Imorse när jag som vanligt gick ut på balkongen, en vana jag lagt mig till med denna sommar, fanns en ny krispighet i luften. Eller ny och ny, jag kände förstås igen den. Hösten är i annalkande.
Just klivet över tröskeln är värst. För en förgängelsekänslig som jag, rent plågsamt. Jag skaldar:
Blomman som snart vissnar
Sommaren som tagit slut
Livet...
Sen, när hösten väl är ett fullkomligt faktum, när inga chanser till återvändo återstår, då kan även jag njuta av en vacker höstdag. Klara dagar. Färgsprakande löv, både kvar i träden och nedfallna på marken.
Jo, hösten kan visst vara fin när man väl förlikat sig med den.
