Kärnfull som en passionsfrukt

Det gäller att skriva kärnfullt. Utan meningslöst fluff och tröttsamma övergångar som får en tilltänkt läsare att slå ihop boken för att aldrig mer öppna den.

Så många böcker blir bara halvvägs lästa. Tänk om andra halvan ändå gaskar upp sig och blir bättre. Det får man aldrig veta. Man har inte många sidor på sig för att fånga en läsare. Eller en grindvakt på förlaget. Om inte början är bra spelar resten ingen roll.

Det är ändå orättvist. Vad händer med alla fula-svan-historier? De som blir vidunderligt vackra efter en vacklande start. De förblir olästa. Ouppskattade.

Så kärnfullt är modellen. Från start, Proppfullt. Not a dull moment.

En text som ett granatäpple.

Djupa rötter

Vad fint det måste vara att ha en sådan plats. En plats att vara rotad på. Egentligen vet jag inte hur det känns men jag kan ana.

En plats där man tillåts vara alla sina jag på samma gång, som trädet med sina årsringar. Man minns och man upprepar samtidigt som nya minnen läggs till de redan befintliga lagren. Det här med att resa hem till jul vet jag, som bott i samma stad hela mitt liv, inget om.

Det låter så trivsamt med hemvändarfester, att återse ungdomsvänner som till vardags också är utflyttade. Träffa gamla kända ansikten för att sedan efter helgerna återvända till ett vardagsliv på annan ort.

Jag kan förstå känslan med sommarhuset som går i arv i generationer. Jag kan även föreställa mig konflikterna som kan uppstå när fler och fler personer ska fördela tid, arbete och kostnader mellan sig.

Ibland har jag besökt platser som jag förstått varit av den här karaktären för dess ägare och innevånare. Jag har alltid varit en gäst så kan inte vara säker, men jag föreställer mig att platsen ger en stabilitet, en trygghet. En vetskap om att här är jag hemma. Också.

Från text till rum

Målet med att skriva roman är att levandegöra karaktärerna. Göra dem verklighetstrogna. Men även rummet som karaktärerna rör sig i behöver skapas. De kan inte existera i ett vacuum.

Det gäller att ta sig ut ur texten och in i rummet. Liksom koden i filmen Matrix byggde upp en värld som uppfattades som alldeles verklig av de som vistades i den, måste texten jag skriver bli till en trovärdig omgivning för mina karaktärer.

Köket med dess blankslitna bordsyta och smutsrandiga fönster. Om inte regnet som fläckat fönsterglaset är verkligt nog kan inte fönstret bli smutsigt.

Den sensommarsömniga staden där asfalten avger värme långt efter solens nedgång. Tågstationen där tåget söderut avgår både 2017 och 1946 och kommer fram samtidigt till en destination bortom tid och rum.

Texten måste skapa en miljö värd att tro på, där läsaren tillåts glömma att den läser en text och får kliva in som en fullvärdig deltagare i skeendet.

I 25:e timmen

Jag läste om ett tankeexperiment där man uppmanades att fundera över vad man skulle göra om dygnet plötsligt utökades med en extra timme.

Sådär som man kan inbilla sig att man får just i övergången från sommartid till standardtid. En gång om året. Tänk om det var så varje dag. En extra gyllene timme. En obokad alldeles ny och skimrande timme.

Vad skulle man göra med den?

Sova tänker jag genast. En extra timme av återhämtning. Man kan också tänka mer småtrist ordetligt, att man kan nyttja den till att flossa, gå en rask promenad runt kvarteret samt hinna äta lunch. På den där lunchtimmen som alltid annars äts upp av annat.

Eller så skulle jag kunna använda den till att hinna laga middag utan att känna att det inkräktar på tiden jag egentligen vill läsa och skriva. Den hungern är större.

Troligast är dock att jag snabbt skulle vänja mig vid den extra timmen så att den inte ens längre märks. Hmm kanske kan man vända på steken och låtsas att dygnet normalt bara har 23 timmar och vårda den 24:e som den skatt alla timmar egentligen är.

Framseendets fröjd

En definition av lycka: Att ha en massa roliga planer att se fram emot men ingenting som ska ske just nu.

Ja, den sitter som en smäck! Bara det roliga existerar - men ännu inget av besväret.

Äntligen inser jag vad som är så tilltalande med att se fram emot saker. Man kan njuta av glädjen länge men slipper besvär av av de slag som alltid uppstår i alla göranden. De sakerna har man alltid behändigt glömt innan de infinner sig. De ingår aldrig i framseendet.

När du tänker på en förestående resa till en badort, då ser du havet, stranden, restaurangen, sovmorgnar och paraplydrinkar vid poolen tillsammans med en god bok.

Inte ägnar du ett ögonblick åt packbestyren och resan en alltför tidig morgon till flygplatsen. Inte åt något av de praktiska irritationsmoment som dyker upp på de flesta resor hur perfekta de än framstår både före och efter de avnjutits.

Tur är väl detta, annars hade man troligen aldrig tagit sig ur soffan.

Ett lagom tråkigt långt liv

Tiden tycks rinna snabbt iväg när man har roligt. Långtråkigt är det tvärt om. Tiden sniglar sig fram outhärdligt långsamt.

Kan man tygla tiden, finna det optimala mellanläget så att den blir precis lagom utsträckt? 

Man vill ha roligt under lång tid. Det verkar finnas en motsägelse i det hela. Tiden vägar gå långsamt när man vill hålla ögonblicket kvar och det går lika lite att att snabbspola sig igenom en riktigt seg stund.

Dagarna är långa men åren går snabbt.

Research i baren

Jag tar det här med att lära känna sin karaktär på största allvar. Igår kväll gjorde jag efterforskningar i en hotellbar. Tyvärr inte exakt den som förekommer i min berättelse för den existerar bara i min karaktärs fantasi. Inte ens i hennes verklighet och i min fantasi, som annars är mer vanligt förekommande.

Hotellbaren är alltså en dubbelfantasi. Kanske den blir verklig då?

Precis som minus gånger minus blir plus i matematikens värld kanske dubbla fantasier blir verkliga i magins.

Min research sträckte sig inte till de färglada drinkarna som min karaktär och hennes date dricker. Jag höll mig till Champagne. Min egen favoritdryck.

Vad min karaktär tycker om bubbel vet jag ännu inte. Jag vet bara att hon liksom jag föredrar torra vita viner, sådär torra och sträva så tungan krullar sig.

Min karaktär skriver på sin roman i baren. Jag skriver om henne och försöker närma mig hennes inre väsen. Bli henne för att kunna göra henne verklig.

I alla fall i hennes verklighet.

Tänk om hon i sin tur skriver om mig, något jag starkt misstänker.

Vem skapar isåfall vem och vems verklighet var här först?

In i dimman. Skål!

Sambandet mellan tid och inspiration

Jag undrar hur formeln ser ut. 0 i tillgänglig tid ger förstås 0 i resultat men lika illa tycks det vara med oändligt med tid. Eller oändligt är det ju aldrig men för mycket då.

Och ändå är det aldrig tillräckligt. Hur sjutton funkar det?

Det där sambandet blir jag inte klok på trots en gång i tiden goda betyg i matematik. För lite tid = dåligt. För mycket = lika dåligt eller värre.

Var ligger det optimala lagom?

Längtan river i kropp och själ och ändå kommer jag inte iväg. Eller iväg och iväg. Att skriva handlar om att ha gott sittfläsk och det har jag inte. Benig rumpa har jag lidit av hela livet.