Skrivboken - Skriv boken!

Jag fick en blommig skrivbok i födelsedagspresent av mina föräldrar. Mönstret på pärmarna är av Josef Frank. Flera av mina påhittade karaktärer går omkring med skrivböcker redo i sina väskor. Majs är svart, tjock och vältummad med en massa små post-it-flikar utstickande här och var, markerande viktiga ställen. Ellens är tunnare, stramare och även den enfärgad. När de sitter på ett fik eller på tåget plockar de fram sina böcker och släpper inspirationen fri över de blanka sidorna.

Nu tänkte jag att samma sak skall fungera för mig. Kan de, så kan väl jag? Det är trevligt med en riktigt fin skrivbok av papper men samtidigt är det lite förpliktigande. Har man väl satt pennan till pappret finns där ett outplånligt märke, det går inte att radera som på datorn eller i telefonens antecknings-app. Texten i boken blir kvar oavsett om den blev bra eller inte, såvida jag inte river ut hela sidan förstås och det tänker jag inte göra med en så vacker skrivbok.

Den här sommaren hoppas jag få en del tillfällen till skrivande och den blommiga boken följer med i resebagaget.

Berättarklister

Jag skriver alltså är jag... Det känns som en sanning så god som någon och det är nog så att jag känner mig allra mest levande när jag skriver, eller läser. Jag läser för tillfället en historia för min dotter som handlar om en flicka som upptäcker att hon är en karaktär i en bok. Hon blir förstås skapligt indignerad när hon inser att någon skapar hennes tillvaro efter eget tycke. Att hon "bara" finns till i någons fantasi. Vi har ännu omkring en tredjedel kvar av boken, jag har en misstanke om att hon hinner rymma ur berättelsen innan den är slut.

Berättarklister vad är då det? Jag tänker att det är de där passagerna som binder samman, de där orden som utgör en brygga över från en del av berättelsen till en annan. Berättarklister behövs för att undvika hål och alltför stora hopp mellan händelserna.

Berättarklister är också det som gör att du fastnar i en historia, det som gör att den känns verklig, att du glömmer att du läser, eller skriver. Utan berättarklister flyter det inte. Fast i klistret hänger du bara med helt utan ansträngning. Ögonen släpper aldrig texten, ser den inte som text utan något helt annat. En verklig värld, lika verklig som allt annat.

Trägen vinner

Ett sånt där gammalt visdomsord. Trägen vinner. Nu i så kallade moderna tider hör man det inte så ofta men det är inte mindre sant för det. Samma fenomen döljer sig i det nutida uttrycket "grit". Många försöker förstås analysera vad hemligheten bakom vissas lyckade resultat är. Vad är deras knep? Man pratar om att vara i zonen, dvs punkten där ens fallenhet och intresse för något möts. Säg att du både älskar fotboll och råkar vara begåvad med ett bra bollsinne. Är det ett säkert recept på en fotbollskarriär? Nej, det räcker inte och det är här trägenheten kommer in, eller grit eller uthållighet som det heter på ren svenska.

Det talas och skrivs om 10 000 timmar, så mycket att vi har tröttnat på att höra om dem. Vem vill tänka på det i förväg. Hemligheten är ju att det inte känns arbetsamt när man haft turen att hitta något man både tycker om och har viss fallenhet för. Det brukar hänga samman, det man har lätt för blir i regel roligt. Tänk om man brytt sig mer om sådant i skolan istället för att fokusera så mycket både tid och energi på det man har svårt för och finner ointressant. Hur kan det någonsin väcka lusten att lära och öva?

Visst är det uthålligheten som ger färdigheten, men det skall liksom ske obemärkt. Upplevs det som jobbigt blir det inte roligt och då tröttnar vi och uthålligheten uteblir. Det gäller att hålla glädjen vid inlärandet vid liv oavsett om det handlar om fotboll, pianospel eller något helt annat.

Inget kommer gratis, men det får gärna kännas så när man ser tillbaka i backspegeln. Inte minns man alla skal- och skriv- eller dribblingsövningar när man väl står där i rampljuset. Då känner man bara ren välförtjänt glädje.

Januaribetraktelser

Tänk att det fortfarande är januari! Det är en reflektion jag alltid brukar göra såhär i slutet av årets första månad. 

Det känns så länge sedan nyårsafton och jul och ledigheten. Så är det varje år så det är en välbekant tanke. Alls inget nytt. Varför det känns så kan jag dock undra och jag har inte direkt hittat någon förklaring. 

Januari är ju inte länge än många andra månader och bara marginellt längre än resterande. Alltså måste känslan bero på något magiskt oförklarligt och därför lite intressant. 

Är det för att året ännu är så nytt, lite som en obruten stor sedel. Ni vet, som man kunde gå omkring med en femhundring i plånboken i evigheter, på den tiden man fortfarande hade kontanter alltså. Den kunde ligga där orörd i veckovis, men så fort man växlat den för att handla det allra minsta lilla tuggummi så var den så gott som slut.

Samma känsla är det med året, i början ligger det liksom lite orört och yrvaket. Även om dagarna faktiskt går, så går de väldigt långsamt. Jag är tacksam för den här mjukstarten som motverkar den annars ständigt närvarande känslan av att tiden går så fort.

Allt är trögt i starten, även 2017. God fortsättning!