Bara i ordet vardagslunk infinner sig ett lugnande lugn. Den som lunkar känner knappast någon stress. Det är lite som att släntra, eller strosa, fast båda dessa är lite tjusigare. Lunkar gör man när man är en smula trött, eller tyngd av någon börda.
En in- eller utvändig sådan.
Man går i vardagslunken en smula trött, det är inte precis som att man spritter. Vardagen spritter sällan. Men har man tur är man nöjd. Trött men nöjd.
Tack och lov. Terminen har startat!
