Sportlovsveckan för oss och alla andra Stockholmare börjar imorgon. I fjällen är det plusgrader och regn. Visst finns det ännu snö i backarna och jag ser att liften går. Tar med sig tappra skidåkare, som trotsar blötan, med sig sig upp på berget.
Vi sitter inne. Kurar. Det hade vi gjort oavsett väder denna gång på grund av ett fotbollskadat knä och allmän sympati. Det kommer fler chanser till skidåkning i perfekt snö med sol och klarblå himmel. Så ser sinnebilden av en perfekt skiddag ut.
Under veckan har jag haft afterwork i bastun ett par gånger. Lagom till när jobbdatorn landar i sin ryggsäck är bastun varm och ölen kall. Sann vardagslyx. Första gången jag skrev om denna fina vana var ganska precix ett år sedan och den gången handlade det om näsbränna.
När jag häromdagen skulle beskriva mitt nöje för min ömma moder som liksom jag är begåvad med språkpolisens känsliga sinne blev det lite skojigt.
Såhär skrev jag i ett mess:
Själv fick jag en Corona från ICA som låg kvar i kylen sedan i somras i bastun, med en limeklyfta i.
Jag insåg ju direkt hur det lät. Syftningsfel är bara förnamnet...
Språkpolisen i mig frågade sig, och sin mamma, om det framgick att ölen legat i kylen och inte i bastun sedan sommaren. Och hur var det med limeklyftan, hade även den legat i sedan i juli?
Hur jag än vände och vred på orden lät det som att ölen stått i bastum med limeklyftan i sedan i somras.
Innan ligger alla vägar öppna. Innan man gjort sitt val och taget den ena eller den andra vägen. Framåt är allt möjligt. I backspegel ser man bara den vägen man tog. I valet klipps alla alternativ bort. De hamnar som en bortklippt filmsekvens, i papperskorgen istället för att visas på bioduken.
Du är din egen filmklippare. Du står även för regi och kostym. Kanske även för tillsättning av biroller och statister. Det är en smula oklart.
När eftertexterna rullar sitter du längst fram på parkett.
Jag njuter av min självvalda ensamhet. Högst frivilligt har jag dragit till fjälls för en veckas arbete och kvällar i mitt eget sällskap. Planen är att hinna läsa och skriva något mer än jag annars brukar göra.
Tiden får utvisa hur väl jag lyckas med min föresats. Halvtid i solituden har redan passerat. Dags att lägga på ett kol med andra ord.
Samtidigt en saknad efter de som jag normalt delar mitt liv, badrum och kylskåp med. Konstigt hur man kan sakna att vänta på sin tur i den enda duschen i en familj med tonåringar.
Här i solituden har jag en lyxig regndusch alldeles för mig själv. Middagen bestämmer jag. Jag törs knappt skriva vad jag ätit hittills under veckan. Abbas fiskbullar i hummersås, en semla, fjällfil, te och mackor med sardiner och ikväll står Findus frysmiddag (köttbullar) på menyn.
Nåja, vi prioriterar alla olika och jag prioriterar nu tid. Dessutom råkar jag gilla det jag ätit. Är till och med stolt grundare och medlem i den vilande föreningen Fiskbullens vänner.
Det är lustigt. Den tredje sidan hamnar alltid i en ny skrivbok. Mina morgonsidor alltså. Varje morgon i ur och skur skriver jag tre sidor dravel i en skrivbok. När en skrivbok börjar bli full tycks det alltid få plats två sidor och så hamnar den tredje som första i nästa skrivbok.
Inte med flit och avsikt men jag har märkt att det blivit så nu ett flertal gånger. Som en mjuk övergång till nästa bok, en med ännu bara tomma sidor.
Så var det också i morse då jag skrev två sidor hemma vid köksbordet medan tågen åka förbi utanför fönstret. Tredje sidan skrev jag på tåget när jag en stund senare åkte förbi samma fönster på min färd norrut.
Jag tänker på det som en styrd slump. En slump som man hjälper en smula på traven. Som livet i största allmänhet alltså.
Imorgon fortsätter boken att fyllas med mina tankar. Med mina ord. Mitt kära dravel.
Hur bär man sig åt för att nå ut? Till en publik eller läsarskara alltså. En historia som aldrig når ut, den når heller aldrig fram.
Den måste ut ur mig.
In i dig.
En obeskriven historia kommer aldrig att bli mottagen. Aldrig läst, begrundad eller bedömd. Det är bara de beskrivliga berättelserna som blir beskrivna.
Tänk om det är de obeskrivliga som är de mest fantastiska? De som innehåller det vi behöver läsa, höra eller veta. Så synd i så fall.
Den som knäcker koden att beskriva det obeskrivliga blir en sann hjälte.
Varför skapar vi? Skriver böcker, målar tavlor, skulpterar och agerar på scen.
Jag tänker att det är så en verklighet blir till. Någon skapar den. Någon med fantasi stark nog att föreställa sig en värld. Eller kanske tillräckligt många som tillsammans vågar hoppas.
Jag fick ett tips på perspektivskifte idag. Att vara dålig på något behöver inte betyda evig oförmåga. Det kan bara krävas träning.
Fickparkering tex har jag alltid sagt mig vara usel på, vilket är helt sant. Men en annan sanning är att jag aldrig övat. Jag har bara undvikit. En närbesläktad utmaning, köra in och ut ur garaget, har jag däremot lärt mig bemästra. Jag kan lära mig.
Om jag vill.
Det krävs nämligen en vilja för att sluta vara usel på något. Det krävs engagemang, tid och energi. Övning ger färdighet. Det här innebär att jag för evigt kommer att vara usel på att spela golf.
Utantill. Ordet för min tanke till läxor. Pianoragglande och rabblande av franska glosor. Engelskans begrepp, by heart, låter onekligen vackrare. Att minnas med hjärtat.
Då får jag snarare känslan av att den utantill-lärda läxan befästs med kärlek och glädje. Inte med tvång och hot om straff, eller åtminstone skammen över att inte kunna läxan.
Jag är en stor beundrare av de som kan väcka lusten att lära. Och om jag själv någon gång lyckas är det min största glädje.
Jag undrar hur många ord som ens finns kvar från då jag trodde att mitt manus var klart och redo att möta världen? Sommaren 2018 om jag inte missminner mig. Jag skickade ut mitt stackars ofärdiga bokbarn i den hårda förlagsvärlden.
Det gick som det brukar. Refuseringar i långa rader. Lustigt nog en refusering mer än förlag jag skickat manuset till. Jag blev alltså dubbelrefuserad. Säkert ett rent administrativt misstag men lite symbolik läste jag allt in det.
Nu efter flera års harvande av redigering med både yxa och osthyvel var det dags att ta till storslägga och bräckjärn. Jag särade på två historier som av misstag växt samman. Ett ack så vanligt nybörjarfel. För många händelsetrådar i ett och samma manus. När jag väl insett vidden av just detta problem var det enkelt åtgärdat.
Bort med hälften!
Svårare än så var det egentligen inte. Det var verkligen två sammanflätade berättelser som relativt enkelt kunde snurras isär. Den ena halvan, den bättre, börjar rent av likna något. Den har potential att bli något man inte behöver gömma i byrålådan. När hälften togs bort kom luften åt. Tanken fick plats och historien kunde fortsätta utvecklas.
Om den andra halvan är livskraftig nog att klara sig på egen hand? Kanske. Det är den svåra halvan, den känsliga. Den som liknar mig mest.
Ibland är man bara trött. Till och med för trött för roligheter. Det enda jag längtar efter är att få sjunka ner i total oföretagsamhet i en soffa eller fåtölj. Gärna med en god bok. Det är liksom alltid det jag strävar efter.
Som tillhörande de introvertas skara kommer energipåfyllningen inifrån. Det går alltså inte att dansa eller konversera sig till ny ork och pigghet. Det enda som gäller är stillhet och tystnad. Sällsynt svårfångade saker nuförtiden.
Samtidigt som det bär emot att tacka nej till roligheter är det ibland just det jag behöver. Att vila i ensamhet är ett underskattat nöje.
Jag lever med mitt manus som en backdrop till livet. Ett ständigt närvarande bakgrundsbrus. En överlagring från en annan värld. Ett extra lager verklighet.
Lockande, pockande drar det mig ibland bort ifrån en verkligen till en annan, Det är som att passera igenom draperier av tunna tyger. De syns och känns men går lätt att röra sig igenom,
