Djupa rötter

Vad fint det måste vara att ha en sådan plats. En plats att vara rotad på. Egentligen vet jag inte hur det känns men jag kan ana.

En plats där man tillåts vara alla sina jag på samma gång, som trädet med sina årsringar. Man minns och man upprepar samtidigt som nya minnen läggs till de redan befintliga lagren. Det här med att resa hem till jul vet jag, som bott i samma stad hela mitt liv, inget om.

Det låter så trivsamt med hemvändarfester, att återse ungdomsvänner som till vardags också är utflyttade. Träffa gamla kända ansikten för att sedan efter helgerna återvända till ett vardagsliv på annan ort.

Jag kan förstå känslan med sommarhuset som går i arv i generationer. Jag kan även föreställa mig konflikterna som kan uppstå när fler och fler personer ska fördela tid, arbete och kostnader mellan sig.

Ibland har jag besökt platser som jag förstått varit av den här karaktären för dess ägare och innevånare. Jag har alltid varit en gäst så kan inte vara säker, men jag föreställer mig att platsen ger en stabilitet, en trygghet. En vetskap om att här är jag hemma. Också.