Sommarnattens pris

Imorgon är det dags för återbetalningen av ljusskulden och även om just natten för återgången till normaltid bjuder på en extra timmes sömn känns räntan alltid väl hög.

Kvällsmörkret kommer pang bom en hel timme tidigare och det varje kväll. Mörkare och mörkare ända till det vänder igen, till en början så försiktigt långsamt att det knappt märks.

Återgången till normaltid, den som många kallar vintertid, fast det bara är den tid som bäst passar med hur solen träffar just vår längdgrad. Sommartiden, "day light saving" vad är det för dagsljus vi sparar? Det är ju bara en förskjutning av klockan som jag aldrig riktigt förstått vinsten med.

Jag minns när vi började med omställningen på åttiotalet. Grannens solur som gick fel sen hela sommaren, det lilla svarta skuggstrecket visade givetvis soltiden som min mamma alltid kallade det. Hon protesterade i åratal mot påfundet genom att vägra ställa om sitt armbandsur och höll sig envist till sin soltid. Bestämde man tid för träff med henne var det soltid som gällde, så det gällde att tänka rätt.

Imorgon natt får jag sova en timme extra och de flesta klockor ställer om sig själv nuförtiden. Jag har bara ett par stycken mekaniska urverk att tänka på. Och grannens solur kommer åter att visa samma tid som övriga klockor.

Rytm och takt - den livsviktiga vilan

Tillvaron känns ofta som ett oavbrutet flöde av dagar. Påfallande ofta är det måndag och fredag. De övriga dagarna kläms in däremellan. Måndag-fredag-måndag, sådär rullar det på.

Hur får man det att sakta ner en aning? Jag vill ju hinna verkligen uppleva tex en tisdag. Hur fångar man en tisdag i farten? Jag vill ju hinna njuta av den, insupa den sanna tisdagskänslan.

Eller en lördag, innan det vips, knappt via en söndag, blivit måndag igen?

Helgen. Jag vill känna skillnad på arbetsveckan, i mitt fall de fem vardagarna, och helgens två. Jag uppskattar båda och vill just därför känna skillnaden.

Att, nu är det helg. Tid för vila. Annat än jobb.

Religionerna är bra på det här. Att helga en vilodag, eller ett sabbatsdygn. Jag tar gärna två tack!

Tyvärr är jag inte religiös, det har inte blivit så. Då får man skapa sin egen tradition.
Min viloperiod startar på fredag eftermiddag och varar tills söndagen tar slut. Starten är tydlig. Ett tvärstopp. Arbetet är klart. Veckan är stängd. Jag vet något om hur den kommande ser ut. Lagom för att släppa tanken på den.

Vila innebär inte bara oföretagsamhet och slöhet. Det kan vara fest med vänner. Långa promenader, eller hårt slit med röjning och städning. Vilan rymmer också mitt skrivande och det sticker jag in i småportioner även under arbetsveckan.

Små pauser under dagen, en längre någon vardagkväll och sen två dygn.

En rytm, en takt. En som passar en tondöv som jag. Det är inget som hörs, bara känns. Som en puls. En puls som gör mitt liv möjligt.

Ser du stjärnan i det blå...

När man, som jag nu, är på jakt efter något nytt att skriva är alla medel tillåtna. Kanske inte ren idéstöld men tron på magi och det ofattbara. Var hittar jag en berättelse inom räckhåll att fånga och fästa på papper?

Kanske finns den inom mig, fullt synlig om jag bara tittar bort en stund. Jag kanske letar för aktivt, stirrar för intensivt på stjärnhimlen. Då försvinner ju stjärnorna.

De syns bäst i ögonvrån. Är det där svaren kan anas, där lite diffust. Utanför fokus.
Värt att prova. Gå runt och kisa lite. Med alla sinnen.

Som en Les Brown så poetisk uttryckt det:
"Sikta mot månen, även om du missar så hamnar du bland stjärnorna"