Konstigt

Vad är egentligen konst? Själva definitionen alltså och vem bestämmer en sådan sak?

Det som oftast poppar upp i skallen när man tänker konst är förstås tavlor och målningar. Sådant man kan hänga på väggen och beundra på gallerier och museer.

Konst kan förstås även vara skulpturer, teaterpjäser och filmer. Saker som skapats ur vår fantasi. Konst kan även vara hela byggnader, som i sig inrymmer konstskatter, som Louvren eller de de stora kyrkorna.

Samtidigt, kanske den verkliga konsten är rombmönstret i en honungskaka eller spiralen i en snigels skal.

Art is... what you get away with...

Arbetsveckan och skrivveckan

De ligger där intill varandra, jämsides i kalendern. Trängs och skuffas om utrymmet i tidens soffa. Båda vill gärna roffa åt sig av den andres sköna plats.

Båda vill ha mer.

Tänk om det gick att få dem att samsas, förenas och sammansmälta sådär som man kan. Skulle det innebära att de får en avkomma som oavkortat kan ägna sin arbetstid till att skriva?

Värt ett försök!

Fridsamt trivsamt

Jag uppskattar fridsam trivsamhet. När det finns tid att läsa och tänka. Kanske skriva något. När tiden räcker till och inte äts upp av de så kallade måstena. Trista saker som ändå behöver ta av ens dyrbara tid. 

Men sådant kan minimeras, rationaliseras bort eller kanske helt enkelt struntas i. Dammråttorna springer ingenstans. De ligger lugnt kvar till dammsugarkatten kommer och slukar dem.

Måstena är i själva verket inte alls något som nödvändigtvis behöver göras. Det är bara ren inbillning. När man inser det sänker sig friden över tillvaron.

Kreativ växtkraft

Från en magisk kortlek drog jag ett kort med en bild av en flicka i prickig klänning med en skrivbok framför sig. Ur boken sprängde sig en väldig praktfull rosa blomma.

Den skrivande flickan hade en närmast frånvarande min. Som om hon kapitulerat inför sitt skrivande, resignerat och funnit sig i att vara en betraktare.

Ibland blir hon rädd för sprängkraften i sina egna ord. Var kommer de ifrån? Är de verkligen hennes egna skapelser? Vill de henne väl, är kraften bakom orden god? 

Är kraften okontrollerbar, eller går den att tämja eller tukta? Riskerar den att växa henne ur händerna?

Kan man kvävas av sina egna ord? Tänk om växtligheten tar över, som i Jack och bönstjälken eller som klängväxterna runt Törnrosas slott. Vilse i skogen av ord. Insnärjd i sin egen kreativitet.

I förbifarten

Jag ser inte mycket av ungdomarna nuförtiden. De swishar förbi och man får fånga dem i förbifarten. Korta glimtar här och där som små guldkorn i floden av tid.

En flyttar för att gå i skolan i en ny stad, i ett nytt land och en är mest på annat håll fast hemma i vår stad. Det är helt i sin ordning, precis som det ska vara nu.

Och kanske kan jag även någon gång hinna fånga mig själv i förbifarten. Hon springer alltför ofta så fort förbi och jag hinner knappt se henne i ögonvrån, hon den där människan som är jag.

Bevattningsråd vid idétorka

Ibland tryter inspirationen. Inget finns att skriva. Uppslagen håller sig undan och inte en endaste liten titel kommer till mig.

Vad göra?

Hur vattnar man för att motverka idétorka? Med en vacker kanna i grön plåt. Pipen är lång och krökt som halsen på en svan och pipens öppning påminner om ett blomblad. Vattnet är ihopsamlat regnvatten. Ofta sitter en trevlig spindelhona på kannans utsida. Hon låter sig inte störas av att lyftas och lutas. Kanske tycker hon att det är lite som att åka karusell. 

Vad vet man om vad spindlar uppskattar här i livet.

Det ska bli sommarvärme under veckan och både blommorna och mina idéer behöver få extra mycket omvårdnad och vattning.