Längtan till källan finns där ständigt. Källan där idéer rinner fram. Jag har aldrig tråkigt. Bara för lite tid att fiska. I mitt inre finns oändligt många liv. Oändligt många berättelser. Det är bara att håva in. Eller kasta ut reven och få upp en sprattlande glänsande historia.
Är den för liten och ofärdig kastar jag den tillbaka i forsen att växa till sig. Fantasins hav blir aldrig utfiskat och drömmen om att fånga en flygfisk lockar.
Det började med att en liten unge på bussen entusiastiskt utropade: Jag ser vattentornet! Till sitt måttligt intresserade resesällskap. Till hennes försvar höll hon en mycket ettrig hund i famnen och hade mycket packning. Stackars kvinna som aldrig hann lyfta blicken och se vilket torn den lille pojken menande.
Jag har själv aldrig lagt märke till något vattentorn från just den bron vi befann oss på. Dock många andra ståtliga torn.
Från vattentornet vandrade mina tankar vidare till luftslott, jordkällare och eldstäder.
Luftbroar har man också hört talas om och jag är uppvuxen i Jordbro. Nästgårds låg Brandbergen. Stans vackraste förortsnamn och den fulaste plats man kan tänka sig. Till och med snäppet mer deprimerande än det på den tiden ökända Jordbro.
Elementen och byggnadsverk. Vatten, luft, jord och eld. Slott, broar, torn och städer. Kombinera dem och du kan få allt. Slott som brinner och broar över forsande vatten. Torn som sträcker sig genom luften mot skyn. Städer och människor som som befolkar jorden.
Inte konstigt att man länge trodde att dessa fyra element utgjorde grundämnena som byggde hela världen.
En gång såg jag flygplanen ligga som pärlor på en tråd i väntan på inflygning till Los Angeles stora flygplats LAX. Det var mörkt och mot natthimlen syntes planens ljus tydligt. Jag kunde räkna till inte mindre än sju flygplan på rad. Säkert väntade fler bakom, i en ständig ström dit min blick inte nådde.
På samma vis känns det med mina skrivprojekt. Det som ligger först i inflygningskön blockerar de andra från att landa.
Vid närmare eftertanke finns ju en annan kö på flygplatsen som är ännu mer lik mina manus öde. Den där planen ännu befinner sig på marken.
Det stora flertalet av idéerna har ju inte ens fått lov att lyfta ännu. De väntar tålmodigt i taxikön på väg ut mot startbanan. Jag måste ta ett snack med den där flygledningen!
Så långt är ett genomsnittligt liv. Det kan låta mycket och kännas förfärande kort. Allt beroende på perpektiv.
Själv är jag snart uppe i 3000 så det ligger obestridligt mer väg bakom än framför mig. Om man nu ska betrakta tiden som en väg. I så fall är det ett vägnät med oändligt många korsningar och avtagsvägar.
Som alltid kan du bara välja en i taget.
De allra flesta möjliga liv förblir olevda. Det är bara att hacka i sig. Acceptera som vi boomers säger. Det finns många barn jag aldrig fick. Resor som aldrig blev av och en herrans massa jobb jag aldrig provat.
Allt detta köper jag beredvilligt. Men jag har faktiskt svårt att acceptera att jag kommer att dö med olästa böcker omkring mig och kanske värst av allt, även med en del oskrivna.
Min man såg ordet vivör på nummerplåten på en bil och som vanligt drog min inre filmvisning igång. Jag såg vivören framför mig, dansandes gatan fram. På väg till något av stadens bättre etablissemang. Vivören är själva nöjeslivet förkroppsligat.
Vivören är en festprisse, en levnadsglad person som ägnar sig åt lättsinnigt eller vidlyftigt nöjesliv. Det låter inte så dumt det! Bekymmerslöst om inte annat.
Vivören kommer från franskans, en som lever. Ja käre tid, fransmännen tycks alltid ha det lite roligare här i livet.
Jag har skrivit om honom förr, här i Sybaritens sanningar. Han går under många fantasieggande namn.
Libertinen. Fri från vad? Livets trista måsten får man förmoda.
Rucklaren, som får mig att tänka på en hamnsjåare på semester.
Och hans kusin, Rumlaren som lätt påstruken vinglande raglar hemåt i den ljumma sommarkvällen. Eller vår Ravaillac, en annan fransman. Han namn låter som en varg eller vildhund och han har ju också en mördad kung på sitt samvete.
Åter till vivören, lätt blasé och världsvan. Han sitter där under ett parasoll på trottoarcaféet och inväntar kvällens fröjder. Iakttar förbipasserande och tänker att alla de där andra som sliter och släpar i sitt anletes svett måste ha missförstått något om hur det här livet ska levas.
Vivören är alltid vid god vigör. Han utstrålar livskraft och styrka. Skulle hälsan någon gång vackla, hans leverne kan ju så att säga tänkas tära på levern, så är han strax vid god vigör igen. Förbluffande raskt ser vi honom åter i vimlet.
Vad avgör om orden platsar i en roman eller inte? Hur genomtänkta och välordnade måste de vara? Det går inte an att bara kasta ur sig en textrad och en till och tro att det automatiskt ska bli något av värde. Många passager i mitt manus är snarare resonemang som bättre hör hemma i ett samtal med en vän.
Men vad hjälper det när orden bara kommer. När det inte finns en vän med stora öron och dito hjärta i närheten. Då hamnar orden och resonemangen istället på pränt. Någonstans måste de landa och lagras.
I en bok behövs ett ständigt driv för att inte tappa läsaren. Reven måste förbli spänd. Dessa resonerande passager behöver redigeras bort. Väck. Kill your darlings.
När andan faller på. Vad ska jag göra då och framför allt, hur känns det? Hur ska jag veta, hur det känns när något faller på?
Faller av vet man ju hur det känns. Faller av en liten kärra exempelvis. Eller en kälke i branta backen. Då tappar man snarare den där andan.
I andanom. Det låter lite som i ändan om. Som i den där visan om igelkottaskinnet. Som barn var det en rolig visa om en lat gubbe och hans gummas hämnd. I dag tänker jag mest på den stackars igelkotten som fått sätta livet till. Fast troligen var den redan hädangången.
Som vän av igelkottar kan jag tycka att kärringen lika bra kunde ha fodrat gubbens brallor med tistlar. Men nu var det inte ändan om utan andanom det handlande om. I fantasin, i tankarna, för sin inre syn.
Så, detta blev ett litet andrum.
Somliga kallar det att döstäda. Den där rejäla utrensningen och röjningen av hemmet som till slut blir nödvändig. Inte för att man planerar att dö i närtid utan för att livet inte längre får plats.
Ansamlingen av prylar är skrämmande. Var kommer allt ifrån? Hur ska jag ta mig an detta överflöd? En liten bit i taget får det bli. Berget är så stort att det är svårt att se var man ska börja. Det är en utmaning att ens komma sig för att börja. All bråte förmörkar klarsynen.
Samma sak gäller förmodligen för mitt inre, för mitt skrivande. Där finns också alldeles för många samtidigt pågående projekt och idéer som krockar och hakar fast i varann så att allt står still.
Jag måste hitta en ände att börja i, både i hemmet och i skrivandet. Och sen hålla fast för glatta livet. Hålla kvar tills det blir färdigt. Vad nu färdigt innebär i livets sisyfosarbete.
Ett hyllplan i taget. Ett stycke i taget. Ett skåp, ett kapitel. Till slut hoppas jag att både hemmet och berättelsen går att urskilja.
Ett långt lugnt jullov har just avslutats. Jag har varit ledig sedan 16 december och det känns som ett annat liv. vardagen började i måndags och idag är det i en grisblink redan fredag. Snabbast veckan i mitt kvinnominne.
Jag gillar mitt jobb men har hemskans svårt med själva övergången. Hu vad jag gruvade mig i söndags. Förgängelsekänslig har jag lärt mig att det heter, det som jag lider av.
Jag sörjer över att behöva raska undan julen. Julstjärnorna i fönstren ska plockas ner. Snögubben och tomten får flytta in i garderoben tills nästa gång. Det är alltid lite skoj att se dem sitta där när jag tar fram min regnjacka mitt i sommaren.
När jag väl tagit klivet över tröskeln in i vardagens rum, vardagsrummet, så känns det mycket bättre. Redan nästa vecka kommer julledigheten ha släppt sitt grepp om mig. Eller snarare jag som släppt greppet om jullovet.
Sedan flera år har antalet inlägg på bloggen stadigt ökat. Från blygsamma serien 5, 8, 6, 2, 8, 4 de första sex åren till att det sjunde plötsligt ta ett kliv och bli 29 stycken.
Det var 2018 och jag vet inte exakt vad som hände. Jag fick en närmast omättlig lust att skriva, bokade in träffar med mig själv och en blommig skrivbok efter jobbet. Med barnslig förtjusning såg jag fram emot dessa skrivarträffar där flera inlägg tillkom inspirerade av tjuvlyssnade samtal.
Sen eskalerade det. Åren efter de 29 texterna landade skörden på 58, 92, 106 och nu senast 115 stycken. Såhär kan det ju knappast fortsätta och jag har mer än en gång funderat på om mängden inlägg gör dem utvattnade som en snål kärrings blandsaft.
Min önskan är att de ska vara smakfulla. Även ett budskap i textform kan säkert bli mer koncentrerat av en viss återhållsamhet. Kanske blir det mer kraft och karaktär i orden om jag lagrar dem längre inombords innan jag släpper ut dem.
Pratar för mycket och skriver för lite. Det skulle vara en rättvisande beskrivning av mig själv. Jag har rent löjligt svårt att vara tyst. Hur blev jag sådan kan man fråga sig. Bara jag inte ställer min fråga högt, för då gör jag ju det igen.
I alla händelser borde jag skriva mer, det har jag skrivit om förr. Det talade blir sällan bestående även om vissa uttalanden kan bli kvar länge i det kollektiva minnet. Särskilt om det handlar om en känd persons fadäs. De sprids som en löpeld.
Mina egna för många talade ord behöver tack ock lov utstås av en ytterst begränsad skara. De skrivna är frivilliga att ta del av så de fortsätter jag gödsla med tämligen fritt.
Som skrivet, inte som sagt, borde jag skriva mer...
Idag är det första dagen på ett helt nytt år. Allt ligger orört. Oskrivna blad väntar i boken på vars pärm det står präglat 2023 i guldbokstäver. Ett gyllene år.
365 dagar att fylla med innehåll. 365 dagar att leva.
Självklart inser jag att denna dag är precis som alla andra. Allt fortsätter som igår. Det finns ingen verklig gräns mellan åren. Givetvis inte. Men det är likafullt nyttigt att låtsas att det är så.
Får jag komma in? Jag står lite tvekande på tröskeln till det nya året. Tar av mig mina klumpiga vinterkängor och byter om till mjuka tofflor. Vill ogärna klampa in med skor.
Välkommen in hör jag en vänlig röst. Slå dig ner vid brasan så kommer jag strax med tekannan.
