Cosmopolitan

Drinken cosmopolitains ursprung har hittills varit höljt i dunkel. Flera är de som påstått sig ligga bakom den vackra röda drinken som fick sitt riktiga uppsving på nittiotalet när den figurerade i tv-serien Sex and the city.

Nu kan vi här avslöja något nytt, eller gammalt om man så vill, om drinkens ursprung, även om det hela trots denna förklaring lär förbli en smula mystiskt. 

Såhär var det.

En kvinna vid namn Maj Westerlund får under en promenad sommaren 2017 minnesfragment av att ha druckit drinken på en takterass med en man. En man hon inte känner eller har en aning om vem han är. Några dagar senare befinner hon sig på ett tåg på väg mot okänd ort. Hon har fått en tågbiljett av sin granne Tora och hoppat på kvällståget söderut från Stockholm för att, som det så vackert heter, finna sig själv.

På tåget ser hon en sovande man som hon tycker är vagt bekant men när hon en stund senare passerar igen är han borta. Så småningom kliver Maj av tåget och hamnar i baren på ett litet landsortshotell. En stund senare sätter sig en man bredvid henne och döm om hennes förvåning, det är mannen från tåget.

Mannen som visar sig heta Jan Strandlin är även han på finna-sig-själv-resa och på flykt från sitt ofrivilliga ungkarlsliv. Det speciella är att han rest ända från sommaren 1946. Hur de lyckats hamna på samma tåg och i samma hotellbar är en gåta. Magins makter tycks ha ordnat en date åt dem över tid och rum.

När Jan misslyckas locka Maj med ett antal drinkförslag tar hon över och beställer cosmopolitans till dem. Jan får därmed reda på namnet och receptet till drinken och tar den med sig tillbaka till sommaren 1946 där han fortsätter bjuda vänner och bekanta på den. Långt innan den blir officiellt uppfunnen.

Frågan är förstås var drinken kom ifrån från första början. Ungefär lika lätt att svara på som frågan om det var hönan eller ägget som kom först. Och i praktiken lika oviktigt.

Drinken är alltså sant tidlös. Och väldigt god såhär i sommartider.

Skål!

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är att läsa. Det bästa jag vet är att skriva. Det bästa jag vet är att äta god mat, gärna franskt, ostron eller något med tomater. Det bästa jag vet är att dricka iskallt torrt rosévin. Det bästa jag vet är sol i en skidbacke. Det bästa jag vet är killingar och tvättbjörnar. 

Det bästa jag vet är att slippa vakna av en väckarklocka. Det bästa jag vet är att sitta uppe sent om natten och skriva. Det bästa jag vet är att träffa mina vänner. Det bästa jag vet är violgodis. Det bästa jag vet är att veta att mina barn har det bra. Det bästa jag vet är kärlek som inte tar slut. Det bästa jag vet är fjällvidder. Det bästa jag vet är att dricka drinkar i hotellbarer. Det bästa jag vet är att springa lopp. 

Det bästa jag vet är att plocka hjortron, hallon eller mogen chili. Det bästa jag vet är att ha utsikt över vatten. Det bästa jag vet är vackra blommor. Det bästa jag vet är att åka tåg. Det bästa jag vet är snö. Det bästa jag vet är kaffe på morgonen. Det bästa jag vet är doften efter ett sommarregn. Det bästa jag vet är att ha gott om tid. 

Från Rosendal till Roskilde

Jag har aldrig varit i Roskilde, inte besökt staden och inte festivalen heller. Jag drömde nog om det som ung men inte ens till Hultsfred tog jag mig. Fast det var nära en gång. På vägen ner till Oskarshamn en midsommar pajade tåget och vi fick kliva av i Hultsfred för att ta en ersättningsbuss. Då såg jag andra ungdomar på väg till festivalen. Med ryggsäckar, tält och klirrande kassar.

Jag satte mig på bussen och tryckte näsan mot fönstret. Önskade att jag också ville. Att jag skulle vågat stanna kvar.

Men nu ska Roskilde blir av, ja inte på riktigt alltså, jag har inga biljetter till nästnästa helg då festivalen drar igång. Nej, jag ska resa dit i fantasin. Tillsammans med tre fiktiva väninnor.

Med tre icke fiktiva väninnor ska den skrivas. Berättelsen om Roskilde. Planen är att göra det i form av en stafett, vi skriver en bit var och skickar vidare. Ett lapptäcke som kan bli en vacker helhet. En mosaik av ord.

Första kapitlet har landat, nu ska tas vid. Hon som aldrig kom iväg ska få leva ut lite av det som då aldrig blev av. Researchen är avklarad. Igår var jag på Rosendals Garden Party så nu har jag så att säga insupit den rätta festivalatmosfären.

Snedfördelning

Jag läser just Håkan Nessers debutroman Koreografen och där fanns en intressant iakttagelse som handlade om skillnaden mellan tiden det tar att skapa ett konstverk och tiden som det betraktas och möjligen beundras av andra.

Tillblivelsen av konstverk, av alla de slag, kan ju ta åratal, decennier i anspråk. Man lever med det dag och natt. Man lägger sin själ i det och sen kanske det knappt bevärdigas en blick där tavlan hänger bortglömd i en vrå, eller boken hamnar i bakre raden i en överfull bokhylla.

Det är ofta en jäkla snedfördelning mellan skaparkraften som tas i anspråk och den uppmärksamhet som verket senare får av sin kräsna omgivning.

Och trots detta, trots vetskapen om hur oddsen hela tiden är emot oss så fortsätter vi oförtrutet att måla, skriva och skapa.

Levande karaktärer

Alla vill väl läsa om karaktärer som känns äkta, som att de kunnat vara på riktigt även om man innerst inne vet att de bara finns och är skapade för fiktionens skull.

Såklart, men många tror att det bara är snack. Tomma ord. Och att det inte alls är sant att romankaraktärer kan leva sina egna liv, utanför författarens kontroll.

Har man som jag varit med om att karaktärer slitit sig så vet man. Att det är sant. Jag kan förstå att det är svårt att föreställa sig känslan att någon man själv skapat, helt enkelt hittat på, kan göra saker på egen hand. Veta saker jag inte har en aning om. Har hemligheter för mig.

Men, kanske är det inte konstigare än att samma sak gäller för mina barn. Även de kan sägs vara mina skapelser, mer eller mindre sprungna ur tankefrön de också.

Jag kan för mitt liv inte tro att mina karaktärer enbart består av ord. 

Mina barnsliga kalendrar

Det har just slagit om från maj till juni och jag har vänt blad på mina kalendrar i köket. Jag har två evighetskalendrar som de båda döttrarna gjort som sexåringar i förskoleklass. 2008 respektive 2012. Omkring en och en halv evighet sedan med andra ord.

Månadens bilder visar en midsommarstång på den ena och en äng full av fjärilar på den andra.

Den tredje kalendern är en för året och jag har en ny varje år. Från tidningen Bamse som jag som förmodligen rikets äldsta prenumerant utan småbarn får hemskickad inför varje nyår.

Jag skulle inte klara mig utan den. Det är där jag ser veckonummer och namnsdagar. Sånt som inte finns med i kalenderfunktionen i min mobil.

Den pryder sin plats på det av magneter översållade kylskåpet.

Nu är det juni och 30 nya dagar ligger framför oss. Välkommen in i juni och sommaren!

Den bästa åldern

Igår var det min födelsedag och jag är officiellt ett år äldre, igen. Man kan tycka vad man vill om åldrandet men alternativet hade varit klart sämre.

Den bästa åldern är den man för tillfället innehar. Det har jag lärt mig av en klok vän. Jag väljer att känna så, för allt annat vore onödigt.

Givetvis är det en fråga om inställning och just därför är det genialiskt. Inställningen rår du själv över.

Som människor kan vi inte vinna över tiden. Visst kan vi sakna det eller dem som inte längre finns men det är ingen idé att jaga efter det som är förbi. Jag gissar att det jag vill åt är känslan av att världen fortfarande ligger öppen. Att det finns val kvar att göra.

Den bästa åldern är idag och morgon kommer att vara bäst, när vi väl kommer dit.