Reflektion - Att betrakta det inre utifrån?

Det talas och skrivs om att det är viktigt att ta sig tid att reflektera. Det tror jag på. Om man bara rusar på i tillvaron och inte stannar upp i eftertanke blir inga stordåd gjorda. För övrigt består de allra flesta stordåd av många små relativt och sinsemellan till synes obetydliga saker. Så det så!

Reflektion, ett viktigt ord, ett viktigt begrepp, en viktig aktivitet. Var leder reflektionen? Tillbaka till en själv, fast utifrån kanske? Är det som att betrakta sig själv länge i en spegel? Till slut ser man någon man inte alls känner igen, en känsla av totalt främlingsskap. Lite samma känsla kan man framkalla genom att i tanken, eller högt för den delen, för sig själv upprepa sitt namn en massa gånger. Till slut låter det som någon helt annan, någon ovanlig och speciell.

Om man ger sig själv tid nog att reflektera ser man ofta något nytt, något man inte hinner se om man inte stannar till. Det är en fara i att bara tänka korta tankar. Fragment som kanske inte ens passar ihop till en helhet.

Jag tror variationen är viktig, ibland snabbt, kvickt och mycket, gärna med en kaffemugg fastväxt i handen, varvat med lite långsamhet och rofyllt tedrickande.

Tid

Nu har halva januari passerat. Jag brukar tycka att årets första månad är evighetslång och sniglar sig fram. Inte i år inte. Jag undrar vad det är som förstärker känslan av tidens flykt? Jag menar så jag istället kan dämpa farten.

Stanna, jag vill gå av. Eller, det vill jag ju inte, men jag vill att tiden skall kännas mer. På ett positivt sätt, som att jag hinner mycket, upplever mycket, inte som ett långsamt långtråkigt tradigt tragglande.
Snarare så som det kan kännas på en resa, då man gör och ser nya saker varje dag. Det är det som är boven har jag kommit på. Varje gång du gör eller upplever någonting välbekant som t ex firar jul, nyår, midsommar, besöker Paris eller Las Vegas, flyter tiden ihop och nuet blandas samman med tidigare upplevelser av samma sak.

Jag älskar traditioner men de förkortar livet, eller i alla fall upplevelsen av tiden, livet. Vill man känna att man lever länge skall man inte upprepa sig.

Det är måndag och fredag oftare än övriga dagar i veckan, åtminstone känns det så på måndagar och fredagar. Idag är det torsdag och det känns lite mer ovanligt. Sällsynta torsdagar. En gång hade min pappa två torsdagar i rad. Jag tyckte det var så fascinerande som barn när han berättade det. Så kan det bli när man reser fram och tillbaka över datumgränsen. Verklighetens tid stannar dock aldrig upp, går bakåt eller upprepar sig.

Tiden är den enda rättvist fördelade resursen i världen. Den mest värdefulla kanske, för med tiden kan vi göra allt det andra, det vi sätter värde på i olika sammanhang. Tiden rymmer allt.