Äpplet faller inte långt från päronträdet

I en trädgård där jag vistades ibland som barn fanns ett äppelträd. Det var lagom stort och inbjöd till klättring. Det stod strax utanför tomtgränsen bredvid en husvagn som tillhört min farmor.

Min pappa berättade att trädet kom ur en kärna han planterat från ett äpple han ätit. När plantan vuxit ur krukan inomhus sattes det i jorden bredvid husvagnen. Åren gick och plantan blev ett träd.

Givetvis inget konstigt alls, det är så alla äppelträd blir till. Ibland har kärnan fått skjuts av ett äppelätande djur och det nya trädet hamnar långt ifrån sitt ursprung. Var äpplet min pappa åt kom ifrån är inte gott att veta. Kanske från ett annat äppelträd i trädgården. Kanske från fruktaffären.

Berättelsen om äppelträdet gjorde något med mig. Jag började ana hur livet fungerar, hur man kan skapa och vårda det.

Idag åt jag morötter som vuxit i min pappas trädgårdsland ifrån frön jag köpte i våras. Inte riktigt lika mäktigt som trädet men ändå. Fascinerande.

En bön till de kreativa gudarna

Kreativitetens gudar. Hör de, till skillnad mot vädrets, bön? Har de ens öron? En del som tror på det här med kreativitet påstår att det är något som finns där naturligt. Något vår skapare gett oss alla, som en liten skärv av sig själv. En kvarlämnad rest av sin egen skaparkraft.

Kan man tro på detta även som icke-religiös? Vad tror en ateist på? Är jag ens en sådan? Jag tror det. Men tvärsäker är jag inte. Det finns allt för mycket i naturen som känns väldigt medvetet och framför allt estetiskt medvetet. Är det sannolikt att regnbågar och giraffer uppstått av en slump? Jo, jag har läst fysik och optik, jag förstår hur de uppstår, åtminstone regnbågarna, men ändå.

Det vissa kallar gud kanske är källan till kreativitet och skaparlust. Oavsett om det handlar om målade, skrivna, eller verkliga världar. 

Dagens dravel

Ibland blir det just inte mer än dravel. Morgonsidorna fylls bara med gammalt tugg. Slagg som vill ut. De där tre sidorna text som jag envisas med att skriva varje dag, helst direkt på morgonen, även om jag inte alltid lyckas.

Ibland låter jag mig fångas. Luras av nyhetsflödet som så lättillgängligt lockar. Vad har hänt i natt? Finns världen kvar? Redan innan kaffet dragit klart sitter jag och läser på DN.se eller nån artikel på Medium. Dessutom då gärna något jobbrelaterat fast jag officiellt inte går till jobbet, i sovrummet, förrän efter allt det där är avklarat. 

Tre sidor skrivna och lika många koppar kaffe.

Ibland blir det bara dravel. För att fylla sidorna med dagens textbeting. Vem har jag lovat att det skall vara just dessa sidor. Bara mig själv förstås. Men ett löfte är ett löfte och jag vet nyttan det som till synes är dravel kan ha. 

Dravlet som annars stannar inom mig, som jag inte får syn på, som sätter sig osynligt, oåtkomligt i nacke och axlar. Så mycket bättre att det töms ut och bara besudlar sidorna i en skrivbok som ingen behöver se. 

Boken tål allt. Den tycker inte att jag är tjatig och gnällig. Den säger inte att jag upprepar mig och sprider dålig energi. Den tar bara emot och visar sen upp det i sin alldaglighet, När jag ser mina känslor och ältande återkommande tankar fästa på papper förlorar de sin negativa kraft. De blir bara ord. Ord som går att agera på.

Tidlöst möte i baren

Två personer från olika tidsepoker träffas i en hotellbar bortom tid och rum. Ett magiskt möte där de normala naturlagarna inte begränsar. På hotellet möts Maj och Jan. Det skiljer sjuttio år mellan deras födelsedatum, men denna kväll kan de mötas som jämnåriga. De är båda 47 år.

Kruxet vid såna här möten är att beställa drinkar som ligger så att säga rätt i tiden.

På varsin barstol sitter de sida vid sida, de som aldrig borde ha kunnat mötas. Jan är årsbarn med såväl Hemingway som Bogart. Just här och nu är årtiondena som skiljer dem åt inte av betydelse. Inget de har att dryfta, inget de kommer att göra riskerar att äventyra tidens lagar. Jo kanske förresten, en liten detalj gälland en cocktail med det är smällar man får ta.

- Visst gärna en drink. Vad föredrar ni?

Maj går snabbt igenom de drinkar hon känner till. Undrar vad Jan skall föreslå. Vad kan ha varit sista skriket då, när han reste hemifrån imorse?

Maj får en idé och beställer en Cosmopolitan till Jan, fullt medveten om att han inte kan känna till den till namnet. Ingredienserna dock, de finns i vilken bar som helst. Mannen bakom bardisken höjer nästan omärkligt på ena ögonbrynet, som för att signalera att det är en aning förbjudet, att hon tänjt en gräns i ett för henne okänt regelverk. Men, är överträdelsen inte värre än en beställning av en ännu inte påfunnen och namngiven drink så är det tydligen OK, för han plockar fram ingredienserna utan vidare kommentar.

Möjligen är det en tjejdrink, men det är förmodligen den första drink Jan får komponerad åt sig av en tjej så vad kan passa bättre. Han kommer sannolikt dra sig denna stund till minnes om han blir gammal nog att uppleva när Cosmo blir riktigt populär nån gång på 90-talet. Han kommer då vara en riktigt cool gubbe och kan alltid hävda att han drack den första gången som en sann kosmopolit på flykt från både tid och rum.

Med havet som gränsvakt

Häromdagen skrev jag om gränsövergångar i tid. Nu är det dags för de i rum. De fysiska.

Nationsgränser, de mellan länder fascinerar mig. Att kunna stå mitt i naturen med en fot i Sverige, en i Norge och med en hand i Finland. Sådant kan jag tycka är intressant och lite konstigt, för där finns ju ingen gräns. Inte på riktigt. Det är bara streck på en karta, visserligen ibland sammanfallande med en älv eller en bergskam, men långt ifrån alltid och hela vägen.

Andra landgränser är mer på riktigt såtillvida att nationen är en ö. Havet är gränsvakt. Några sådana öar jag besökt är Island. Nya Zeeland, Australien, Cypern, Storbritannien och Japan. 

Hur påverkas en nation av att vara en egen ö? Nu under året med virusutbrottet har det blivit extra intressant. Historiskt har önationerna förstås varit mer skyddade och så även nu. 

På samma vis känns det märkligt med länder som helt saknar kust. Havslöst land. Konstigt. Liksom fattigt. Som att något viktigt saknas.

Obönhörligt väder

Vädergudarna hör inte bön. Man kan anta att de blivit lomhörda av alla åskknallar. Jag tror inte ens det hjälper att dansa för dem längre.

Vädret gör som det vill och inte blir det bättre av att människan blandar sig i och förstör balansen med sin miljöpåverkan.

Extremväder, extremvåld. Från småbus till organiserad kriminalitet.

Vädermaffian har vi skapat tillsammans. Vi människor i vårt oförstånd och i jakt på materiellt välstånd och naturen i sin motreaktion. Moder jords egen rebellarmé. Tyfoner, orkaner, översvämningar, extremvärme och torka.

Som alltid skördar kriget också de oskyldiga.

I utkanten

Var befinner jag mig just nu? Hemma. Jo förvisso, men mentalt menar jag. Såhär i början av hösten eller möjligen i slutet av sommaren. Jag har ju en förmåga att klamra mig fast vid det som är. Jag har svårt för övergångar, för gränser. Fascineras av dem, men är inte den som stövlar över först i sällskapet.

Gränsen mellan årstider, mellan semester och jobb. Sommarlov och termin. Eller den största av dem alla, Nyårsafton. Varje år kämpar jag hårt med klivet över från december till januari. Varför är det så mycket svårare än mellan september till oktober, som inte ens märks förrän busskortet gått ut. Alltså ett år när man fortfarande åkte buss. Nu lär jag inte märka det alls.

September tänker jag. Början av september. Ännu i utkanten av hösten. Jag rör mig försiktigt inåt.