Jag har alltid haft en förkärlek för kalendrar. Till exempel kan det förklara varför jag fortfarande prenumererar på tidningen Bamse fast jag inte har några småbarn längre. Utan årets Bamse-kalender på kylskåpet känner jag mig helt tidlös, rådlös, villrådig.
Det är också på den som det står vem som har namnsdag. Jag har visst en jag med nuförtiden. Det hade jag inte som barn, då när sådant var lite mer viktigt, så jag har aldrig lärt mig när den infaller.
Under många år hade vi japansk kalender hemma i köket. Man fick dem i den japanska mataffären som vi handlar i ibland. Tyvärr har de slutat med dem. Jag brukade försynt be om två, så jag kunde ha en även på jobbet. Jag gillade dem för de hade så många trevliga röda dagar. Helt andra än de i vår svenska kalender. Jättebra, då fick man liksom dubbelt upp av helgdagar att fira.
Nästa vecka är det än en gång dags att vända bland, från augusti till september. Två tredjedelar av 2020 har passerat och kommer aldrig mer igen. Förfluten tid har ju en förmåga att bära sig åt så.
Vara passé helt enkelt.
