säger att tiden går så fort. Så har man sagt i alla tider. Särskilt tycks det som att tidens takt ökar med åldern. Det finns olika teorier om orsaken.
Hos en medelålders utgör ett år en så liten del av livet att det snabbt svischar förbi. För ett barn är ett år en evighet i väntan på julafton, sommarlov och nästa födelsedag.
Det finns trick man kan ta till för att lura tiden att sakta ner. Man fyller den. Händelser behöver inte vara storslagna för att vara minnesvärda.
Tiden är som en tråd, den glider lätt mellan fingrarna. För att få den att stanna upp behövs knutar och pärlor, något att haka tag i för att få ner farten. Varje pärla är ett minne, en tanke, en plats, en person, en smak, en känsla.
Jag är inte religiös men det är så jag föreställer mig ett radband.
Jag är beroende av självhjälpsböcker om struktur. Jag har läst hyllmetrar med böcker som berättar hur man strukturerar sin dag, sitt hem, sitt liv.
Jag följer en blogg om struktur och prenumererar på mail med strukturtips. Jag läser säkert tio artiklar i veckan i ämnet.
Men ack. i praktiken händer inte mycket. Vinden är fullproppad med mestadels skräp, kläderna är osorterade. Livet befinner sig i ett slags ständigt pågående oplanerat läge, endast ihophållet av veckans ofrånkomliga struktur.
På något vis gör det mig lugn att läsa om hur man skall rensa i röran. Marie Kondo, Stuffocation, Minimalistens dröm, feng shui och handböcker i planeringsteknik med allsköns scheman och listor.
Det påminner faktiskt om hur jag använder kokböcker. Jag läser och tittar på bilderna, drömmer om kulinariska rätter medan jag kör min vanliga invanda repertoar på repris.
Jag behöver tydligen varken följa strukturtipsen eller laga maträtterna. Det räcker att läsa om dem.
Denna termin går jag en Hermodskurs i mod. En kurs med vars hjälp jag hoppas kunna stärka mitt mod. Inte genom att bli mindre rädd för det går nog inte.
Mod är för övrigt inte avsaknad av rädsla utan förmågan att göra saker trots att man är rädd. Det har jag läst på scoutförbundets hemsida så det känns pålitligt och sant. Ungefär som "Alltid redo" fast man är rädd för att tälta i skogen och dessutom klantig med täljkniven.
Jag går kursen för att jag är rädd om livet. Vill inte vara rädd för livet. Jag utmanar mig inom olika områden. Sträcker mig utanför min komfortzon, för det är där det livslånga lärandet bor. I gränslandet mellan det som känns rimligt behagligt och det som inte gör det.
Vilse i tiden, vilse i pannkakan. Ja nånstans där befinner jag mig. Eller alltså, var jag befinner mig har jag full koll på. Hemma. Alltid hemma. I princip utan undantag. Undantagen är mataffären och en promenad eller två på helgen.
Det är när som är bekymret. Jag har kommit på mig med att allt som oftast undra om det är före eller efter jul. Jullovet som var nyss vägrar sätta sig i minnet. Alla dagar är så lika.
Jag har tappat greppet om tidens gång. Så känns det efter ett år utan de flesta normala markörer.
Ett år utan teaterbesök, springlopp, traditionsenliga fester och firanden. Ett år utan skolavslutningar och konferenser. Ett år utan fysisk interaktion med andra människor än de som jag delar hem med.
Jag klagar inte, tycker mer det är ett intressant men beklagansvärt fenomen. Tiden måste uppenbart fyllas med något för att den alls skall uppfattas. En tillvaro utan variation, utan saker att lägga på minnet, den faller bara ihop till en punkt omöjlig att fokusera på.
Vad är ett liv annat än en räcka minnesvärda händelser. Saker att minnas, saker att drömma om att de skall hända igen. En fredagsöl med vänner. En resa till en annan stad. Att åka buss hem från jobbet. Att jobbet också kan vara en plats och inte bara något man gör.
Själva nuet enbart går inte att leva i, men det är nog det som sker när just inget händer.
När annars skulle man kunna fråga sig. Vad blir svaret då?
Jag läste om en bok eller film eller om det var både ock. Hur som, det var en berättelse om några familjer på strandutflykt. Plötsligt började alla åldras fort, småbarnen blev hormonstinna ungdomar och de nyss unga föräldrarna blev snabbt medelåders och de äldre började förlora sig i dimmorna.
Människorna på stranden kunde inte ta sig därifrån. De befann sig i en evig dag som snabbt tog livet ifrån dem. Ingen förklaring gavs. Tack och lov, tänk om de alla vaknat upp och insett att de bara ätit dålig räksallad eller nåt sådant larvigt.
Nix, här var det existentiellt allvar. Du kan inte fly levande från livet, Det finns ingen väg ut, förutom döden och den kommer oavsett till slut. Människorna på stranden kunde inget annat göra än att berätta historier för varann och bygga sandslott som vågorna och vinden snart tog med sig bort.
Vi kan inte annat göra än att ta vara på tiden, göra gott för andra och oss själva. Leva det liv vi kan, här och nu. Tänka tillbaka på fina minnen och drömma om framtida. Nyttja all tillgänglig tid på samma gång. Nuet är ju så jämrans kort, det går inte att begränsa sig till bara det.
Det är bara att gilla läget på tillvarons strand.
Redan i januari skrev jag om hur mina dagliga promenader räddar mig från att stilla bli galen av inre stress. En stress som byggs upp av att tillbringa för mycket tid i samma usla position. Jag har alltid varit ergonomens mardröm, eller kanske dröm för jag låter dem utmanas i sitt yrkesutövande och sånt brukar vara skoj.
Sedan hemmet blivit kontor har det inte precis förbättrats. Hemmet är trångt och tättbefolkat och något utrymme för ett riktigt hemmakontor finns inte. Alltså sitter jag som en ostkrok vid ett för lågt skrivbord på en köksstol. Fastkedjad via hörlurarnas sladd till datorn i en ändlös räcka möten.
Promenaderna på kvällen är livräddande. Utan dem hade jag sprängts av all under dagen genererad frustration. Den rinner av mig, lämnar min kropp tanke för tanke, steg för steg på min väg längs kanalen. Kanske har jag förorenat vattnet med min tyngd men jag tror kanalen klarar att svälja och rena sig från den sortens skräp. Ankorna ser inte ut att bry sig.
Jag vänder när jag möter min man på väg hem från sitt kontor vid samma tid. Tillbaka hem går jag med lättare steg. Kanalen nu täckt av snö och is ligger lika lugn som alltid.
För ganska många år sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag saknade snön. Det var i mellandagarna 2013. Jag var förstås tvungen att kolla när det var, för jag har tänkt på den där saknaden så många gånger sedan dess. Det är så sällan som det blir riktigt bra med snö i mina trakter av landet. Kommer det snö, smälter den oftast snabbt till smutsigt slask.
Men nu i slutet av januari 2021 kom snön även till Stockholm. Ordentligt med snö och minus tvåsiffrigt. Det ser ut att hålla i sig så långt prognosen ser. Ingen är gladare än jag. Jag älskar snö och kyla. Jag hör plogbilen slamra sju våningar ner på gatan. Detta omisskännliga skrapljud. Av någon anledning tycker jag om det.
Som liten gillade jag när det drog ihop sig till snöstorm. Ju värre dess bättre. Känslan av att sitta inne och titta ut på yrande snö som samlades i drivor utefter husväggen. Oslagbart. Att sen få pulsa genom nysnö eller gå över ett knarrande lite nedtrampat täcke.
Snö är en fantastisk leksak. Den går att åka kana på, pulka, sopsäck, skidor eller kälke, det mesta duger. Av nån anledning har jag alltid velat ha en isjakt. Eller åtminstone en spark.
Snön kan formas till gubbar, bollar, kojor och borgar. Snöänglar. Det går att glömma saker i snö. Det som glöms i snö... Jag har lyckats glömma såväl ett par skidor som ett fårskinn i snön en hel snörik vinter.
Att se snö som konstnärligt täcker trädens grenar. Att se solen gnistra i iskristallerna. Att känna kylan bita i näsa och kinder. Det är sann vinternjutning.
Ännu känner jag ingen längtan till våren. Den kan gärna få dröja ännu en tid.