Jag tänker ibland på hur "dagens ungdom" upplever sin ständiga uppkoppling och närvaro i båda den verkliga världen och den digitala. Saknar de helt behovet av att dra sig undan till en hemlig plats där ingen vet var de är? Det är nämligen lätt att få för sig det för en person med erfarenhet av ett liv innan såväl internet, mobiltelefoner och sociala medier uppfanns.
Hela mitt liv har jag haft ett behov av att ibland vara någonstans där ingen vet att jag är. Jag rymde till skogs som 7-åring när bokstavstraglandet i första klass blev för trist för en som skrivit långa sagor, visserligen fulla av stavfel, men ändå, sedan 4-årsåldern. Det var mer intressant att i ensamhet bygga bondgårdar med djur av kottar och bäst av allt, ingen visste var jag fanns.
Just detta fick sitt slut när fröken i skolan klagade och min mamma rycka in och sitta med mig i skolan så jag inte skulle sticka vid första bästa rast, sen fixade min mor så jag fick flytta upp en klass, tack mamma! Efter det har jag mycket sällan skolkat.
När jag var i tidiga tonår kunde man flyga vart som helst inom Sverige för 100 kr. För en hundralapp kunde man köpa en stand-by biljett till Malmö eller Kiruna och oftast kom man med första plan. Jag hade en period då jag utnyttjade detta som litet rymningsäventyr. Jag minns den underbara känslan av att ingen visste var jag var. Ibland blev inte äventyret större än att spela flipper på Kallax i väntan på att få flyga vidare med en Fokker 27:a till Kiruna, jag älskade dånet av propellerplan på den tiden. Vinstlotten var en destination med byte, två starter för en hundring!
På 80-talet åkte man också iväg på ett ytbytesår till andra sidan Jorden och kontakten hem bestod på sin höjd av ett par telefonsamtal och ett antal vykort till sina stackars föräldrar. Nutidens ungdom kanske reser mer än vi gjorde, men de är ändå hela tiden synliga hemma via Facebook och Skype. Missar de inte något? Jag vet inte, kanske finns inte det där behovet längre. Vet de ens att det går?
