Spräck bubblan

Jag brukar alltid skriva ett sommarinlägg på min blogg på jobbet strax innan semestern. De handlar ofta  om något lagom filosofiskt och trevligt. Detta år blev ämnet bubbelhoppande, ett begrepp myntat av en Max Hawkins och som en Emma Stenström på Handelshögskolan skrivit en bok om.

Bubbelhoppande innebär att ta sig ur sin bubbla och hälsa på i någon annans, av ren välvillig nyfikenhet. Målet är att upptäcka ett nytt perspektiv studera hur världen kan se ut från en annan vinkel.

Ofta vet vi inte ens om att vi befinner oss i en bubbla. Vi glömmer helt enkelt att det finns något utanför. Vi tror att bubblan är världen. Om vi lyckas få syn på den tunna skimrande väggen kan vi spräcka den och ta oss ut och in i en annan. Hur man nu ska bära sig åt med det utan att också spräcka den...

Om vi bortser från den lilla detaljen är såpbubblan som metafor vacker. Såpbubblor betyder sommar och frihet. Tyngdlöst och vackert skimrande. Ömtåliga.

Jag har länge fascinerats av de som tror att Jorden är platt, så kallade Flat Earthers troligen är det knepigt att hitta någon sådan att samtala med i min närhet så jag får starta med att läsa på. Göra ett bubbelhopp på avstånd. Oavsett hur det sker är det fascinerande och jag får öva på att hålla mina fördomar i schack. 

Jag undrar för övrigt om deras bubbla är platt som en pannkaka?

Den där boken...

Vi har väl alla varit med om det fruktlösa sökandet efter en förlorad bok eller kanske en film. Läst eller sedd för länge sedan men för evigt fast i minnet.

You know that book; you forget the title after you’ve returned it and over the years you try to look it up a few times, but you never find it again.

Grymt irriterande för man minns hur bra storyn var och hur underbart det vore att hitta den och läsa igen. Men det går inte så lätt för man minns för lite för att allvetande Google ska hitta igen den. Det blir till att leva på det goda minnet av historien.

Sen kan man förstås fråga sig varför man vill återuppleva något man redan läst eller sett. När det nu finns så mycket nytt att upptäcka att man aldrig i livet kommer att hinna med allt. 

Ja säg det, fråga inte mig.

Öppna stängda världar

Jag har precis börjat läsa en bok. En riktigt tegelsten. 863 sidor i liten text i en volym som faktiskt är bra mycket större än en normal tegelsten. Den har legat oläst överst i min bokhylla i många år och jag blev påmind om den häromdagen av den vän som först pratade om boken.

Då fanns den bara på tyska och det är tyvärr inte ett språk jag behärskar. Der Schwarm var titeln och jag var så sugen på att läsa den. Jag väntade otåligt på att boken skulle komma i översättning och köpte den så fort det gick.

Något måste ha kommit emellan, förmodligen andra böcker, så tegelstenen har legat och samlat damm nu i 16 år år. Dammlagret jag fick sopa bort var ordentligt tjockt. 

Svärmen blev det i svensk översättning men eftersom den handlar om havets uppror kanske den snarare borde hetat stimmet. 

När min vän visade mig sin bok på tyska kände jag så väl igen den frustrerande känslan av att vilja läsa något som inte var tillgängligt för mig. Så var det när jag i tioårsåldern ville läsa Alien som min pappa kom hem med efter en resa. Den boken blev min första att läsa på engelska. Jag minns även känslan från tiden innan jag kunde läsa alls. 

Alla dessa stängda världar som jag så gärna ville in i. Nu ligger åtminstone många öppna för mig, även den gamla tyska boken nu i svensk översättning.

Meningslöst

Jag har brist på meningar. De kommer inte till mig i den takt jag önskar. Eller, så är det jag som inte hinner lyssna och föra ner det jag hör på papper. Så kan det också vara.

Tankeströmmen behöver omvandlas till en värld av ord och det sker inte av sig själv.

En värld tänkt av mig, överförd till text, som i nästa överfart inte bör förvanskas alltför mycket innan den når sin mottagare. Mottagaren, läsaren, ska sen lyckas skapa sin egen tolkning av min ursprungliga värld. 

Undrar om budskapet når fram? Hur vet jag att det jag skriver är det som läses? Ser vi samma värld?

Höra och lyssna

Det är skillnad på att höra och lyssna. Du kan höra massor utan att lyssna, utan att uppfatta det som sägs. För att lyssna krävs koncentration och den tryter allt som oftast.

Jag har provat att lyssna på ljudböcker och det går ibland. När jag inte gör något annat som kräver någon större uppmärksamhet. Jag kan gå en känd väg eller köra bil på landsväg men så fort det blir lite stadstrafik, vare sig det är till fots eller på hjul, är det vara att sätta på paus.

Jag tillhör den där skaran som med viss svårighet kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Jag har för övrigt aldrig gillat tuggummi så jag har liksom inte övat.

Hur som helst, för att förstå det jag hör, behöver jag lyssna. 

Knäck i lurarna behöver inte bero på dålig hörsel utan på att jag lyssnar för dåligt.

Flytande franska

Under några år i min ungdom pluggade jag franska. Det gick inget vidare. Det är ett vackert språk men ack så svårt. Galna stavningsregler och ljud jag varken kan frambringa eller tolka till något begripligt.

Det enda flytande franska jag förstår mig på är vin. Faktum är att det även kan gå att föra en enkel  konversation efter ett par glas av det flytande rubinröda elixiret.

Skål et à votre Santé!

En haiku för att fira

Detta är inlägg nummer 500. Väl värt att fira och vad passar väl bättre än en liten dikt. En haiku för att fira inlägg nummer 五百 gohyaku.

Stirrar på pappret
Ännu fullt av tomma ord
Vågar hoppa i

Kaffe i solen
Världarna vaknar till liv
Flyger högt i skyn

Fem hundra texter
Dolda för ingens ögon
Märker inga ord

Det blev visst tre stycken haikudikter men de är ju så rackarns korta. Och nu fortsätter färden mot 1000 inlägg...

Att speglas

Få saker är mer värt än återkoppling från en läsare. Även om reflektionen är ful så ger den värdefull information. Den är i högsta grad användbar.

I andra sammanhang är jag ofta skeptisk till återkoppling. Kan få hjärtklappning bara av att få frågan om jag har fem minuter...

Det är sällan en smakfull upplevelse. Allt som oftast serveras något bittert inlindat i socker. Detta i tron att det skulle mildra något av det beska. Tvärt om. Genom att linda in det blir hela anrättningen sur.

Bättre förstås att inte blanda.

Återkoppling på text är något helt annat. Dels är den efterfrågad och välkommen. Dels vet jag exakt vilket material jag lämnat och när det förväntas komma i retur. Inga obehagliga överraskningar. Jag är beredd och ivrig att få veta vad som är bra men allra mest vill jag veta vad som inte funkar.

Var blir det segt, var blir det ologiskt eller obegripligt? Var tappar jag bort den som jag allra minst av allt vill tappa på vägen. Den återkopplingen är ovärderlig. I den spegeln är det alltid värt att titta med öppna ögon.

Fram med teatersminket och vassaste redigeringspennan.

På tröskeln till sommaren

Första juni. Den första dagen på den första sommarmånaden. Just idag ligger hela sommaren orörd kvar. Inte en enda dag har nallats. Alla luncher och middagar med sill. Alla skymningar på balkongen. Alla iskalla öl invid en varm husvägg på uteserveringen. Alla ligger de framför.

Det är knappt jag vill gå över tröskeln för så fort jag är där så går tiden så fort. Jag vill gärna dra ut på starten. Stanna upp här i starten när det ännu går långsamt. Väl mitt i riskerar dagarna att rusa förbi i ett icke urskiljbart töcken där alla dagar blir till en.

Jag sätter mig en stund på sommarens veranda i hopp om att tiden här har sin egen mer långsamma rytm.