Att skriva i skrymslen och vrår

Jag skyllde länge på att jag behövde långa sammanhängande sjok med tid för att kunna skriva. Jag hittade fler som kunde backa upp min övertygelse, tex Bodil Malmsten som i sin "Så gör jag - konsten att skriva" menade att hon fungerade likadant.

Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.

Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.

Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.

Av måsten och den så kallade tillvaron.

Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.

Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.

Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.

Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.

I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.

Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.

Njutånger

Eftertanke. Varför heter det så, när ordet, iallafall för mig, indikerar att tänkandet måste ske före? Innan det är för sent.

Beror det på ordbyggnaden "att tänka efter" där "efter" är mer i betydelsen söka eller leta efter något. Ett svar då får man förmoda.

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" Just det, det tycks som om eftertanken ofta kommer för sent. Leder till ångerfullhet.

Ett av de skojigaste ortsnamn jag vet är Njutånger. Det ligger uppåt norr och visst förstår en språknörd som jag att det inte alls är ånger som i ångerfull som avses, utan en grund havsvik. Men ändå, namnet triggar fantasin. Vem vet inte hur njutånger känns?

Jag tycker man skall sträva efter att ångra så lite som möjligt, särskilt sådant som aldrig blev gjort. Kostar det en aning njutånger så är det oftast värt det.

Tvivlet, ofta klädd i välviljans skrud kommer alltid sent till festen...

Kreativiteten är ett skyggt djur

Kreativiteten är hal som en ål. Slinker blixtsnabbt mellan fingrarna. Svårfångad, man måste liksom lura den. Skriva ner idéer när de inte märks, när man egentligen gör något annat. Tittar åt andra hållet, bara råkar ha ett skrivhäfte i väskan. Lite förstrött, såhär...

Då medan man pladdrar på, kan det hända att ett skyggt kreativitetsdjur tittar fram ur skogsbrynet, tar några steg ut på ängen där jag sitter med en korg lockande äpplen på en filt.

Jag vill inte fånga djuret. Det går inte. Bara titta på det och någon gång har jag rent av fått stryka dess lena päls.

Jag har träffat många skygga idédjur. Oftast rymmer de till skogs för mig. Jag rör mig lite oförsiktigt, en för hastig rörelse och de är puts väck.

Värst är novelldjuren. De är riktigt irriterande. Ungefär som "whack-a-moles" om ni förstår. Som sticker upp huvudet ur ett hål, ibland flera åt gången så jag inte vet åt vilket håll jag skall titta. Jag lyckas aldrig fånga dem, jag vill inte banka dem i skallen förstås, men ni ser symboliken.

De fnissar retfullt också. Stannar ibland så jag hinner få till en början, en mitt, men jäklar, aldrig några bra slut. Utan bra slut, inga noveller...

Vad lockar man novelldjur med för gott?

Min skapare och viskningsleken

Varifrån kommer idéerna, historierna, berättelserna i romanerna? Vem är skaparen? Vem är min skapare? Det är en tvetydig fråga med säkert fler än bara två svar.

Min skapare bor i mig, är kanske bara jag, även om det ibland känns som idéerna kommer någon annanstans ifrån. Utifrån, eller möjligen ännu längre inifrån, dit jag knappt hittar själv.

Min skapare kan också ses med den sortens öga som kan uppfatta gudar. Yttre skapare. Några som skapar genom mig, där jag bara blir ett medium. Berättelsen kommer in i mig som radiovågor och jag fungerar som en mottagare, som transkriberar ner på nästa lager medium. Papper eller datorminne.

Undrar hur mycket historien förvanskas på vägen?