Kalendertider

Jag har alltid haft en förkärlek för kalendrar. Till exempel kan det förklara varför jag fortfarande prenumererar på tidningen Bamse fast jag inte har några småbarn längre. Utan årets Bamse-kalender på kylskåpet känner jag mig helt tidlös, rådlös, villrådig.

Det är också på den som det står vem som har namnsdag. Jag har visst en jag med nuförtiden. Det hade jag inte som barn, då när sådant var lite mer viktigt, så jag har aldrig lärt mig när den infaller.

Under många år hade vi japansk kalender hemma i köket. Man fick dem i den japanska mataffären som vi handlar i ibland. Tyvärr har de slutat med dem. Jag brukade försynt be om två, så jag kunde ha en även på jobbet. Jag gillade dem för de hade så många trevliga röda dagar. Helt andra än de i vår svenska kalender. Jättebra, då fick man liksom dubbelt upp av helgdagar att fira.

Nästa vecka är det än en gång dags att vända bland, från augusti till september. Två tredjedelar av 2020 har passerat och kommer aldrig mer igen. Förfluten tid har ju en förmåga att bära sig åt så. 

Vara passé helt enkelt.

På tröskeln till hösten

Imorse när jag som vanligt gick ut på balkongen, en vana jag lagt mig till med denna sommar, fanns en ny krispighet i luften. Eller ny och ny, jag kände förstås igen den. Hösten är i annalkande.

Just klivet över tröskeln är värst. För en förgängelsekänslig som jag, rent plågsamt. Jag skaldar:

Blomman som snart vissnar
Sommaren som tagit slut
Livet...

Sen, när hösten väl är ett fullkomligt faktum, när inga chanser till återvändo återstår, då kan även jag njuta av en vacker höstdag. Klara dagar. Färgsprakande löv, både kvar i träden och nedfallna på marken.

Jo, hösten kan visst vara fin när man väl förlikat sig med den.

Högläsning och berättarklister

Jag fick tipset på en skrivkurs att läsa högt ur mitt manus. Det blir mycket riktigt en helt annan upplevelse jämfört med såväl att skriva text som att efteråt läsa den tyst.

i högläsningen prövas texten. Är det en berättelse eller bara en text bestående av lösa ord och meningar? Hur känns den?

Om det hackar så trillar man ur den skrivna världen och återförs brutalt till den andra, den skrivande världen.

Man hör när klistret släpper.

24 bilder om året

Från mina döttrars år i förskoleklass, för 12 respektive 8 år sedan finns två evighetskalendrar. De har en bild per månad som laminerats och knutits ihop med snöre till en väggkalender.

Ungarna målade, klippte och klistrade collage. Varje bild i takt med årstidernas växlingar.

De hänger här båda två på köksväggen och visar denna månad blåbärs- och lingonris. Augusti. En månad som bär... 

När jag tjuvkikar på nästa månads bilder, september, så är det äpplen på den ena och svampar på den andra. Gott det med! Iallafall kantarellen bredvid de tre flugsvamparna.

Oktober bjuder på färgglada löv om jag inte missminner mig, medan november har svartvita kolteckningar av kala träd. Vackra men liksom, ja vad säger man. Grå.

Sen kommer december med riktigt färgglada bilder av granar, jultomtar och paket. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu är det augusti och ännu sommar en tid.

Vardagslunken

Bara i ordet vardagslunk infinner sig ett lugnande lugn. Den som lunkar känner knappast någon stress. Det är lite som att släntra, eller strosa, fast båda dessa är lite tjusigare. Lunkar gör man när man är en smula trött, eller tyngd av någon börda. 

En in- eller utvändig sådan.

Man går i vardagslunken en smula trött, det är inte precis som att man spritter. Vardagen spritter sällan. Men har man tur är man nöjd. Trött men nöjd.

Tack och lov. Terminen har startat!

Tristress

Nu innan ni får för er att jag stavat tokigt. Nej, inte alls, jag har uppfunnit ett nytt ord. Jag hoppas jag kommer finna få tillfällen att känna av den. Tristressen.

Stressen över att ha långtråkigt, tradigt, träligt. Usch, bara genom att skriva ordet känner man det komma krypande under huden. Som revorm eller skabb. Ja, ni vet, eller förhoppningsvis, förstås inte.

Nåväl, idag är första arbetsdagen för terminen. Jag tänker alltid på arbetsperioderna mellan sommarlov och jullov som terminer trots att det var åtskilliga decennier sedan jag gick i skolan och jag inte alls arbetar inom området. 

Indelningen i terminer tilltalar mig helt enkelt. De delar in året i två bra delar, med ännu bättre delar som avdelare. Nämligen de där loven.

Att läsa tankar

När jag skriver ner mina tankar hjälper det mig att förstå dem. När jag läser det jag skrivit lär jag känna mig själv.

Det kanske låter som en onödigt omständig omväg för att lära känna någon man har så nära inpå sig ständigt och jämt. Man borde ju liksom redan känna sig själv. Kan man tycka.

Nu är det, som antagligen bekant, inte alltid så. Även den mest självkännande person kan hitta ett och annat nytt i sina egna tanketexter. Ett mönster man inte ser förrän man upptäcker att man skrivit samma sak varje vecka i ett år. Eller kanske i ett helt liv. 

En längtan kan bli verklighet bara om man får syn på den.

Hoppas hösten håller

Såhär i slutet av sommaren och ledigheten kommer ofelbart tankar kring hösten och den så kallade vardagen. Detta år undrar man dessutom mer än vanligt. Hur skall hösten bli?

Fortsatt arbete hemifrån. Hur blir det med skolorna? Samhället i stort. Europa och resten av oss. Världen. Hur länge kan man hålla andan? Det är ungefär så det känns, som att vi hållit andan större delen av 2020.

Läser oroat om nya rön och saker som inte blir av. Sådant vi annars hade roat oss med som högskoleprov och midnattslopp. Om grannländers gränser som öppnar och stänger enligt ett oförutsägbart mönster. Somliga åtgärder känns onekligen ologiska. Tänker vi rätt? Handlar vi rätt? 

Hoppas hösten håller. Att vi håller ut. Att det kommer en vår.

Jag friskriver mig

Skrivandet har räddat mig många gånger, på flera olika sätt. Det har räddat mig undan tristess genom att vara ett förträffligt tidsfördriv. Ett sant fritidsnöje.

Men kanske än mer värt så har skrivandet en renande effekt. Och en helande. Det hjälper mig att förstå, att analysera mitt liv och mina beteenden. Om jag sätter ord på mina tankar och sätter dem på pränt blir de mycket klarare och mer begripliga än när de är fast och instängda i mitt huvud.

Jag friskriver mig från stress, oro och jobbiga tankar.

Månadsskifte

Augusti. Ett visst vemod infinner sig, visserligen ännu svagt, men omisskännligt.

Sommaren går mot sitt slut. Nej, jag vet, inte riktigt ännu. Jag har ett par semesterveckor kvar. Solen kan fortfarande värma.

Det är bara det att månadsskiftet markerar en gräns. Påminner om att i slutet av den månad som inleds idag är det vardag igen. Hur nu vardagen ser ut denna höst, men det är en annan fundering.

Nån sorts vardag blir det oavsett var skoldag och arbetsdag skall tillbringas. Jag har inget emot vardagen det är bara övergången jag våndas över.

Förgängelsekänsligheten slår till. Får mig att spjärna emot och försöka hålla kvar det som inte låter sig greppas.