Träburken, vackert snidad av en vän till min morfars bror, från hans tid i fängelse. Då har man förmodligen tid nog att fullända en liten burk av mörkt trä med de mest detaljerade mönster. Den stod på ett litet sidobord i vardagsrummet hemma hos mina morföräldrar och fylldes vartefter med de 50-öringar min morfar tömde sina fickor på. När det samlats 100 stycken i burken fick jag dem.
Det var alltid lika spännande då han tog fram burken och föreslog att vi skulle räkna slantarna. Det var alltid precis 100 och det slog mig aldrig att han hade kunnat räknat dem i förväg. Rent korkad har jag väl aldrig varit, men lite magi i livet vill jag fortfarande kunna tro på.
söndag 9 juni 2013
måndag 3 juni 2013
The sound of silence...
Jag vet inte vad det egentligen betyder, men för mig är tystnad en bristvara, något jag kan längta efter på samma intensiva sätt som efter saltlakrits under en långresa i USA. Jag känner det så tydligt, jag måste unna mig tystnad regelbundet för att inte bli alltför uppjagad av stresskänslor.
Det är inte den kompakta tystnaden jag är ute efter, inte total avsaknad av ljud utan endast en frist från alla vardagens störande ljud. Alla rop på mig, som lystrar till namnet Mamma, alla storstadens trafikljud och högljudda halva samtal i mobil på gemensamma transportmedel, alla ständigt pågående diskussioner runt mig i kontorets öppna landskap. Öppna landskap förresten, där hör man väl bara humlesurr, en kos råmande och kanske ett förbifarande sportflygplan på låg höjd. Nä kontorslandskap, vilket konstigt ord! Kontorsstorstadsvimmel borde det istället heta.
Tystnaden föder tanken, tror jag, eller rättare sagt, tanken främjas i bruset av det som inte kan urskiljas. Så fort du behöver, eller lockas, att lyssna aktivt är det kört. Sorlet av röster på ett café fungerar utmärkt för mig att tänka i. Jag behöver inte bry mig om vad de säger. Det kan vara skränande barn runt mig, jag hör dem inte, jag störs inte, bara de inte är mina egna. Kan vara trösterikt att veta för den vars tur det är att vara småbarnsförälder just den dagen.
Alldeles tyst är däremot nästan läskigt obehagligt, den känslan minns alla som varit inne i ett ekofritt rum eller kanske fått ett svårartat fall av vax i öronen. Just den känslan är inte eftersträvansvärd, känns instängt.
Vissa ljud måste vara nedärvda i oss sedan urminnes tider, de som lugnar och får själen och kroppen i vila, det känner de flesta igen. Vågors ljud mot en strand, eldens knaster och knäppanden i den brinnande veden, regnets smatter mot hustaket eller fönsterblecket. För mig är ljudet av nattens sporadiska trafikljud nerifrån Plankgatan i Norrköping som hördes upp till min gammelfarmors lilla enrummare på andra våningen det mest lugnande ljudet i världen. Om jag någon gång har svårt att somna lyssnar jag till minnet av det.
Det är inte den kompakta tystnaden jag är ute efter, inte total avsaknad av ljud utan endast en frist från alla vardagens störande ljud. Alla rop på mig, som lystrar till namnet Mamma, alla storstadens trafikljud och högljudda halva samtal i mobil på gemensamma transportmedel, alla ständigt pågående diskussioner runt mig i kontorets öppna landskap. Öppna landskap förresten, där hör man väl bara humlesurr, en kos råmande och kanske ett förbifarande sportflygplan på låg höjd. Nä kontorslandskap, vilket konstigt ord! Kontorsstorstadsvimmel borde det istället heta.
Tystnaden föder tanken, tror jag, eller rättare sagt, tanken främjas i bruset av det som inte kan urskiljas. Så fort du behöver, eller lockas, att lyssna aktivt är det kört. Sorlet av röster på ett café fungerar utmärkt för mig att tänka i. Jag behöver inte bry mig om vad de säger. Det kan vara skränande barn runt mig, jag hör dem inte, jag störs inte, bara de inte är mina egna. Kan vara trösterikt att veta för den vars tur det är att vara småbarnsförälder just den dagen.
Alldeles tyst är däremot nästan läskigt obehagligt, den känslan minns alla som varit inne i ett ekofritt rum eller kanske fått ett svårartat fall av vax i öronen. Just den känslan är inte eftersträvansvärd, känns instängt.
Vissa ljud måste vara nedärvda i oss sedan urminnes tider, de som lugnar och får själen och kroppen i vila, det känner de flesta igen. Vågors ljud mot en strand, eldens knaster och knäppanden i den brinnande veden, regnets smatter mot hustaket eller fönsterblecket. För mig är ljudet av nattens sporadiska trafikljud nerifrån Plankgatan i Norrköping som hördes upp till min gammelfarmors lilla enrummare på andra våningen det mest lugnande ljudet i världen. Om jag någon gång har svårt att somna lyssnar jag till minnet av det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)