Jag tycker bättre om att se på foton än rörliga bilder. Stillbilderna lämnar något åt fantasin. Det som fanns utanför bild är fortfarande öppet att skapa. En videofilm sveper runt och visar flera vinklar och inte sällan är det även ljud med. Det blir för likt verkligheten i nuet.
Jag vill att minnet av mina upplevelser med tiden skall bli lite suddiga i kanterna. Bilden framträder då ännu tydligare, skarpare. Otydligheten skärper minnet, för mig. Hur det är för andra vet jag inget om, det kan säkerligen vara olika.
Jag och en släkting besökte en gång för många är sedan båda Hawaiiön Maui, med några månaders mellanrum. Min syssling gjorde minnesalbum och klistrade in biljetter och andra minnen i en bok. När jag såg den log jag igenkännande, jag hade haft samma reklamhäften och biljetter men kastade allt i samband med att jag tömde hyrbilens handskfack.
Det hade kanske varit roligt att ha dessa gamla minnen kvar, men jag tänkte helt enkelt inte på dem som potentiella minnesförstärkare den gången då jag röjde ur bilen på några veckors ansamlat pappersskräp.
Vad vi däremot hade med oss på denna resa var en alldeles nyinköpt videokamera. Det var givetvis roligt att använda den och det gjorde vi också flitigt. Kanske lite för flitigt för efter den resan användes den sällan igen. När känslan av att något måste fångas på film för att vara upplevt har det gått för långt. Jag minns stora delar av den långa resan sett genom den då toppmoderna kamerans svartvita lilla sökare. Hawaii är vackrare i verkligheten än det någonsin kan bli på film.
Minnen är viktiga, utan dem har vi bara tillgång till det ögonblick vi kallar nu, men så kan ingen frisk människa leva. Vi lever i det förgångna samtidigt som vi sneglar runt hörnet mot framtiden. Man behöver fylla på regelbundet med nya intryck och upplevelser till sitt minnesarkiv. Nytt och gammalt blandas och ibland är det de äldsta minnena som framträder som skarpast. De som fästes långt före Facebook, internetbloggen och mobilkamerans tid.
För egen del har jag insett att jag inte vill att minnesbilderna förstärks av alltför påtagligt tekniskt stöd. Jag föredrar mina egna något dammiga minnen, Sanningshalten kan givetvis ifrågasättas, de förvandlas och anpassas efterhand. Det gör inget, det finns ingen minnespolis, om man inte avser vittna i en rättegång.
För mig spelar det ingen roll om bröllopschampagnen verkligen fick några regnstänk i sig efter den avtagande skuren eller om det var strålande sol när den serverades. Mitt minne är mitt och ingen annans. Jag har inte ens frågat min man om han minns hur, var eller när regnet föll den dagen för drygt 18 år sedan. Jag vill inte veta.
Det är också av ovanstående skäl jag inte vill titta på den videofilm som spelades in i all välmening. Kanske mina barn, som inte har några egna minnen att förstöra en dag vill se den. Det spelar ingen roll. För mig är den dagen ett minne som blir tydligare och skarpare ju dammigare och suddigare det blir. Tiden är det bästa filtret.
