Lev i nuet och samla minnen för framtiden

Inte kan det vara en fördel att allt skall gå så fort? Vägen är också en del av målet, varför glöms det så ofta bort? Vad är det som är så kul med att till slut komma fram? När man kommer fram är det ju slut, liksom. Om man ser livet som en resa blir det tämligen självklart. Slutmålet där är för oss flesta inte så lockande, i alla fall inte i närtid. I det läget vill vi gärna att resan blir lång. Varför tänker vi inte så när det gäller alla de som delresor som tillsammans utgör det vi kallar livet?

Vi vill väl alla göra roliga och intressanta saker, träffa nya inspirerande människor, skapa oss minnen. Minnen att ta fram och titta på som mentala foton i ditt eget privata album. Bilder, ljud, dofter men framför allt känslor. Detta är inget du kan visa för någon annan, bara du själv har tillgång till dina minnen i oförvanskat originalskick, så fort du försöker berätta om dem och förmedla en känsla så blir den till något annat. Vi är alla fångar innanför våra pannben, ett faktum vi får leva med på gott och ont.

De minnena som skapas genom vårt liv finns där och berikar vår tillvaro, gör oss efter hand till mer komplexa personer. Du är alla dina jag på samma gång. 4-åringens fascination över den glittrande julgranen, 8-åringens entusiasm inför den första flygresan, 14-åringen efter det första steget in i vuxenvärlden, allt finns kvar inom dig och bidrar till dina reaktioner än i dag. En dag tar livet obönhörligen slut men fram till dess finns du med alla dina lager och därmed drivkraften att fylla på med mer.

Vad är meningen med livet? När du har samlat som mest och är som störst är det slut och ingen kan ärva dina minnen. Viktigt att komma ihåg, tror jag, fast vad man skall dra för kloka slutsatser av insikten lämnar jag till var och en att grubbla sig gråhårig över. 

Mål i sikte?

Målmedveten, Målstyrd, måluppfyllnad, målvikt, målerisk... Måste man ha mål för att lyckas ta sig någonstans? Brokig och pittoresk säger för övrigt synonymordboken om ordet målerisk, det kan jag nog tänka mig att vara, men målstyrd?

Det där med mål ja, hur är det nu, måste man ha sådana? För att lyckas? Bli lycklig?

Jag blir alltid ställd när jag tillfrågas om mina mål här i livet. På anställningsintervjun, vad gör du om 5 år? 10 år? Hur i hela friden skall jag veta det? Jag vill inte ens veta, än mindre försöka gissa. Mest troligt är att jag gör ungefär samma saker som nu. Fast det låter ju alldeles för andefattigt och oföretagsamt som lämpligt svar.

En gång gick jag på kurs, under 12 hela veckor skulle det arbetas mot uppställda mål. Rena mardrömmen för mig som inget kunde komma på. Inte mycket och inget revolutionerande i alla fall. Bara ett föredrag som skulle skrivas och hållas för internationell publik, på stor konferens. Men det såg jag liksom inte som ett sådant mål. Det var ju bara något som skulle göras. Hmm...

Mitt mål är att orka springa en mil varje år en sen augustikväll, på en tid som jag slipper skämmas över. Målet är också den iskalla öl som väntar vid målgången och skulle jag springa lite fortare än min man är det en extra bonus.

Målstyrande är ett bättre ord, då låter det mer som det är jag som styr och inte målet. Det är alltid trevligt att vara den som styr... Styr och ställer.

Jag har inget finporslin

Vanan att spara undan det finaste till sen, visst vet jag var den kommer ifrån men vet också att för mig är behovet av att lägga undan inte längre akut.

Vanan kommer av att inte veta hur morgondagen ser ut, oron att det blir sämre tider. Vanan kommer från mormor och systrarna och bröderna i hennes generation och de som fanns före dem. Jag har all respekt för att inte slösa och så långt tänker jag inte sträcka mig. Men jag vill unna mig och de mina, det är kanske en hårfin skillnad.

Jag vill använda mina fina kryddor, tvålar och pennor. När jag var barn sparade jag dem tills de torkade och inte längre var användbara. För mina barn kommer det naturligt, de använder sina förbrukningsvaror, se där, det till och med kallas så!

Skulle det bli så illa att man inte kan köpa nytt har de i alla fall haft glädjen att använda vad de hade. Jag vet inte om de medvetet resonerar så, troligen inte. De har aldrig behövt uppleva brist på något. Bra eller dåligt, kan man fråga sig, men det är svårt att skapa materiella brister där inga finns.

Jag hoppas och tror det finns andra sätt att visa att tillgångarna inte är oändliga, att skapa tacksamhet för både det lilla och det stora i livet.

Jag har lärt mig att skriva med bläck i den nya fina anteckningsboken, dricka årgångsvinerna (då de är som bäst), i de finaste kristallglasen, äta upp den hemgjorda sylten given som present i återbrukade vackra burkar. Inget blir bättre av att sparas, möjligen med undantag av vinet.