Idag skriver jag årets sista inlägg, äter jag årets sista räkmacka med extra allt. Dricker årets sista koppar kaffe. Går årets sista vända in på Coop, tar årets sista dusch och flossar tänderna för sista gången i år.
Imorgon gör jag om allt igen, förutom räkmackan som inte går i repris, för första gången 2023.
Med önskan om ett gott slut på 2022!
Det var på tiden! Så säger man men vad betyder det egentligen? Att något som borde hänt eller gjorts för länge sedan äntligen blev av.
Jag gillar de där en smula ålderdomliga uttrycken. Alla tiders är ett annat i samma stil.
Det är verkligen alla tiders, så att säga.
Så går det för mig. Långsamt på gränsen till stillastående. Feg-hasning och allmänt gnäll. Det är helt enkelt pinsamt uselt och inte går det bättre med tiden heller. Tvärt om. Jag har kunnat åka bättre. Aldrig bra men bra mycket bättre än nu.
Det sitter i huvudet säger de välmenande och det är säkert helt sant. Men tyvärr gör det inte saken enklare att överkomma. Är det en skidlärare eller en psykolog jag behöver?
En psykologistudent på nionde terminen som också säsongar i backen, finns det sådana?
Nästa vinter får det bli skidor på längden. På sjön, där det omöjligen kan finnas backar att ramla i eller träd att köra in i.
Jag är på jakt efter en iskall berättelse. Till en novell på temat kyla till tidningen Skrivas senaste tävling. Att skriva novell är svårt och svårast är att få till ett bra slut. Det lyckas jag sällan med.
Enligt de många tips som finns ska man börja helt nära slutet. Det känns fullt rimligt eftersom en novell är av naturen kort. Börja nära slutet, låt sen läsaren via en återblick få reda på vad som hänt och sen leverera det där snärtiga oväntade slutet. Hmm..
Det första som kommer till mig är titeln. Isjakt. Det blir tvetydigt och bra. Historien ska handla om någon som jagas över isen. I detta fall av sin egen sorg och frustration över en uppdagad otrohetsaffär. Sveket driver berättelsens jag väldigt nära öppet iskallt hav.
Riktiga isjakter förekommer. Både han som ger sig ut och senare hans hustru med älskare använder detta färdmedel.
Som kontrast till kylan och isen, förekommer en bastu. En enkel vedeldad bod som står vid strandkanten och används av några i historien, den används även som täckmantel för otrohetsaffären.
Kyla och värme. Kontraster och lägg sen till lite ond bråd död på detta som slutkläm. Tävlingsbidraget ska vara inlämnat senaste 2 januari. Dags att prova om isen bär.
Nu vänder det. Det är midvinter, årets längsta natt. Ska man nån gång festa hela natten vore det väl denna kväll. Från och med imorgon blir dagen en smula längre och natten får lämna ifrån sig några minuter till morgonljuset.
Det känns alltid hoppfullt. Mitt i smällkalla vintern, redan innan jul och nyår ens passerat så kommer ljuset tillbaka. Om än ytterst långsamt och försynt.
Det går fortare sen. Längre fram på vårkanten blir ljuskurvan brantare och dagen tar större kliv in på nattens revir. Blir modigare och kaxigare. Här kommer jag! Maka på dig mörker.
Men än dröjer det innan de ljusare stunderna märks. Än får vi tända ljus och lampor redan tidigt på eftermiddagen. Särskilt här en bit norrut, men här har vi å andra sidan snön som lyser upp.
Det är bara ett halvår mellan midsommar och midvinter men det känns som vitt skilda världar.
Jag har en återkommande dröm om att jag antingen hittar flera extra rum bakom en dold dörr i vår lägenhet, alternativt en hel ny bostad med många stora utrymmen.
Ofta ligger lägenheten högt och har stora fönster. Det hela känns mer som ett minne en bara en dröm men jag har aldrig bott så stort. Aldrig haft dessa stora ytor och rymliga salar.
Ibland finns bokhyllor utefter väggarna, tomma hyllor där mina stackars ihopträngda samlingar kan få komma till sin rätt och slippa stå i dubbla rader eller ligga travade bakom sovrumsdörren.
I vissa drömmar är rummen fruktansvärt smutsiga, som att åratal av damm och fukt förstört dem. I andra är de fina och rena. Jag kan ju bara gissa vad det ska symbolisera, vad mitt undermedvetna försöker säga mig genom att visa dessa bilder.
Outnyttjad potential.
Nu ska jag försöka igen. Gå in i berättelsen. Jag vill sänka ner mig i min karaktärs person. Bli henne och känna hennes tankar och kroppsliga förnimmelser.
Jag har svårt att gå nära. Att återge verklighetstroget. Trovärdigt.
För att försjunka i min historia och i dess karaktärer inbillar jag mig fortfarande att det behövs tid. Det tar tid att komma ner, att komma in. Det är därför det är knepigt att bara skriva korta stunder i taget. Startsträckan blir för lång. Jag hinner inte komma dit jag behöver förrän det är dags att göra något annat.
Grymt frustrerande. Som att stå utanför en underbar trädgård men inte få komma innanför dess murar. Om jag väl kommer in vill jag stanna där en god stund. Hinna finna lust och ro.
Jag har skrivit om vackra ord förr och här är ytterligare ett: serendipitet. Jag visste faktiskt inte att det fanns på svenska. Det kan inte vara ett ord som används särskilt ofta.
Serendipidy ett ödets lyckokast. Rätt så likt ordet happenstance.
Som två vackra ordsystrar står de där och kråmar sig i sina böljande långa sidenklänningar. Serendipitys är varmgul och Happenstances är syrenlila.
Det är inte svårt att svara på frågan vad som är roligast. Att leta efter något du inte hittar eller att hitta något du inte letar efter. Att träffa på dessa systrar är att möta en insikt om oväntade samband.
Den festen vill jag gärna gå på.
Jag har insett en sak gälland det romanmanus jag slitit med i åratal. Det är egentligen två helt separata berättelser som jag råkat blanda samman.
Det är för övrigt ett vanligt nybörjarfel att man komplicerar det hela med för många trådar och förvecklingar och därigenom förtar det verkliga historien. Den får inte glänsa som den skulle kunna om den fick stå för sig själv.
Nu ska jag alltså försöka sära berättelserna åt, låta en karaktär bli två. Låta dem ta en tråd var av historien att följa. Jag tror mig se var snittet ska läggas för att inte skada några vitala organ. Jag hoppas att de båda ska kunna utvecklas till självständiga livskraftiga karaktärer.
Jag älskar adventskalendrar. Magin i att öppna en ny lucka varje dag. Vad döljer sig bakom dem? Vackra bilder, en godisbit och i den jag öppnar varje kväll, en hel novell.
En vecka in redan och jag försöker verkligen ta tiden tillvara. Sju luckor har öppnats men kvällens novell har jag ännu kvar. Adventskalendern hjälper mig att lägga märke till varje dag, något som annats lätt missas i den ständiga strömmen av dagar som kommer och går.
Nu är varje dag sin egen. Har sin egen lilla hemlighet att upptäcka.
Jag har ett bekymmer. Mina karaktärer släpper inte in mig i sina liv. Jag går bredvid. Som en skugga och ständig följeslagare. Aldrig riktigt med i skeendet. Inte med liv och lust.
Hur kan jag närma mig mina karaktärer, komma riktigt nära?
Jag behöver gå in i dem. Bli dem.
Annars blir det omöjlig att göra deras upplevelse rättvisa. Hur kan jag förmedla ett liv om jag inte lever mig in i det som om det vore mitt eget?
Varför är jag så rädd att vara närvarande?
Tiden rinner ur mina kupade händer. Jag försöker hålla kvar, vill hinna så mycket men förmår inte hålla sanden kvar. Dagarna rinner mellan fingrarna.
Segt som tuggummi och ändå rusar tiden blixtsnabbt förbi. Hur är det ens möjligt att uppleva dessa två känslor samtidigt?
Stagnation och tomhet. Som att vada genom dagar tjocka som dy. Dimman ligger tät. Inget syns klart och solen lyser med sin frånvaro. Det är som att något äter tiden. Eller kanske röker upp den som i Momos värld i Kampen om tiden.
Vem stjäl min tid? Är det dumsurfandet på mobilen eller allt jag tror att jag måste göra innan jag tillåter mig att göra det jag vill? Problemet är förstås att jag vill för många olika saker. Tiden räcker inte till allt. Såklart inte.
Tänk om jag kunde låtsas att tiden räcker. Att den inte rinner iväg som sanden i ett timglas. Vad skulle hända då?
Adventstiden får gärna kännas lång. Jag vill riktigt hinna njuta av julkänslan och friden som jag har bestämt hör till.
Vissa år, som detta, är adventsperioden maxad i och med att julafton infaller på en lördag och fjärde advent därmed nästan en hel vecka innan. Nästa år blir tvärt om den kortast möjliga då julafton och fjärde advent sammanfaller.
För ganska många år sedan kom jag på att fira söndagen innan första advent. Jag kallade det för nollte advent. Vissa går ännu längre och firar novent. Då startar man redan första söndagen i november.
Nollte advent är en upptakt inför julen och ett tillfälle att provsmaka årets ofta rätt gräsliga glögg. 2022 har den smak av New Orleans. Hur smakar en stad?
Kryddigt, sött och med inslag av kanel, tropisk frukt, kardemumma, skogsbär, chili och lime. Jag har besökt i New Orleans, sommaren 2000 och det jag minns tydligast är den varma fuktiga luften och Mississippi.
Jodå, jag vet att det egentligen är en hälsning under Mardi Gras med ändå.
Laissez les bon temps rouler!
Dagarna alltså. Knappt hinner solen gå upp innan den åter sjunker under horisonten. Mindre och mindre dagsljus når oss under ytterligare en dryg månad innan det vänder.
Idag vräker den första blöta snön ner. Lyser upp en smula. Vitt blött är bättre än svart asfalt. Men om dagarna är korta borde kvällarna bli desto längre.
Långa kvällar kan inte bara vara fel. Tänk att hinna göra något efter jobbet utöver middagsbestyr och sen i säng. Om korta dagar betyder långa kvällar så kan jag bredvilligt acceptera naturens ordning.
Att göra just ingenting är ett underskattat fritidsnöje. I jakten på att hinna så mycket som möjligt går allt förlorat. Fast i hamsterhjulet, grottekvarnen eller vad vi nu väljer att kalla den själlösa upptagenhetens eviga rundgång.
Jag vill inte göra en massa roliga saker! Jag vill göra ingenting. Kanske att lusten smyger fram efter ett tag. Lusten att måla, klippa och klistra ett hemgjort julkort. Bara för att. Inte för att det blir det minsta snyggt för det blir det inte.
Jag vill dricka en stor balja te och möjligen se ut genom köksfönstret. Är det mörkt syns bara reflektionen av mitt kök. Inte så spännande. Precis vad jag är ute efter. Jag vill ha tråkigt. Det är nämligen det bästa sättet att få känslan av att tiden räcker till.
Det bör alltid finnas utrymme till att göra ingenting.
Slumpens vägar äro outgrundliga och därmed ytterst vilsamma. Slumpen låter sig inte styras eller planeras. Så skönt att inte kunna förutse hur något ska bli.
Dagen då slumpen tog slut. Ännu en sån där titel jag fått av maken. Vad händer om den så pålitligt opålitliga slumpen plötsligt slutar fungera?
Kvällens Yatsy-spel går år skogen eftersom alla tärningar envisas med att visa sexor. Det är ju helt meningslöst att spela då.
Jisses vad trist det vore.
Spår. Som i tågräls och skidspår som visar en utstakad väg. En väg som det är meningen att vi ska följa.
Spår. Som i däckspår och spår efter älg i skogen. Avtryck som lämnats av den som tog sin egen väg.
Spår. Som väderprognosen eller den som sker i kaffesump och kort. En förutsägelse om framtiden som var och en kan välja att tolka som den vill.
Är jag något på spåren eller är det bara helt urspårat?
Sår jag fröna till min egen oro? Till stor del, onekligen ja. Så dumt och onödigt. Jag kan odla vilka tankefrön som helst. Varför då välja de som låter oron slå rot?
Lugn och tillförsikt borde jag odla, vattna lagom och låta solen skina in. Hopp om harmoni borde jag sätta i jord och gödsla med frid och ro. Täcka över späda plantor med ett skyddande täcke av tid.
Frisk luft och rent vatten ska jag ge dem och solsken i lagom dos. En jordmån generös nog att växa i. Dessa livskraftiga växter utgör mitt altare att knäböja vid med vördnad och hopp.
Ganska ofta skriver jag !? i informella sammanhang. Gärna i påminnelser till mig själv. Kolla detta, utfallet är osäkert men glöm det inte! Typ så.
Jag vet så klart att man egentligen inte får stapla tecknen efter varandra på detta vis. Men jag tänker som så att givet att jag känner till skrivreglerna så kan jag också med gott samvete bryta mot dem.
Skojigt nog finns ett tecken som kombinerar dessa två. Det ser ut såhär: ‽
Interrobang är dess namn och det känns ytterst passande.
Onomatopoesi i ett enda tecken.
Jag skulle skriva något om alfabetet och det blev hela tiden alfabesten. Fantasin gick igång. Vem är den där Alfabesten... ?
Ja, säg det. Eller skriv det, väser han uppfodrande i mitt öra. Alfabesten är en figur som älskar böcker och bokstäver. Han är en veritabel bokslukare. Äter dem till frukost, lunch och middag. Säkert även som nattmacka.
När han riktigt vill besta till, så som bestar gör när de festar, så kan han sluka ett boktorn som fått självaste Dagobert att blekna.
Bokhandeln är Alfabestens mataffär och Biblioteket är kvarterskrogen. När han var liten åt han mest serietidningar men numera är han litterär allätare. Till och med tegelstenar kan han smälta.
Alfabesten har verkligen förmågan att uppskatta en god bok.
Regn och rusk. Vill inte ens resa mig ur fåtöljen för att gå till affären och handla lördagsbiffen. Det är perfekt sitta-inne-med-bok-väder. En helg utan vidare förpliktelser och med regn. Det gäller att passa på att vila. Att sitta still. Stilla sinnet.
För resten av månaden, hela återstoden av oktober är rent galet fulltecknad. Roliga saker, fester, resor och träffar med vänner. Men utan dagar av vila emellan. Roligheter tycks ha tendensen att hopa sig. Långa perioder händer ingenting alls och sen plötligt ska allt knös in på bara två veckor.
Nu gäller det att hålla farten hela oktober igenom. Vila kan jag göra i november!
Ett pangram är en mening som innehåller alfabetets alla bokstäver. Det mest kända är på engelska så bokstäverna å ä ö är förstås inte med men övriga:
A quick brown fox jumps over the lazy dog.
Nu är det kanske lite fusk och inte ett helt perfekt pangram för några av bokstäverna förekommer mer än en gång.
O till exempel hela fyra gånger.
Vad ska det här vara bra för, förutom att roa en språknörd som jag? Jo, pangram är bra att ha för att testa tangentbord och typsnitt och sånt.
Flygande bäckasiner söka hwila på mjuka tuvor.
Inte heller detta är ett perfekt pangram eftersom q x och z saknas och flera bokstäver förekommer även här mer än en gång.
Undrar om det finns ett perfekt pangram på svenska? Wikipedia ger mig inget exempel. Jag aktar mig noga för att anta utmaningen.
Varje morgon får jag ett mail från plattformen Medium med tips på artiklar att läsa. Imorse handlade en om ensamhet. Känslan beskrevs på ett insiktsfullt vis. Ensamhet är inte något som går att mäta eller se utifrån. Man kan aldrig veta om en person känner sig ensam eller inte, oavsett hur mycket sällskap denne ser ut att ha.
Känner är nyckelordet här, ensamhet är en känsla. Inte ett tillstånd.
I artikeln fanns till och med formler för att mäta och därmed bättre förstå sin upplevda känsla av ensamhet. Jag gillar formler såhär såg de ut.
Ensamhet = önskad mängd kontakter - uppfattad mängd kontakter.
Höga förväntningar + lågt infriande av dessa = stark upplevd ensamhet
Ja såhär är det givetvis. Allt är individuellt och växlar över tid. Även jag som normalt verkligen uppskattar att ha tid för mig själv har stunder då det inte alls är njutbart.
Kopplingen till förväntan är värd att notera. Om jag förväntar mig något från min omgivning som den inte förmår ge mig kommer jag att uppleva ensamhet oavsett hur många personer som finns i min närhet.
Det kan till och med kännas värre att uppfatta sig ensam i sällskap med folk som inte ser en. Bättre då att kunna gå in sin självvalda bubbla med förstående människor omkring sig. Det finns inget som går upp mot ensamhet i gott sällskap.
Nej, jag ligger inte på knä i grönsakslandet utan jag ägnar mig åt ett mer bildligt eller snarare textligt rensande.
Så många onödiga ord ligger i vägen och skymmer det jag vill få fram. Ju mer som rensas bort desto tydligare framstår det som blir kvar. Svårigheten ligger i att veta vad som är ogräs och vad som är blommor. Det är inte alltid så uppenbart.
Kanske hela min text är ett fält av maskrosor. Å andra sidan är maskrosor både vackra och livskraftiga.
Jag gillar inte att spara gammal bråte. Att rensa är renande för sinnet och gör minnena skarpare än om allt sparas undan i lådor som inte får kastas. Visst har även jag minnessaker, kylskåpsmagneter till exempel. Sådana är allt annat än utrymmeskrävande.
Somliga spar på saker för att hålla kvar en del av livet. Kanske i förhoppnings att tingen kan stoppa tiden.
Mina minnen behöver inte backas upp av rekvisita. Tvärt om kommer de obehagligt nära då, liksom övertydliga. Jag föredrar mina minnen lite suddiga i kanterna.
Vad är roligt? Vad gör jag bara på skoj och för att det roar mig?
Innan jag svarar på frågan, först ett konstaterande.
Det som andra tycker är roligt är inte nödvändigtvis roligt för mig. Och tvärt om också givetvis. Golf till exempel. Det kommer aldrig någonsin bli ett av mina nöjen. Det är astråkigt och inget jag vill utmana mig inom eller öva det minsta på.
Jag blir arg bara jag tänker på det så försök inte övertala mig!
Jag saknar bollsinne, har svaga armar och dåliga axlar som gärna hoppar ur led. dessutom har jag inget stereoseende och sånt är bra för avståndsbedömning har jag hört.
Det är roligt att läsa, att sitta stilla i bekväma kläder och fåtöljer. Gärna vid en brasa och med något gott att äta och dricka inom räckhåll. Kan man önska en hund vid fötterna och en katt i knät?
Det är roligt att promenera, i naturen och i stora städer. Jag tycker om att prova nya maträtter och uppskattar att äta gamla favoriter.
Det är roligt att träffa vänner. Både i små och stora sammanhang. Fest är kul! Gärna maskerad. Det är roligt att skriva, rita, måla, bygga, pyssla.
Jag förstår att gudarna har skoj. Det är underbart att skapa.
Vem är cigarrpyromanen? Den frågan infann sig genast så snart jag fick höra talas om att han fanns. Eller, rättare sagt, finns gör han förstås inte ännu.
Jag tror åtminstone inte det. Kanske alla potentiella romanfigurer finns halvfärdiga i ett rekvisitalager för karaktärer. De väntar där tålmodigt som klippdockor på att bli påhängda egenskaper och karaktärsdrag.
Cigarrpyromanen står isåfall lugnt avvaktande i sin vinröda rökrock med intrikata snirkliga mönster i guld och svart. Ärmarnas muddar och krage är pälsbrämade. Tofflor på fötterna. Han är en smula undrande till vad han förväntas ställa till med för elände. Pyroman låter en smula olycksbådande.
Jag fick cigarrpyromanen som idépresent av min man. Bara detta ord men det räcker förstås för att väcka min nyfikenhet. Vem är han? Och vad i hela friden är det denna i grunden fridsamma man bränner upp?
Igår plockade jag hallon för första gången på drygt 40 år. Ändå satt det kvar i muskelminnet. Den njutningsfulla känslan av att fylla en hink med de röda bären. Det var inte vildhallon utan självplock i en odlingstunnel, stora som jordgubbar.
De lagom mogna bären lossnade så lätt, närmast hoppande via min hand och ner i burken. Hade inte mina små hinkar som tidigare innehållit grekisk yoghurt blivit fulla hade jag aldrig kunnat sluta plocka. Jag övervägde starkt att fortsätta fylla en papperskasse jag också hade i bilen.
Jag kände igen denna smått besatta känsla av frenetisk skördande från barndomen. Under samma period som mitt senaste hallonplockande ägde rum skördade jag även ärtor, körsbär, plommon, krikon, vinbär, potatis, äpplen och säkert nåt mer som jag nu glömt att räkna upp. Frilandsgurkor kanske.
Ärtorna skulle sedan spritas och i känslan av att sitta i timmar och öppna ärtskida efter ärtskida och se en stor röd skål långsamt fyllas till brädden av de små gröna kulorna fanns något djupt tillfredställande.
Det var fint att återuppleva den känslan. Det lugnande att göra något med fingrarna, att gå samlaren i mig till mötes.
Idag för exakt tio år sedan skapade jag bloggen Lust och ro och ett första inlägg med just titeln De första orden.
Så nu är jag framme vid dagen för tioårsjubileet. Det känns märkligt att det verkligen gått så många år sedan jag klickade fram det första inlägget på min första blogg.
Om det blir en tryckt bok återstår att se men om, så blir detta bokens sista inlägg. Nummer 405 i ordningen om jag räknar rätt.
Texterna här på bloggen fortsätter däremot. Kanske redan imorgon!
Självkänslan är som starkast när den är bortglömd. I självhjälpslitteraturen sägs annars att självkänslan är något vi behöver jobba med. Ungefär som med kärleken men det tror jag inte heller behövs. Jag tror att kärleken liksom självkänslan bara finns där för oss att få alldeles gratis och utan ansträngning.
Inte ska man behöva stå vid spegeln och krampaktigt leende berätta för hon där mitt emot att hon duger, rent av är av världsklass.
Ha! Så genomskinligt. Sådana billiga trick går vi inte på. Det känns precis lika falskt som när någon annan brer på lite för bredd om sin egen förträfflighet.
Genast väcks misstänksamheten och med den tvivlet.
Så här gäller bara att slappna av, inte anstränga sig. Bara vara den du är.
Det slog an många strängar på min lyra
Han är inte den vassaste hästen i stallet
Hon har inte alla knivar i stället
Jag har en begraven hund ihop-plockad med dig
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge
Har man tagit fan i båten får man kasta honom i sjön
Hösten 2012 läste jag the Happiness Project av Gretchen Rubin, en bok jag fått med mig hem från sommarens besök i New York. En av de saker författaren gjorde under sitt år av utforskande av lyckobringande aktiviteter var att starta en blogg.
Jag kände direkt avundens bekanta lockelse.
Jag vill också!
Känt och gjort. Jag startade denna blogg. Lust och ro. Naturligtvis anspelande på lugn och ro som inte alls är tillräckligt för att jag ska kunna skriva, jag behöver även lusten.
Inläggen har kommit att handla mycket om skrivande. Skrivande, tid, språk och ord. Kärleken till orden.
Från början syntes inget större sammanhang, det var mest funderingar och kåserier. Med tiden har jag dock börjat ana ett mönster. Till synes lösa trådar formar en sammanhängande väv. Sammanhanget framträder först efter att många bitar lagts till bilden. Helheten syns bara på håll.
Nu har jag passerat ett nytt hundratal inlägg igen. Det går verkligen snabbare och snabbare nuförtiden. Egentligen är detta det fyrahundraförsta inägget men text nummer 400 ville handla om söndagssolen och inte detta jubileum.
Raden av inlägg har stadigt växt sedan starten hösten 2012. Alldeles snart firar Lust och ro tio år. Ett decennium av små texter. Dagen som bloggen fyller 10 kommer den därmed innehålla drygt 400 texter.
Jag har en idé om att fira genom att skapa en tryckt version av de tio första åren. Jag var nyfiken på hur tjock en sådan bok skulle bli. Nu är jag uppe i 266 sidor så 270 blir det nog.
Vi får se...
Vilket vackert ord! Söndagssolen skiner... Ja iallafall en försiktig sådan. Tacksam över att se blå himmel och stänk av sol på väggar och golv. Förvisso syns då även dammet bättre än i molnskuggan.
Söndagsstädning är påbjuden.
Robotdammsugaren får göra grovjobbet sen får jag komma efter med Swiffer, min nya vän i kampen mot dammet som lägger sig i drivor härhemma.
Söndag, sol, storstädning, sopa, svabba, samvaro, soffslöande, skrivarro...
Nu har vi passerat mitten av september, den punkt som utgör min gräns för att kunna släppa taget om sommaren.
Jag har så jämrans svårt för övergångar. Undrar om jag skulle trivas bättre i en miljö med ungefär samma väder året om? Kanske, men samtidigt förmodligen alltför enahanda. Jag uppskattar årstidernas växlingar, när de väl är ett faktum.
Hösten är fin när den hunnit installera sig. När den sitter insvept i en pläd vid brasan och smuttar på ett mustigt rödvin medan en minst lika mustig gryta puttrar på spisen.
Med hull och hår och ullkofta traskar jag in i hösten utan att vilja vända om.
Detta sisyfosarbete!
Redigering av ett manus som aldrig vill bli klart. Jag har trott det vara färdigt vid flera tillfällen men ack nej så är det inte. Jag hittade nyss ett tidigt utkast från februari 2012. Hur länge får man egentligen hålla på innan man släpper en idé?
Varje redigeringsrunda visar på ytterligare möjlighet att slipa och putsa. Saker att lägga till och framför allt att ta bort. Vissa formuleringar finns kvar från 2012. Vilka kvaliteter har gjort dem värda att spara? Hur har de klarat sig ifrån att bli förpassade till dokumentet "Borttaget"?
Arbetet påminner om att sopa ett jordgolv. Det blir aldrig klart. Till slut befinner man sig i en grop. Möjligen är jag i full färd med att gräva min litterära grav.
Jag fortsätter oförtrutet. Sopar och sveper med kvasten. Tänk om jorden ändå döljer ett golv av mosaik, eller plattor av renaste guld.
Jag samlar på roliga ord. Här är ett: Parallelliv. Parallella liv, samtidigt pågående sida vid sida och de kan omöjligt korsa varandras banor.
Det händer att hon får glimtar av händelser och platser som kunde ha varit. Som om tillvaron existerar i flera lager.
Den person som bor i stan, den hon identifierar som sitt huvudjag är bara en möjlig verklighet. En annan version lever i ett torp i den Sörmländska skogen invid en sjö. Hon har katt, plockar bär och svamp, gillar att sticka och läser mest veckotidningar och kokböcker.
Det roar henne att ha dessa alternativa existenser i vars verklighet hon kan vila korta stunder.
Hon och jag, vi kan aldrig mötas men dagdrömmer om varandras liv.
Döm inte hunden efter håren, eller mer relevant för mig, dess engelskspråkiga motsvarighet:
Don't judge a book by its cover.
Men det är ju precis det man gör. Omslaget är det första man ser. Och titeln. Varje genre har sitt speciella uttryck där det är meningen att man ska känna igen sig. En feelgoodroman ska se ut på ett visst vis. Färgglatt, en smula plottrigt med många små bilder. Gärna en tekopp och några djur. Ett hus och blommor.
Och så nån snärtig titel i stil med Den lilla bokhandeln vid havet eller Svar från Hjärtespalten i Fiskebykrok.
Vissa boktitlar är bara ett ord. Stormen. Idioten. Slutet.
Andra är som hela romaner i sig. Långa haranger där man undrar om de är framspånade under substanspåverkan. ..
Vissa titlar fastnar jag för.
Den gamle och havet. Tidvattnets furste. Köksgudens hustru och Den femte rollen.
När jag skriver själv är det ofta titeln som kommer först, som utgör kärnan eller fröet till hela historien. Det kan säkert hända sen, när berättelsen väl är klar, att titeln inte visar sig passa. Då får man anpassa sig efter det som blev.
En gång kom jag på den perfekta titeln till en bok. Den bar i sig hoppet om hela berättelsen. Men innan jag hann skriva ner den för hågkomst var den borta ur medvetandet. Jag fick aldrig fatt i den igen och vaknar fortfarande ibland kallsvettig om natten och undrar hur bra den egentligen var.
Mina berättelser och karaktärer framträder fläckvis, inte alls som ett pussel där hörn och ram kommer först på plats.
Avsnitt från början åtskilda av stora vita fält glider först med tiden ihop och skapar en större sammanhängande bild. Ännu består allt av till synes orelaterade småbitar. Men jag har mina aningar att de hänger samman ändå. Under ytan.
Det hade varit betydligt enklare om jag kunde få kantbitarna på plats först. Nu går det inte att veta var gränserna går, eller ens vad det handlar om. Begränsningen i sig brukar annars kunna ge näring till historiens utveckling.
Hade det varit i jobbet, där jag ibland ger råd i liknande lägen fast gällande helt annorlunda frågor, skulle jag föreslagit ett experiment. Prova er fram. Se vad som visar sig funka.
Ja, det kanske är dags att jag lyssnar på mina egna råd.
Jag märker ofta att jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal. När jag ska prata snubblar orden på tankarna och allt kommer ut i fel ordning.
Det låter svamligt och ofokuserat. Precis så som jag inte vill framstå. Otroligt frustrerande att ännu efter drygt 50 år inte kunna få till ett vettigt muntligt resonemang.
Kom till saken. Använd inte så många ord. Otaliga sparkar under bordet har jag fått när jag pratar för mycket. Ja, det är det värsta. Att jag vet så väl men ändå inte förmår göra något åt saken.
Det är som med vilket beroende som helst. Jag måste sluta helt. Tystna totalt. Det går inte att reglera till ett lagom missbruk av orden.
I skrift tycks det av någon anledning fungera bättre. Troligen eftersom det går långsammare. Det tar längre tid för handen och pennan att forma ord och samma sak gäller för fingrarna på tangentbordet. Händerna springer inte ifrån tanken på samma sätt som tungan tycks göra.
Tänk om jag kunde lura talet och låtsas att jag läser från ett redan skrivet manuskript. Ett noga uttänkt talarmanus som jag skriver i tanken innan jag får läsa och upprepa orden.
Värt att prova. Jag har dock mina tvivel om att det ivriga olydiga pladdriga fladdriga i mig kommer att låta sig tyglas.
Jag som borde veta har minst av allt en aning. Hur ska jag nu kunna få ihop historien som bett om att bli skriven?
Det går inte att tolka på annat sätt. Det kom ett gäng personer till mig, fyra smått udda personer. Olle, Gert, Silvia och Hjalmar.
Handlingen utspelar sig i den lilla byn Mordviken, mitt i landet i Bräcke kommun. I Revsundssjön har Silva sitt sjöflygplan och denna sommar har benrester hittats vid en grillplats.
Mänskliga benrester hittade vid grillplats, så stod det på löpsedeln. Jag förstod direkt att det handlade om grillplatsen i Stavre och det gjorde uppenbarligen även Gert för det var samma dag som han satte upp lappen i mataffären.
Minns du sommaren 1982? Återse polarna från tidernas sommar! Vi ses vid campingen. Tisdag direkt efter sjörapporten.
Inget mer. Vi som visste vi visste. Så var det tänkt. Sjörapporten vid 15:55 var vad som avsågs. Det hade vi som lappen riktades till koll på. Övriga gjorde sig icke besvär.
Jaha och vad händer sen och framför allt vad hände innan? Jag har inte en susning.
Och ändå... anar jag något. Karaktärerna framträder sakta. De kliver fram ur glömskans skuggor och låter mig förstå att detta är en sån där karaktärsdriven historia.
Jag ser så fram emot att lära känna dem och sitter redo att nedteckna vad de berättar för mig.
Som alltid kämpar jag med att få tid till skrivande och läsande. Det är liksom det som allt handlar om. Denna lust, denna längtan till orden.
Ett ständigt pickande pockande behov av att få uttrycka mig och skapa världar av ord. Människor, karaktärer, miljöer och händelser av ord. Vilket fantastiskt formbart skaparmaterial!
Men nu är sommarens ledighet slut och jag förväntas arbeta på dagtid. Helgens till synes lediga timmar rinner allt som oftast iväg till annat än skrivandet. Hur ska jag lyckas skapa skrivarro mitt i strömmen?
Jag har iallafall lärt mig att det inte är någon idé att invänta inspirationen. Den kommer sällan på besök självmant. Och om det någon gång händer så knackar den alltid på dörren när jag står i duschen.
Initiativet ligger alltså på mig att bjuda in. Boka in rent av. Regelbundna träffar vare sig vi vill eller inte. Ungefär som jag förstått att de där som sysslar med kroppslig träning gör med sina PTs. Inte har de lust alla gånger att ses, det kan jag inte tro.
Vad lockar då inspirationen till att tacka ja till mina inbjudningar, vad ska jag bjuda henne på?
Jag vet att hon älskar känslan av frihet, känslan av gott om tid. Det får inte finnas några måsten. Inga krav på att finnas någon annanstans utom här och nu, mitt i strömmen.
Pytt!
Så säger man visst om irriterande saker på norska. Jag läste det i en artikel skriven av en norska bosatt i USA. Det betyder ungefär "It is what it is" vilket är ett annat användbart uttryck när tillvaron inte riktigt går ens väg.
Det är bra att ha några såna snärtigheter på lager, som man lakoniskt kan strö runt omkring sig när man sitter där i skiten eller vart man nu råkat hamna.
Lakoniskt betyder kortfattat och träffsäkert. Just så som det vore toppen om jag kunde uttrycka mig. Det kan jag nu inte. Pytt då!
Eller som mitt eget valspråk lyder: Lugn och fin, tänk på en delfin🐬
Opaler har alltid fascinerat mig, känts magiska. Antagligen på grund av sin obestämbara färg som ständigt skiftar beroende på hur ljuset faller. Stenen ser ut att ha en inre glöd.
Rent tekniskt är opaler ädelstenar bestående av kiseloxid, vattenhaltig sådan. Opalen består av så mycket som 30 procent vatten som med tiden avdunstar och gör stenen skör.
Av den anledningen lämpar sig opalen bäst i smycken där de inte utsätts för direkt slitage.
Färgerna kommer av mycket små kulor av kisel som gnistrar inne i stenen. Namnet opal kommer från grekiskans opallios som betyder "se färgerna förändras". Opalen förknippades med tro, hopp och renhet.
Som barn hade jag en infattad i ett hängsmycke i form av en blomma.
Mitt gamla opalhalsband är förlaga för ett magiskt smycke som hyser en barsk litterär musa. Så fick min barndoms fantasi bli till verklighet i min vuxna jags lek med ord.
Vem vet kanske det faktiskt bor en musa i stenen...
Semestern är slut, dags att krypa tillbaka i selen, till saltgruvan eller grottekvarnen.
Kärt barn har många namn.
Det är tid att återgå till jobbet.
Vad tusan gjorde jag innan ledigheten? Vad hade jag på bordet, i datorn, i huvudet?
Om semestern varit tillräckligt lång och avkopplande är minnet av arbetet långt borta. Skönt, men hur hittar jag tillbaka?
Back in business HT2022 heter ett mail som väntar i min inkorg. Det inleds glatt med ett Välkommen tillbaka till arbetslivet min sköna!
Sen följer en lista med allt jag hade i huvudet sista arbetsdagen innan semestern. Allt pågående som ska fortsätta och allt påtänkt som ska sättas igång.
Ovärderligt!
Nu kan höstterminen få starta.
Av semestern återstår endast myggbett, en jävla massa myggbett. Utöver glada minnen då men ack vad de kliar...
Till skillnad från förra året så angrep knotten även mig. I fjol nöjde de sig med att äta upp makens ben. Vi övriga två som, denna ovanligt varma eftermiddag, representerade familjen på trädäcket vid Åresjön smakade de inte ens på.
Vi var väl sura eller beska eller något i den stilen. Maken han hade klämt en hel påse gott & blandat just innan vi gick ut så skulden lades där. På sockret i blodet. Betten satt kvar länge, så länge att jag ett tag tänkte att det liksom inte kunde vara sant. Att betten satt sig i sinnet snarare än i skinnet.
Detta år måste jag ha blivit sötare och godare, eller knotten hungrigare för nu högg de in även på mig. Och betten slutar inte klia, de bara fortsätter och fortsätter, vecka efter vecka. Jag hade kunnat tänka mig mer angenäma minnen från semestern men jag fogar mig.
Kliar och det kliar tillbaka.
Jag har aldrig drömt om att bo på landsbygden, tvärt om, jag är en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Alla 16 stycken.
Ni som begriper ni begriper och övriga får ta och leta fram filmen The deliverance på lämplig strömningstjänst...
Men detta var förstås innan jag upptäckte Färila... Bara namnet på orten, så vackert! Ingen vet vad det betyder, åtminstone inte Google. Någon tror på en genomfart. Fär, fara, farled. Ila snabbt igenom.
Men nej stopp, jag vill inte ila snabbt igenom. Här vill jag dröja en stund. Vid det gröna huset just där vägen kröker sig, det som har så vackra mörkrosa blommor i hängamplar utanför.
I Färila finns både bibliotek och bokhandel, det avgör saken! Och byn ser så pittoresk ut att jag genast föreställer mig den som scen för en riktigt god feelgoodhistoria. I stil med Chocolat.
Dessutom tillverkar man korv, både något som liknar fakukorv men förstås heter färilakorv och även salami. Och den steniga jordmånen är perfekt för att odla potatissorten Bintje. Korv och potatis det ni!
Undrar vad jag skulle kunna göra i Färila men något hittar jag väl på. Kanske ett mord eller två? Bara i fantasin givetvis men ändå om det visar sig att feelgoodgenren inte riktigt ligger för mig.
Håkan Bråkan, lillebror till karaktären Sune, brukar säga så när saker går på tok för familjen.
Killen har rätt. Mycket som i förväg eller i stunden känns besvärligt blir ofta ett bra minne, att återkomma till och berätta om.
Som när bromsoket lossande på vår gamla Camaro en fredagskväll strax norr om Gällivare. Det var under 1900-talets sista sommar och mobiltelefonen hade som tur var hunnit bli en bekantskap. Vi fick det lagat av mannen som kom med bärgaren och fyra timmar senare kunde vi fortsätta vår färd mot Narvik. Där vi fick punka av en spik på hotellets parkeringsplats men det är en annan historia...
Eller när vi blev strandsatta på Philadelphias flygplats ett par dygn på grund av en storm, då med två småbarn. Även den upplevelsen bjöd på en del minnesvärda ljusglimtar.
För att inte tala om den gången vi blev fast på en skidort där ett stort klippblock trillat ner över den enda bilvägen ner för berget. Den gången blev det en helikoptertur som var riktigt skoj. Tänk vad vi hade missat om inte stenen ramlat just då vi skulle med bussen ner till tåget...
När allt flyter på friktionsfritt finns inget att haka fast minneskrokarna i.
Det blir roligt sen. Ja, oftast är det faktiskt just så.
År 1899 måste ha varit ett bra år för kreativitetens makter. Såväl Hemingway som Humphrey Bogart är födda året innan förra sekelskiftet.
Så även Jan Strandlin, en författare som bara finns i min fantasi. Eller om man ska vara petig så finns han i en av mig påhittad persons fantasi.
Han är vad jag brukar kalla en dubbelfantasi. Påhittad av en påhittad karaktär. Nåväl, Jan kan vara verklig för det. Han skriver till exempel bättre än jag, hur det nu är möjligt. Men så är det.
Häromsistens upptäckte jag ytterligare en författare som är född samma år. E. B White som skrev bland annat barnböckerna Charlottes Web och Stuart Little. Båda historierna finns idag som filmer.
Jag fastnade för ett citat av E. B. White där han beskriver sin kärlek till skrivandet.
I’m glad to report that even now, at this late day, a blank sheet of paper holds the greatest excitement there is for me—more promising than a silver cloud, prettier than a little red wagon. It holds all the hope there is, all fears. I can remember, really quite distinctly, looking a sheet of paper square in the eyes when I was seven or eight years old and thinking, ‘This is where I belong, this is it.’
–E. B. WHITE
Särskilt den lilla röda vagnen var fin... och modet att se ett oskrivet blad rakt i ögonen och inse att, ja detta är var jag hör hemma.
Jag har provar något nytt. Har varit på tur på fjället i tre dagar, tältat, vadat och ätit lyxig middag på fjällstation. Njutit av friheten i att inget annat kunna göra än att gå och beundra scenerna som naturen bjuder på.
Renar, massor av renar. Vi vandrade genom deras vardagsrum.
Att efter flera timmars vandring komma fram till ett hus med folk, dusch, bastu och en iskall öl är en så kallad lisa för själen. En vila i kroppslig ansträngning.
Jag har inte läst, inte skrivit och konstigt nog inte direkt saknat det. En läsfasta som föll sig helt naturlig. Fjället bjöd på andra nöjen.
Efter denna utflykt vid sidan om mina vanliga allfartsvägar, en bit utanför komfortzonen som vanligen innebär hotell med fler än tre stjärnor, kan jag bara ödmjukt konstatera att det gav mersmak.
Nu är jag hemma i mitt eget vardagsrum, utan renar. Det är lite tomt.
Idag låter jag mig inspireras av andra personers kloka ord och tankar.
Lingvisten Li Wei får bidra med denna korta och koncisa beskrivning av hur han arbetar i skrivandets olika skeden.
När jag skriver, följer mitt sinne pennan.
När jag redigerar följer pennan mitt sinne.
Jag kände igen det mycket väl.
När jag först skriver något har den medvetna tanken inte en chans att hänga med. Pennan leder, sinnet hänger med så gott det kan men påfallande ofta när jag läser det skrivna känns det som första gången jag ser texten.
Redigering är en helt annan historia som kräver sin egen teknik. Då som först är det dags att koppla in tanken och låta den styra pennan.
Tanken skulle aldrig kunna skapa det första utkastet. Varifrån det kommer kan jag bara ana.
Just här, just nu är givetvis den enda tid och plats jag kan befinna mig på. Var annars menar jag? Var som helst och när som helst står till buds om jag tar fantasin till hjälp men om inte, ja då återstår endast här och nu.
Så mycket i vår tillvaro handlar om att vara någon annanstans. Förlorad i drömmar om en framtid som kanske kommer eller i minnen av det som säkert varit. Det är inget ont i det. Vi kan inte ständigt befinna oss mentalt i nuet. Inte bara.
Då kommer vi ingenstans.
Minnen förankrar oss i nuet och drömmar driver oss att fylla på med nya. Nuet är där minnet möter drömmen om sig själv.
Jag har en kokbok som heter Semester och innehåller en massa somriga recept och tips. Varje år i juni plockar jag fram den och tittar och fantiserar om Bellini, lattjo gazpacho och ängamat med späda lättkokta primörer.
För mig smakar semester och sommarlov som sill, glass och grillat. Som mer vuxen kan jag lägga till smaken av lokalt torrt vin i en trång gränd med klängrosor eller möjligen graffiti på fasaderna.
Ni kan jag till detta addera smaken av godis från både Gränna och taxfree-shoppen på färjan på vägen ner till den så kallade kontinenten.
Solvarma smultron och hallon med iskall saft under en soligt varm dag och något varmt att dricka i en avkyld sommarnatt på verandan där daggen redan lagt sig mellan bucklorna i trasmattan som täcker golvet under bara fötter.
Så avslutas rimmet om vad en brud ska ha på sitt bröllop.
Something old, something new. something borrowed, something blue...
Och så silvermyntet i skon då.
Hur lär man sig sånt här? Jag kan inte minnas att någon berättat för mig men redan innan jag blev tonåring knyckte jag ett par blå strumpeband med guldkant som jag hittade i min mors gömmor.
Jag tänkte att jag skulle ha ett av dem gömt under klänningen på mitt bröllop. Och så blev det.
Nu 25 år senare när jag googlar på ramsans ursprung, läser jag att just blå strumpeband var vanligt vid förra sekelskiftet. Hur visste jag det? Google och internet fanns inte när jag var ung.
Och ett silvermynt hade jag i skon. Visste att det skulle vara så. En tioöring så gammal att den åtminstone bestod till 40 procent av den ädla metallen silver.
Idag firar vi silverbröllopsdag. Där slank ett kvartssekel år så att säga iväg som ett paket smör i solsken.
Fåglarna knycker mina jordgubbar. Eller är det kanske tvärt om? Vems är de egentligen? Fåglarna var ju här före mig. Åtminstone ur vissa perspektiv och som kollektiv betraktat.
Jag vilar vidare i förvissningen att bären tillhör den som hinner först. Det är sällan jag. Å andra sidan, kan jag till skillnad mot fåglarna köpa mina jordgubbar i affären.
Vi tror och framför allt vill tro att vi har kontroll över tillvaron. Så är det för det mesta, för de flesta. Men det spelar ingen roll hur noga vi än följer rapporteringen, vi kan ändå inte ta kontroll över varken väder, ränteläge, hälsa eller miljön.
Jobbigt och det har inte blivit bättre de senaste åren. Snarare faller mer och mer utanför för det vi kan räkna med och lita på.
Det är ingen idé att planera något, åtminstone inte utan en massa förbehåll. Det gör det även svårt att se fram emot framtida händelser.
Vi vill hellre förbli lyckligt ovetande än olyckligt erkänna det vi egentligen vet. Att världen är en okontrollerbar plats. Kontrollen har alltid varit en chimär som gått att upprätthålla i en lugnare tid.
Men är det då nödvändigt att tro sig ha kontroll för att tillåta sig att känna lycka?
Ibland känns det onekligen så.
Att dra sig tillbaka. Undan. In i sig själv. För att återfinna den man är där, innerst inne. Den som så lätt kommer i skymundan i en ständigt pågående vardag. Den som aldrig stannar upp springer lätt ifrån sig själv.
Det har blivit populärt att åka på retreat. Vara tyst i en vecka. Meditera och äta nyttigt. Urtråkigt kan man tänka men kanske att det går att få syn på sig själv någonstans i tystnaden. När det yttre tjattret tystnar kan även det inre få ro.
Det händer något med tiden i tystnaden. Den blir formbar. lång och utdragen och samtidigt kort som ett ögonblick. Under en retreat blir världen tidlös. Tillvaron upplöses, förlorar sin inrutade rytm. I ett evighetslångt nu finns chansen att hinna möta sig själv.
Tråk-tryggt, vad är det? Detta ord kom till mig idag och representerar känslan av tristess när den är som bäst. När inget händer och det är precis så man vill att det ska vara. Förändringens vind har snålblåst runt knuten länge nog.
Inte konstigt att då längta efter tråk-tryggheten. Den ofta illa uppskattade vanligheten. Tradigheten i att ständigt göra samma saker. Ibland kallas det tradition och då är det plötsligt värt att bevara. Iallafall enigt vissa. Andra tycker det är mossigt.
I vardagen ska allt hela tiden förändras. Utvecklas. Mitt jobb handlar i stort sett bara om att driva förändring och sedan agera guide i det nya. Det är förskräckligt tröttsamt ibland. Förändringströtthet är ett begrepp som det hålls seminarium om.
Där ges tips om hur vi ska hålla folks förändringsånga uppe. Vilket sorts kol det ska eldas med. Till slut tar orken slut. Passande då att semesterns vindskydd spänns upp just idag. Vilken tur! Nu tänker jag inte förändra eller förändras ett dugg.
Att göra precis ingenting är verkligen ett underskattat nöje.
Halvårsskifte. Ännu ett tillfälle till reflektion över tidens gång. Obevekligt. Även om man inte mätte tiden skulle den ändå gå. Också utan klocka går solen upp och ner och årstiderna växlar. Det levande föds, växer, åldras och dör.
Annat slits och blir avrundat. Spetsiga höga bergtoppar blir lägre och mjukare för att till sist sluta som sandkorn på havets botten.
Framtid, nutid och dåtid. Tiden i dess olika klädesdräkter.
Framtiden kan vi bara ana. Dåtiden kan vi minnas. Nutiden är svårfångad. Det korta ögonblick som är nu. Samtiden är där vi kan befinna oss, landa en lite längre stund tillsammans med andra samtida resenärer i tiden.
För vi är alla tidsresenärer, om än bara i en riktning. På tidens bandspelare är play-knappen alltid intryckt, paus är inte möjligt. Allt som oftast blir det fast forward men aldrig Rewind.
Imorgon är det en ny julidag, en som aldrig tidigare varit. Ännu ligger den i framtiden.
Tadaima!
Så ropar den just hemkomne i Japan. Ett utrop när man kliver innanför dörren. Just nu är den direkta språkliga betydelsen av frasen. Nu kom jag hem, just nu, i detta nu.
Själva kom-hemmet kaeirmashita har man rationaliserat bort.
Svaret lika så och ett glatt okaeri går lika bra som det något längre okaerinasai.
Välkommen hem!
Ordningen spelar inte heller någon roll. Det välkomnande utropet från den som redan är hemma kan lika väl komma först. Dessa två korta fraser. Tadaima - Okaeneri är kärnan i känslan.
Någon är hemma, Någon kommer hem. Båda blir glada över återseendet.
Hur svårt ska det vara? Att känna sig tillfreds. Lagom lycklig. Sådär så att inga större bekymmer skymmer solen och samtidigt inte världsfrånvänt naiv och i förnekelse över sakernas tillstånd.
Uppenbart väldigt svårt för många av oss. Varför ska det vara så förtvivlat märkvärdigt att vara tillfreds med tillvaron? Är det förmätet? Är det jinxat? Något man inte vågar tillåta sig i ängslan att förhäva sig över godhetens gudar, eller vilka det nu är som sitter på makten att dela ut harmonin i vardagen.
Hur som haver... just i ögonblicket blir det allt ett hundöra vikt i boken. Både i den jag läser, fast det är en inbunden där jag normalt låter bli, och i livets.
Värmen är lagom fuktigt mjuk, sådär som den nästan aldrig är. Skuggan är varm och solen kittlar bara mina tår. Klockan är strax nio på kvällen och i midsommartider finns det ännu tid att läsa vidare i solljuset.
Hundörat är vikt, nu fortsätter berättelsen.
De flesta dagar går obemärkt förbi. Inte sämre för det, de är bara vanliga och bjuder inte på något minnesvärt. Andra dagar fastnar. Ibland vet man inte varför och bland är det alldeles uppenbart.
Vissa minnen är "första-gången-minnen". Jag minns första gången jag cyklade. Till och med första gången jag gick. Däremot kommer jag konstigt nog inte ihåg min första kyss eller något annat i den vägen.
Första skoldagen minns jag och även den sista. Första resan till USA är tydligt fastetsad men jag rör ihop alla de som gjorts därefter. Liknande minnen läggs ihop. Förmodar att det är av utrymmesbesparingsskäl. Hjärnan har inte oändlig minneskapacitet.
Ibland när jag ser en särskilt vacker solnedgång eller regnbåge viker jag ett hundöra i livets minnesbok.
I fantasin kan allt hända. Begränsningen finns bara i berättarens huvud och har hela dennes föreställningsvärld att förverkligas inom.
Jag kommer osökt att tänka på olika sätt att göra en redan fantasifull historia ännu mer obegränsad. I seriefiguren Bamses värld finns Skalmans fantastiska uppfinningar, som tidsmaskiner och liber introduktor, en vätska som man kan hälla på en boksida och plötligt befinna sig i berättelsens verklighet.
Likaså finns en annan närbesläktad magisk vätska som kan stänkas på tavlor och målningar så att man hamnar mitt i den avbildade miljön.
Star Trek har sitt Holo Deck där allt kan hända och alla tider och skeenden kan spelas upp. Det utökar den redan oändliga rymden till att innefatta allt.
Alla tider, alla fantasier.
I tanken finns inga gränser. Där är allt möjligt. Allt som vi kan föreställa oss blir en outsinlig källa till äventyr. Fantasi måste vara skaparens gåva till sina skapelser. Vi finns till för att skapa. Förmodligen har vi till och med skapat oss själva.
I svunnen tid sa man så när man ämnade ta sig över sundet, kanske även passera Damark och ner i Tyskland. Ofta för vidare färd söderut till Nizza och Rivieran. Nizza är numera mera känt som Nice och det är nog bara genom salladen den gamla benämningen lever vidare i vardagen.
Hur som helst har det nu gått längre tid än vanligt sedan jag satt i bilen på Essingeleden på väg till Paris. Friheten att få passera landsgränserna utan debacle som vi blivit bortskämda med har varit inskränkt.
Men snart hoppas jag kunna sitta i bilen igen på väg ut ur stan och säga att nu drar vi ner på kontinenten!
Nu har jag putsat och fejat ordentligt på mitt romanmanus. Det glänser nästan som mitt nyskurade badrum. Jag har rensat bort passager av vildvuxet ogräs och försiktigt planterat några nya frön som så sakteliga börjat gro.
Ännu finns en del att göra, än är det inte helt perfekt. ja, helt perfekt blir det förstås aldrig men tillräckligt perfekt. Nu gäller det bara att lyckas inse när detta läge infinner sig. Annars är risken att jag fortsätter putsa i all oändlighet.
Ogräset slutar inte växa men en förhoppningsvis solig dag är det ändå dags att våga bjuda in folk till min trädgård för att lukta på blommorna.
Idag gick jag förbi en syren i full blom. Blixtsnabbt infann sig sommarlovskänslan. Som en betingad reflex. Eller inte som, utan det är väl just vad det är. Jag är sju år och väntar på mitt första sommarlov. De där som på riktigt var oändliga.
Hösten kunde inte skönjas. Allt man såg var dagar på stranden på en randig filt och ett försvarligt antal glasspinnar per dag. Silllunch, ja jag var ett barn som tyckte om sill, med grädde, färskpotatis och gräslök.
Numera äter jag alltid min sill med gräddfil men som barn var det vanlig grädde.
Syrenen står i blom och nästa vecka går mitt sista skolbarn ut grundskolan. The end of en era.
För 14 år sedan började den äldsta skolan och nu slutar den yngsta.
Fortfarande delar jag in mitt år i terminer. Det sitter i sedan gammalt.
Jag fyllde nyligen år. 52. Det där lite magiska. Inte fullt lika magiskt som 42 som ju är svaret på allt, meningen med livet och universum och så.
Nej 52 är för mig en kortlek. Du kan blanda och ge och hoppas på tur och en god hand.Gin rummy, skitgubbe, vändåtta och Canasta. Eller en patiens. Som kanske, eller kanske inte, går ut.
Såhär gammal har jag aldrig varit förut.
Såhär ung kommer jag aldrig mer att vara...
Idag är det precis ett år sedan vi fick nycklarna till vår lilla lägenhet i Åre. Ett otippat boende för oss som aldrig direkt längtat bort från stadslivet. Vi skyller på och tackar omständigheterna som fick oss att upptäcka något annat.
Årets alla tolv månader har vi provat att vara där. Sett våren övergå i sommar och sommaren i höst. Jul och vinter gled snabbt över i vår. Nästan lika snabbt som vissa gled nerför skidbacken.
På ett år har jag räknat ut att närmare hundra dagar spenderats i Åre. Nu byggs för fullt runt omkring vårt hus. Nästa gång jag kommer dit är den vidunderliga utsikten vi hade till låns detta första år ett minne blott.
Synd kan man tycka men när man tänker efter så är allt till låns. Inget är för evigt och ett år går jäkligt fort. Särskilt sett i backspegeln.
Nu har årshjulet snurrat ett varv och nästa år i Åre tar sin början. Vad hoppas jag att det bjuder på? Vackra sommardagar, kanske på trädäcket nere vid hotellet vid sjön. En lässtund på balkongen. Kanske går en skärva av sjön ännu att se därifrån.
Besök på några av byns många restauranger, både de vi redan känner och några nya favoriter. Middagar hemma går inte heller av för hackor. Får ta med mig de nya kokböckerna med recept från det franska köket.
Det var snarare i Frankrike någonstans jag såg mig själv ha ett hus. I sten och puts med en trappa utanför för kaffekopp och katt. När jag nu någon gång drömde om en annan tillvaro.
Alla drömmar måste inte bli sanna och en otippad sanning kan visa sig bli en dröm.
För att inte fastna är det klokt att starta med lustskrivande. Få ut tanken och historien i råskick. Redigering kan komma sen. Det är ingen brådska. Det får inte vara någon brådska.
Lägg ut rälsen och provåk spåret med trampdressin. Enkelt och utan sällskap en solig och varm dag. Glöm inte packa en ordentlig matsäck. Gärna äggmackor och svart kaffe i termos.
Känn hur berättelsen flyter, vilka äventyr den tar dig med på. Laga glapp med berättarklister och räta ut solkurvor med tving kan göras en annan dag. En regnig dag.
Först därefter kan läsartåget få komma.
Vem skriver jag för? Den frågan är vi många som ställer oss. Vad ska detta vara bra för och för vem?
Om jag inte skrev för någon annan än mig själv skulle jag ju stannat vid och nöjt mig med dagbok. Då hade det inte blivit några bloggtexter på det stora vida internet och inte några försök till romanmanus.
Så, jo jag skriver för någon. Någon utanför mig själv. Någon som är lik mig i anden och som uppfattar tanken i det skrivna. I det lästa.
Att skriva det jag själv vill läsa är inte alls det jag vill. Eller kan.
Jag läser med förtjusning deckare men det är inget jag vill skriva. Jag tror ändå att jag skriver för mig själv, fast i flera upplagor.
Jag skriver för alla mina jag.
Jag samlar på omöjliga ord, de som inte borde finnas. Orden motsvarighet till såna där geometriska figurer som finns bild men som inte kan existera i sinnevärlden.
Talande tystnad och trådlösa nät.
Eftersom jag sitter stilla så mycket på dagarna vid ett skranglig skrivbord försöker jag emellanåt röra mig en smula. Sommargympa med Sofia och regelbunden massage har räddad mig från att helt stelna i gamnackeposition.
Rörligheten i bröstryggen, en av övningarna ska vara bra för den. Var tusan sitter bröstryggen? Är det fram eller bak? Fan vet, måste googla. Bak visar det sig, mitt emot brösten får man förmoda.
Minns ni hur länge man kunde gå runt med en obruten sedel av större valör i plånboken?
Men sen, så fort den var använd rann växeln iväg fortare än vatten. Och detta om man så bara köpt ett paket tuggummi med en femhundring.
Samma sak känner jag med tid. Obruten tid är ovärderlig. En hel obokad lördag eller söndag, eller om det är lyx, en hel helg.
Så fort jag har det allra minsta inplanerat så är den värdefulla tiden, om inte förstörd så åtminstone fragmenterad. Uppstyckad tid är inte lika mycket värd. Den går inte att foga samman till en tidsrymd värd att påbörja något i.
Ett dilemma, för precis som med femhundringen så gör den ingen nytta där den ligger gömd i fickan. Först när man använder den sker något av värde för ägaren.
Jag tror iallafall det är bättre att köpa något storslaget för hela slanten istället för att slösa bort den på en massa småprylar.
Ibland om natten flockas orden. De är pigga som guldhamstrar på sterioder och tvingar mig upp. Ligger jag kvar vaknar inte bara jag utan även rädslan att glömma dessa formidabla formuleringar.
Så känns orden om natten. Fullkomligt briljanta. Hopplöst att ligga kvar och somna om.
Upp. Ta fram något att skumögt skriva på. Det får bli telefonen. Den lyser åtminstone av sig själv så jag slipper tända en lampa och väcka både mig själv och andra mer än nödvändigt.
Jag skriver så fort jag kan för att inte orden ska försvinna iväg som en rökslinga. Skriver ett mail och skickar till mig själv.
Om morgonen är det som att få en present. Jag vet inte vad som finns inuti. Inte om jag kommer att uppskatta det eller tycka att det är rent blaj. Oftast det senare. Dagsljuset får nattens vackert beslöjade ord att naket yrvaket blinka.
Ibland håller nattens ord och skiner lika starkt i solen som i nattens dunkel. Det händer inte ofta men en chans väl värd att offra sängvärmen för.
Jag har nyligen börjat löpträna efter ett långt uppehåll. Jag och min nära vän latmasken skyller glatt på avsaknaden av roliga lopp att sikta mot.
Nu har jag dock anmält oss båda samt övrig familj till Midnattsloppet i mitten av augusti. Det ger oss ganska på pricken tre månaders försprång. Alltså tid att hinna förspringa.
Som vanligt är utmaningen att hitta en hållbar fart. Går det för långsamt bromsar jag mig själv i löpsteget och går det för fort orkar jag inte hela vägen fram till den iskalla ölen vid bardisken. Det är min verkliga målgång, puben som ligger precis bortom målgångsbågen på Hornsgatan. Det är sen gammalt. Tradition.
Det här att hitta en fart som håller, en fart som bär, inser jag nu, bör gälla det mesta i livet.
Ja, det är sådant jag tänker på när jag springer, lagom fort.
Så lyder en uppmuntran på japanska. Var snäll och gör ditt bästa betyder den.
Frasen används även i betydelsen lycka till, som inför en tenta. Egentligen är det fullkomligt logiskt. Det ligger ofta hårt arbete bakom turen att få goda betyg.
Jag samlar på japanska utryck, tycker många gånger de är mer kärnfulla än mina inhemska. De är ofta korta och snärtiga men innehåller tänkvärd klokskap.
Sköna maj, välkommen!
Maj är min månad. Jag föddes då och har därför en viss förkärlek för den. Maj utgör även starten på den bästa tiden på året. Nu när ännu allt ligger framför oss. Hela sommaren oförbrukad.
Maj, maj, måne, jag kan lura dig till Skåne.
Undrar om det är vanligare söderut i landet att luras i maj? Här i huvudstaden är det mest första april som gäller för luringar.
Jag borde ha fått heta Maj... det är mitt hemliga namn.
Om jag hetat Maj skulle även döttrarna fått namn efter sina månader, Juni och April, fast April är född sista mars.
Maj, Juni och April och barnafadern han fyller år i juli. så det får bli Julle då.
Bitterhet leder ingenstans. Det får en att stagnera. Den som är bitter har ofta gett upp. Surhet däremot är en kraft att räkna med.
Jag googlar och finner. Bitter eller beska är en av de numera fem smaker vi kan urskilja med vårt smaksinne. Den femte, umami, fanns varken namngiven eller medräknad när jag var barn.
Umami är för övrigt den godaste av dem, umami betyder rent av välsmakande. Varför blev den inkluderad så sent i den västerländska listan?
Jag hörde en gång ett litet barn svara sin far på frågan vilka smakerna var.
- Salt, surt, sött, gott och äckligt.
Isåfall är beskan eller bitterheten det äckliga.
Salta vindar, söta kyssar, sura miner, bitter medicin, bäska droppar. Visst heter brännvinet så?
Bäska med Ä. Brännvin smaksatt med malört. Så beskt att det kan väcka döda, åtminstone i visan.
Sur kan man vara. Surhet går över. Bitter däremot riskerar att bli en ändhållplats.
Det finns så det räcker till oss alla. Vi behöver inte bli oroliga eller avundsjuka när någon annan får det vi själva strävar efter. Att någon annan lyckas minskar inte vår egen chans.
Tvärt om. Kan de så kan du och jag.
Betrakta avunden som en karta. En riktning. Där avunden känns, där bränns det. Där har du din egen lust.
Beundran kan fungera på liknande vis, dock inte lika pricksäkert som avunden. Beundran kan du känna även för sådant du inte vill ha för egen del. Avund däremot den känner du bara för sådant som ligger farligt nära ditt eget hemliga hjärta.
Följ avunden dit den för dig och minns att den ger dig en fingervisning. Nej, inte fingervisning, avunden pekar med hela handen.
Kreativiteten tar inte slut. Den är mycket smittsam och den trivs i sällskap.
Ibland drar jag mig för en stund undan omvärldens elände. Skapar en skyddande vägg. Transparent och tunn men ändå ett isolerande höljde.
Omgärdar mig med lugn.
Det kan inte vara meningen att vi ska bära hela världens bördor. Bara för att vi kan ta del av nyheter i realtid överallt ifrån kan det inte vara tanken. Miljöförstöring, klimat och väder som bär sig åt som otyglade vilddjur.
Jag sopsorterar, komposterar, cyklar och kör elbil men har tidigare rest med flyg och blivit jagad av skogsbränder och följt en glaciär smälta bort i ofattbar takt.
Opålitlig politik. I alltfler länder. Var det möjligen bättre förr?
Lägg till detta senaste årens virus som fått oss att fjärma oss från varandra. Håll avstånd. Ett fysiskt avstånd som med tiden riskerar att bestå mentalt.
Jag stannar där. Lämnar dagens elände och krigshärdar och drar mig in i min skyddande sfär.
I stormens öga är det vindstilla och det tunna höljet klarar sig ifrån att brista.
Sådan är framtiden. Ännu orörd. Likt nypistad snö, randig som manchester, innan första åket i backen.
Allt är ännu möjligt. Inga avtagsvägar har passerats. Inga felaktiga val har gjorts.
Vad som skett innan är passé. Inget att göra åt. Backa i skidbacke går icke. Inte heller i livet.
Endast framtiden kan påverkas. Berättelsen om ett liv skapas i nuet.
Framtiden är ett oändligt stycke obrukad tid.
Påsklov i fjällen. Har inte hunnit ut i backen ännu men sitter och tittar på den genom köksfönstret. Folk små som flugskitar mot det vita. Solen skiner.
Snön smälter nedanför och det är barmark vid foten av berget här mitt emot. Bar backe. På bar backe sa man när någon kommit på obestånd och fått gå från hus och hem. Utan ägodelar. Ställd på bar backe.
En bit upp i skidbacken ligger en bar. En backbar eller barbacke. Där serveras Aperol Spritz på takterassen. Jag var där en solig dag på sportlovet. Inte dumt alls.
Några skidåk till hoppas jag hinna med innan säsongen är över, snötäcket smälter och hela backen blir bar.
För den som till äventyrs undrar så överlevde jag läsfastan. Det kändes konstigt ovanligt och utmanande. Fortfarande nu ett par dagar efter bruten fasta så skriver mer än jag läser. Ett omvänt förhållande mot hur det brukar vara.
Får se hur länge det varar. Fantasin har fått sig en nytändning, en injektion av nyttigt knark.
Finns det flera lager av verklighet?
Vad jag vet finns bara en verklighet. Den jag lever i nu. I böcker och filmer däremot förekommer ofta flera dimensioner, tidsresor och parallella spår i verkligheten.
Maj och Jan, två för mig väldigt levande figurer existerar inte i min verklighet, men betyder det att de alls inte finns? Den ena har fantiserat fram den andre och kanske även tvärt om. De kommer från varsitt håll, från varsin tid men från samma stad.
De möts en kort stund, befinner sig i samma litterära verklighet. Sen delar sig tillvaron åter i två och var och en reser tillbaka till sitt. Till sin egen tidslinje och verklighet.
Vart denna gemensamma utflykt egentligen tagit dem står skrivet i stjärnorna. En delad fantasi, ett tillfälligt uppspänt fält i tid och rum. En gemensam klardröm. En manifestation av fantasi och skaparkraft som lämnar påtagliga spår.
Verkliga ord blir skrivna och hamnar i böcker som kommer att läsas och stå i bokhyllor och utgöra bevis för att magin finns.
Så föreställer jag mig himmelriket. Som ett oändligt bibliotek fyllt av alla våra berättelser. De som varit och de som ska komma. Alla världar tillgängliga på samma gång och oändligt med tid att läsa.
Tillgång till alla världar, samtidigt. Det är något för skapelsens högre makter. Vi andra får nöja oss med glimtar och brottstycken men det är vackert det också.
Med lånekort till ett bibliotek som detta på fickan kan livet inte bli annat än en fantastisk historia.
Då passar även jag på.
Det påminner mig om det irriterande välmenta rådet från BVC. Att sova när småbarnet gjorde det. Det funkade såklart inte för mig.
När barnet sov läste jag böcker.
Men nu, när orosråttorna för en stund lagt nosarna till ro mellan tassarna och snusar lugnt. Då passar jag på.
Allt ät lugnt. Alla är hemma. Inget särskilt på gång i råttboet. Jag lägger mig men vet aldrig hur länge lugnet varar. Det vara vara år eller dagar.
Det gäller att njuta av lugnet.
Fjärde veckan i Julia Camerons tolvstegsprogram närmar sig. Det är en avvänjningskur för blockerade konstnärssjälar som jag följer nu för femte gången i ordningen.
Jag har noga undvikit läsfastan de fyra tidigare omgångarna. Jag har haft utmärkta undanflykter till varför det inte alls borde gälla mig och min situation. Det är ju bara ett oskyldigt glas, bara en artikel på mobilen, bara en bok för att slappna av.
Men, jag har nu kommit till insikten att det vore dumt att ännu en gång bara rakt av avfärda avståendet från läsandet. Men hjälp vad det tar emot. Hela mitt inre tar spärn och vill ur detta. Vill inte längre vara med.
Vill inte!
Men jag talar lugnt och bestämt min inre treåring till sans. De små vet inte alltid sitt eget bästa. Faktiskt väldigt sällan får jag påminna mig om.
Tänk om läsfastan väcker en hunger jag behöver känna. En hunger som jag nu mättar med skräp. Proppar mig full med meningslös läsning.
Kan läsning vara meningslös? Det känns i sig som en orimlighet men man behöver kanske inte vara så bokstavlig i sin tolkning.
Ytterligare ett tecken på att det är dags är att omfamna denna läsfasta är att den råkar sammanfalla med såväl Ramadan som den kristna påskfastan. Jag är därmed i gott sällskap och kan unna mig en riktig läsfest sedan när min fasta bryts. Den är dessutom till skillnad mot de andra bara några dagar lång.
Och jag passar på idag, under återstoden av dagen, att frossa. Fylla mig med ord nog för att ta mig helskinnad igenom en vecka utan en textrad. Kanske borde jag börja handarbeta? Sticka vantar som dottern gör om nätterna. Virka eller brodera. Något för att sysselsätta sinnet som annars spårar ur.
Kommer jag svälta? Kvida av hunger efter ord. Kan man magra mentalt? Tanken med läsfastan måste väl vara att göra plats, att öppna upp för saker att våga sig fram.
Och med saker menar jag förstås tankar. Kreativa tankar. Sådana som annars dränks i bruset av mediaforsen. Mediebrus är ju till och med ett etablerat begrepp.
Att fasta från sociala medier och nyhetsflöde, det tror jag verkligen jag behöver. Mer tveksam är jag till att skippa det rena läsandet. Bokläsandet. Litteraturen. Men men det är väl en lika dum ursäkt som för den alkoholberoende att hävda att en bara dricker fina årgångsviner.
Tappra hälsningar från en ordberoende...
Det är synd att de slutat med aprilskämten i de stora nyhetskanalerna och dagstidningarna. Endast i lokalpressen vågar sig skämtlynnet fram.
De stora drakarna vågar inte längre. Det rimmar illa med den seriositet de vill utstråla. Jag förstår läget. Med fake news överallt är det inte lika roligt luras medvetet. Om än med oskyldigt uppsåt.
Men även i tider av kris måste man kunna skämta. Särskilt i tider av kris. Det kollektiva eländet har avlöst varann, eller rättare sagt inte avlöst, de finns ju alla kvar. Nya har lagts till. Inget har försvunnit. Miljö- och klimatkris, hälsokris, och väpnade konflikter, allt når in i oss. Direkt eller via nyhetsmedier.
Det blir påtagligt. I våra vardagsrum och vid våra köksbord även om vi inte för stunden drabbas. Det är som att världens elände förbjuder oss att vara glada. Påpekar med pekpinnen i högsta hugg att det inte är tillåtet att skoja eller skämta.
Någon kan ta illa upp. Ja såklart. det finns skämt och skämt. Givetvis ska man inte driva med folks tillkortakommanden eller vara rent elak. Men det är inte aprilskämtets natur.
Det ska vara näst intill uppenbart att det är på skoj. Kanske man hajar till en kort stund när någon ropar att det står en älg i trädgården. Och visst kan det vara sant. Det har hänt.
Säkert även en första april.
Jag saknar ett riktigt gammaldags töntigt aprilskämt. Som att Öland har slitit sig från havsbotten och drivit in mot kusten. Från 1950. På den gamla goda tiden.
När stjärnorna står i rät linje och kor lärt sig flyga. Eller var det kanske grisar? Då minsann, då. Ja, vad ska hända då?
Jag döpte den här bloggen till lust & ro för närmare ett decennium sedan. En variant av begreppet lugn och ro som jag tyckte var mest en tautologi och fullkomligt otillräckligt.
Enbart lugn duger inte för att locka fram kreativitetens skygga djur från sitt gömställe. Lust krävs också, men där finns ett beroende har jag märkt. I orostider håller sig lusten undan.
Lusten infinner sig bara om jag är lugn och rofylld. Jag har en del att jobba på där...
I de norra delarna av landet sätter man gärna ett o framför allsköns ord för att invertera deras betydelse. Gör dem till motsatser.
Bra och obra, i betydelsen dålig.
Jag sliter med mitt romanmanus som är både oklart och ofärdigt. På alla upptänkliga vis och med fri tolkning av orden.
Vi börjar enkelt. Det är inte klart. Det är långt ifrån färdigt.
Utöver dessa självklarheter döljer sig mer trassel och kanske även orsaker till det obraiga läget. Oklart som i att jag inte vet vart historien vill. Jag ser inte vägen klart. Det är dimmigt och sikten är skymd.
Oklart som i molnigt väder när jag behöver se himlen.
Ofärdigt är ännu värre för däri lurar aningen om att det jag skriver är vanskapt och omoget.
Sådär nu har jag utgjutit min frustration. Nu ska det väl gå lite bättre, lite mindre obra.
Utrustad med dessa verktyg ger jag mig i kast med mitt hopplösa romanmanus. Ännu ett varv. Vilket i ordningen har jag tappat räkningen på.
Jag knipsar av sidogrenar och ovidkommande utskott. Hyvlar av sneda kanter och jämnar ut skidbacken.
Blir något kvar?
Finns en gnistrande diamant eller bara en hög med hyvelspån, döda grenar och torra ostskalkar kvar när jag är färdig.
Hur vet jag att jag inte sågar av de friskaste grenarna och hyvlar bort den godaste delen av osten?
Det vet man inte förrän i efterhand. Jag måste ta risken. Antingen finner jag en ädelsten eller så krossar jag den i processen.
Marmorblocket kan innehålla en fulländad kropp eller bli till singel som möjligen duger att förhöja en rabatt med påskliljor.
Vad hände med osten? Den åt musan och hennes vänner upp.
Den som vet sägs vara vis. Eller hur är det nu?
Är visshet något att sträva efter? Vem kan vara säker på något överhuvudtaget nuförtiden när inget känns särskilt säkert. Allt kommer med ett förbehåll. Om det blir av. Om det kan ske. Kanske.
Kanske sann vishet är insikten att om morgondagen vet vi intet.
Ett tärningsslag bestående av en femma och en tvåa. För den som kan sin franska blir det uppenbart. Används även i betydelsen slump och det passar ju bra in i sammanhanget tärningsspel.
Jag har alltid lockats av spel och dobbel och var i min ungdom snubblande nära att anmäla mig till en utbildning till croupier. Än i dag kan jag undra hur livet då hade blivit.
Casinon har jag hur som helst besökt många, såväl i Las Vegas och Monte Carlo som i min hemstad. Jag gillar atmosfären. Allt är möjligt när slumpen får styra.
Ytterligare ett lusigt ord i sammanhanget är kåk.
Ett tärningsslag, eller en hand i kortspel. Full house är den engelska benämningen och nog kan det vara trångt på kåken.
Bästa kåken med tärningar är tre sexor och två femmor. Känslan när man slår en sådan är nästan i klass med att hitta ädla stenar i Försvunna diamanten.
Såhär är lördag slår det mig att vardagen är värd att vårda. Den uppskattas inte efter förtjänst. Tänk alla vanliga dagar. De som inte sticker ut nämnvärt. Det är de som är livet, allra mest.
Flertalet dagar är just sådana. De utgör så att säga bulken av livet.
Helg är det förvisso skapligt ofta, rent av så ofta att jag räknar in den i vardagslunken. Helgen är ett andningshål, en vila, en rast. Återhämtning i vardagen.
De där underbart speciella dagarna som genomsnittspersonen inte har mer än en handfull av under ett liv.
Jag kan inte bygga upp min tillvaro runt dem. Då förvandlas själva livet till en transportsträcka mot något som är så mycket mindre än det som redan finns framför näsan.
Det vore slöseri med ett fullt dugligt liv.
Vissa ord låter så trevligt uppiggande. Dinkus är ett sådant i mina öron. Låter som en kul figur, sådär lite lagom glad i hatten.
Vad det egentligen är? Jo, tre asterisker i rad. Ofta använt för att skapa ett avbrott i ett textstycke.
Såhär:
* * *
Tänk så många gånger har jag använt denna markör utan att veta att den hade ett eget namn! Och ett sånt glatt litet namn dessutom.
Glad dinkus på er!
Häromdagen tog jag mig en afterski i bastun, endast i sällskap av en välkyld burk Peroni. På den korta stund det tog mig att bli svettig och dricka ur den lilla burken hann en hel del tankar fara genom huvudet.
Sällan tänker jag så bra som när jag saknar något att skriva på. Typiskt. De allra snyggaste formuleringarna behagar alltid dyka upp i duschen eller mitt i natten eller som nu i det nyupptäckta träpanelsklädda utrymme jag kommit att älska.
Nu var just detta ingen särskilt vacker tanke men det slog mig hur fort själva burken blir varm. Då värms förstås även dess innehåll och min iskalla öl blir ljummen. Men särskilt irriterande är att öppningsflärpen blir varm.
Förr i tiden rev man loss den och stoppade ner i burken. Fråga mig inte varför, troligen för att undvika nedskräpning. Nu sitter dock flärpen kvar när man öppnat, lagom i noshöjd.
Näsbränna har fått en ny innebörd.
Ärligt talat var det länge sedan det hände nu. Omvandlingen från barnbidrag till barbidrag. Om det beror på att jag blivit bättre på att hushålla med mina fickpengar, tråkigare eller helt enkelt fått högre lön kan vi låta vara oskrivet. Jag vet inte.
Men det jag vet och det jag kom att tänka på idag på min solokvist afterski i bastun är att det hänt mer än en gång att jag blivit räddad av barnbidraget. Så passande trillar det in på mitt konto ett par dagar innan löning. Det måste finnas en tanke med att det inte betalas ut den 25:e i månaden som de flestas löner.
Nu är det dock snart slut med extraslanten. Yngsta barnet uppnår i slutet av denna månad den ålder då bidraget tillfaller henne själv. Barnbidrag övergår i studiebidrag, får man hoppas.
Detta var nu inte det enda jag kom att tänka på under den relativt korta stunden jag satt i bastun men om övriga funderingar får anstå till en annan dag.
I förväg är allt bara gissningar. Antaganden om kommande skeenden.
Ingen vet säkert vad som kommer att hända i framtiden. Inte ens en minut fram är helt säkrad även om vi sällan medvetet släpper fram den tanken. Det blir alltför vingligt. Vacklande. Inget att hålla fast i. Ingen fast mark att stå på.
Det finns inget som är säkert. Ingen försäkran om livet.
Vad är skillnaden mellan oro och att vara beredd? Hjälper det eller förstör det bara ett relativt lugnt nu?Med tiden kommer visshet. Tiden ger svar men alltid bara i efterhand. Sådana är entropins lagar. Oordningen i universum ökar och naturliga processer kan bara ske i en riktning.
Inget nytt, såhär har det förstås alltid varit.
När man börjar bli igenkänd på krogen då är man stammis. När man vet vad barägaren heter och denne hälsar glatt igenkännande på dig när du kommer.
Stammis på ICA var jag redan innan denna vecka, jag får post hemskickad med reklam och det står så på kuvertet...
Ja käre tid nu har drygt en vecka runnit iväg, förflutit. Varför liknar man ofta tiden vid en flod? Fredag eftermiddag och jag sitter här igen på Björnens bar som jag nu lärt mig heter Lavin. Så passande för en vinbar på en skidort.
Förra fredagen då jag satt här första gången föreställde jag mig ett hav av tid, oj vad mycket jag skulle hinna med under veckan. Jobba, läsa, skriva, slappa, sova. Och jomenvisst har det blivit en del sådant. Men jag har flera olästa tidningar, oöppnade chipspåsar och obrutna chokladkakor. Jag har ett ofärdigt romanmanus, rent av ännu mer ofärdigt än innan jag for.
Eller det är nog bara insikten därom som kommit ikapp mig.
Jag skojade innan jag åkte att jag skulle se till att bli stammis på något av alla ställen i byn. Jag har besökt flera av dem men stammis verkar jag bara bli på ICA. Jaja, så tack till Björnens bar.
Den är ömtålig som en såpbubbla, Min fristad och tid att läsa, skriva och förkovra mig i romanbyggandets konst. Först måste jag ta mig in i bubblan, eller snarare skapa den runt mig. Det tar tid och kräver mod.
Jag måste vara själv. Ingen får se på. Inget får störa. Det måste vara i det närmaste vindstilla.
När jag väl befinner mig innanför bubblans skyddande hölje gäller det att inte spräcka den ömtåliga ytan. Hålla andan. Sitta still. Försjunka i lugn och tanke.
Fäkta inte. Inte sticka inte hål på den skimrande väggen. Då strömmar vardagen in och magin slinker ut.
Tåg är ett trivsamt sätt att resa på. Man behöver inte hålla reda på ett dugg utöver när det är dags att kliva av. Det dröjer länge ännu, det är en lång resa. Stockholm - Åre.
Enkel biljett för tillbakaresan sker med bil, om 16 dagar. Det är en lång tid, på sätt och vis. Samtidigt kommer det troligen kännas som tiden gått snabbt när det är dags att köra hela vägen söderut igen. Hemåt.
Fantasi. Ännu ett av dessa trivsamma gratisnöjen. Mitt första är sömn. Ibland kan de dessutom kombineras i drömmar.
Tacksamt såklart i dessa tider, jisses så jag tröttnat på uttrycket "dessa tider", eller dessa märkliga tider, eller nån annan av de varianter som kommit och gått i takt med varianter av virus och restriktioner.
Vilken tur att det går att fantisera sig både framåt och bakåt i tiden och vart som helst i rummet. Annars hade jag inte kommit någon vart hän alls på ett par år nu.
Även i så kallade normala tider kan fantasin fungera som tillflykt undan verklighetens vanlighet. Hur vore det att prova ett annat jobb? Ett annat liv?
Fritt fram. Gratis och helt ofarligt förutom möjligen att omöjliga drömmar kan väckas. Jag kan faktiskt inte resa till valfri galax och utkämpa luftstrider, heter det så i rymdens vacuum? med främmande varelser. Inte heller kan jag hamna i vardagligt samspråk med troll eller alver över en intressant berusande brygd på ett värdshus som kan ligga oändligt långt borta eller alldeles nära och ändå lika onåbart.
Vissa fantasier kan ligga helt nära verkligheten, rent av utspela sig där. De är farligare. De kan väcka en realistisk längtan efter något som kunde varit. Som fortfarande kan bli.
Skulle jag kunna skapa en berättelse som berikar andra?
Om inte annat ger tanken mig praktiskt användning av fantasierna. Jag får nytta av att veta hur det är att vara någon annan, drömma någon annans drömmar och leva någon annans liv.
Vilket drömliv, att kunna leva både i och av fantasin.
Nu i veckan hade jag två dygn då jag knappt tog mig utanför dörren. Det bara blev så. Efter jobbet i sovrumskontoret gick jag direkt ut i köket för nästa arbetspass. Efter det, slockna i soffan.
Inte bra alls.
Så fort jag sitter stilla för mycket vaknar råttorna. De springer på kalla tassar natten igenom. De gör så att mina tankar snurrar runt i obehagliga loopar. Ältande, fast i råttornas våld.
Jag vet så väl att kroppsligt stillasittande får dem att vakna. Får dem att springa i sina skramlande motionshjul.
En dag då jag rört på kroppen tillräckligt sover både jag och råttorna gott om natten.
Den som dricker te är aldrig ensam. Den tanken kom för mig. Jag är annars en kaffemoster av rang. Det går inte en morgon utan min obligatoriska kanna svart kaffe. Innan jag fått i mig den göre man sig icke besvär med att tilltala mig.
Men hur är det då med mitt tedrickande?
Jo, det är en dryck för kvällen. Värmande som en filt. Ofta med mjölk, ibland med honung och idag fick även en citronklyfta följa med. De låg ändå uppskurna i en skål på köksbänken och riskerade att förtorka.
Egentligen bör te vara bryggt i kanna men det går även an med en påse. Enkelhet får där gå före konsten. Om jag känner mig en smula ensam hjälper alltid en kopp te och det fungerar lika bra i sällskap.
Tedrickande kan vara botemedlet mot den kollektiva ensamheten.
Ibland känner jag mig som en kompositör. Kämpar med att sätta samman brottstycken till en helhet. Sida efter sida fylls av tecken som mottagaren kan tyda och skapa sig en betydelse, en berättelse av.
Jag övar skalor. Skrivövningar. Fingersättning. Lätt på handen. Läser högt och lyssnar hur det låter. Blir det harmoniskt eller skorrar det falskt?
Jag spelar mina ord och hoppas de når ut ur mig, in i dig.
Jag har aldrig förstått om det finns ett regelverk kring vad som är en och ett eller om man bara måste lära sig. Och varför finns inte fler apelsiner och paraplyer?
Ett apelsin, en paraply. I mina öron låter det helt fel men jag vet att det är lika korrekt som tvärt om.
Språk intresserar mig men om en och ett vet jag mycket litet.
Latinska språk delar in sina substantiv i herr och damklass. I Frankrike är himlen en han och bilen en hon. På något vis mer målande och enkelt att minnas än de där snarlika en och ett.
Finns det undantag till regeln att saker som är ett inte böjs i plural.
Ett tåg, sjutton tåg. Ett får, en hel skock med får. Ett år, ett helt liv, många liv och långa år. Ett äventyr.
Ett kliv, ett ben och spindelns alla åtta.
Ett hus, en helt stad av tusentals hus och alla dess många fönster, varav ett som är mitt.
Ett löfte. Flera löften. Så nej, det var inte en sanning. Det fanns visst minst ett undantag, förmodligen flera.
Jag behöver inte leta länge.. ett öga, ett öra och med fler blir det ögon och öron.
Ett hjärta. Flera hjärtan.
Otålig. Det känns som jag vill krypa ur skinnet. Inget händer och då känns det som allt rusar inombords. Stressråttorna löper fritt.
Rastlös. Jag har aldrig rast, eller alltid kanske? Inget händer ju.
Det är samma samma varje dag. Det är ingen skillnad på nånting.
Gå upp gå till jobbet.. jag får inte ens åka trick hem. Jag är redan hemma redo att sätta mig och glo.
Samma sak händer imorgon.
Det är inget liv, sjöng Thåström och Ebba Grön. Så långt vill jag inte gå för visst är det ett liv om än ett enformigt sådant.
Rastlösheten river i kroppen efter ännu en dag innanför samma fyra väggar. Det enda som lindrar något är fysisk rörelse.
Ett sådant vackert ord! Vårtermin. Hoppfullt och i slutet finns ett ännu vackrare:
Sommarlov.
Jag borde ha stannat inom skolvärlden. fortfarande, 25 år sedan jag lämnade den, delar jag upp året i dessa halvor. Terminerna med lov emellan.
På något vis känns nystarten vid hösten mer påtaglig än nyåret vid jul. Att vid skiftet december/januari plötsligt räkna ett nytt år är för mig bara konstigt. En konstruktion till ingen praktisk nytta. Hur skulle tillvaron kännas om vi inte räknade upp åren utan bara lät tiden rotera med årstiderna.
Som ett hjul istället för en tidslinje.
Skulle tidens gång kännas mindre gnagande?
Mer hoppfull?
Det trodde jag aldrig, att jag skulle arbeta hemifrån. Jag som gjort allt för att undvika sammanblandningen av jobb och fritid, ända sedan skoltiden.
Nu har jag skött mitt dagliga värv från ett litet hobbyskrivbord i sovrummet sittandes på en av våra extra köksstolar som behövs när vi är fler än fyra till bords. I två år. Galet, det var inget jag ens kunnat föreställa mig innan det hände.
Hur många timmar har jag tillbringat inom dessa fyra väggar? Nattens sömn och dagens jobb, plus ofta kvällsaktiviteter som träff med vänner och kurser över Zoom. Jag ska nog akta mig för att räkna efter. Resultatet kommer inte få mig på bättre humör.
En fru som näst intill alltid befinner sig i hemmet, det måste ju beteckna en hemmafru. Ibland kan jag rent av göra bort en tvätt under arbetsdagen, liksom istället för fikarasten.
Jag rensade garderoben i helgen och undrade när jag kommer att få användning för något som liknar normal kontorsklädsel igen. Här hemma går jag i slafsigt bekväma jeans, raggsockor och en varm fleecejacka.
Det är väl kontorshemmafruns motsvarighet till städrock och randigt förkläde.
Jag har aldrig förstått mig på det här med strykning. Har med enstaka undantag för barnens pärlplattor inte tagit i ett strykjärn sedan 1996 då jag strök mig på tummen istället för bara klänningen jag skulle ha på min sysslings bröllop.
Jag lovade mig själv att aldrig stryka mer och har ju lyckats skapligt bra med att hålla det.
En barndomsväns mamma strök allt hon kom över, trosor, kalsonger och till och med strumpor. Jag minns att jag fascinerat stod och såg på och redan då undrade vad detta skulle vara bra för.
Strukna och manglade dukar och lakan, rent av med lockade band, som sen göms i ett linneskåp. Varför? Sängkläderna blir ändå skrynkliga och dukarna spills rödvinssås på så fort de används.
Jag fick ett strykjärn i julklapp när jag var 21, det är samma som används än i dag men inte av mig. Maken stryker nån enstaka skjorta, tiden för lucialinnen och pärlplattor är förbi.
Tummen har läkt men skinnet minns.
Vad är det som driver? Vad får oss att kämpa vidare, dag efter dag?
Någonstans har jag fått för mig att ett sant kall måste vara oförknippat med pengar, att det liksom inte får löna sig att arbeta med sitt hjärtas kall.
Kanske är det därför som vissa väldigt viktiga yrken fortfarande har rätt låga löner...
Oavsett hur det ligger till med den saken så är det intressant att fundera över om man har något som kallar på en. Om det finns något som lockar sådär alldeles extra.
Jag fick för många år sedan tipset att ställa sig dessa två enkla frågor:
-Vad får dig upp ur sängen på morgonen?
-Vad håller dig uppe om kvällen?
För min del blir svaren, kaffe och en god bok.
Om det betyder att mitt sanna kall är att driva ett bokcafé eller om det bara avslöjar ett par av mina värdsliga laster är dock en smula oklart.
Om mycket vet vi inget. Om somligt vet vi något och om lite tror vi oss veta mycket. Hur det ligger till med vetandet går ju i de flesta fall inte att säga säkert förrän i efterhand. I vissa fall blir vetandet också mindre värt desto närmare sanningen man kommer.
Vetskapen om förra veckans rätta Lotto-rad är allmängods och därmed inget värd. Hade man känt till den innan dragningen kunde dock miljonerna trillat in.
Jag visste det! Jag hade det på känn!
Så kan man utbrista när saker sker som man tror sig anat i förväg. Ibland är det sant men lika ofta är det ren inbillning.
Så enkelt är det. Det oklara blir självklart och solklart bara man ger det tid. Tiden vet allt och med tiden vet även vi mer än vad vi gjorde igår.
Det är inte utan att man börjar känna igen sig. Det är omstart igen. Eller kanske snarare en nystart. Det är, känslan av igenkänning till trots, inte förra året som går i repris.
Detta är tionde årsskiftet som den här bloggen hänger med över. Ett av de första inläggen från 2012 handlade just om vikten av att se bakåt för att kunna blicka framåt.
Jag skrev om min mångåriga vana att på årets sista dag författa en nyårskrönika. En sammanfattning av året som gått och något om förhoppningarna inför det kommande.
Så skedde förstås även igår. På samma café som de senaste många åren. Det är en trevlig tradition. En nyttig reflektion som jag inte vill vara utan.
God fortsättning på det nya året 2022!
