Min bästa tid

Det är ingen vits att vänta på så kallade bättre tider. Bättre än vad? 

Nuet är det enda jag vet något om. Just här och nu är det enda kan jag förstå. Om morgondagen vet jag inget. Bästa tiden, enda tiden, är nu.

Livet är ett äventyr utan garantier. Det går inte att teckna en reseförsäkring och tro att någon premie faller ut om man inte är nöjd.

Bästa tiden kan mycket väl vara nu. Bästa tiden att göra det jag vill. Ta första steget mot den där drömmen. Det är inget att skjuta på. 

Ju tidigare jag börjar gå desto fortare kommer jag dit jag strävar eller åtminstone i närheten eller någon annanstans. Stannar jag här och väntar sker ingenting. 

Ingenting är inte det jag vill minnas att jag gjorde med min bästa tid.

Vårstädning för själen

Det är vår. En tid då lusten att städa kan infinna sig. Inte minst för att dammet syns så väl i solsken, för att inte tala om hur fönsterglasen ser ut. Man ser alltså inte ut.

Även inombords kan det behöva städas. Höstens och vinterns ansamlade bråte och gamla ruttna löv hindrar flödet av vad som nu behöver flöda för att man skall må bra.

Tiden förefaller ofta vara det som brister. Det som skylls på när röjningen skjuts på framtiden.

Det är dock inte sant. Det är röran i sig som tar upp både tid och plats. En rejäl rensning kan råda bot på känslan av tidsbrist.

Jag tror det är just tidens normalflöde som störs av allt uppdämt skit man samlat på sig.

Konspirationsteatern ger...

Det behövs inte mycket för att den skall dra igång. 

Har du fem minuter? 

Javisst, vad skall man svara och sen har det plötsligt gått två år där man stryker tätt intill väggarna i åsiktskorridoren och hukar under det låga taket.

Konspirationsteatern drar fulla hus varje gång den sätter upp något nytt på repertoaren.

Alla mina rädslor kommer och alla orosråttor. De står först i kön till biljettluckan. De köper godis för att ha kolapapper att kasta på golvet och de viker biljetten för att busvissla irriterande i. Sabla publik!

Vem står för showen? Vilka står på scen? Vem är regissören på arbetarteatern?

Det finns inget andrum. Inget utrymme. Hur skall något kunna växa? Ens leva?
Är det såhär det skall vara på jobbet?

Ridå.

Vara verklig

Jag läste om Kazuo Ishiguros senaste roman Klara och solen där huvudpersonen är en AI, alltså inte en verklig person. Någon recensent hade reagerat på det och tyckt att det var unikt.

Författaren påpekade då, det egentligen uppenbara faktum, att ingen i en roman är det minsta verklig.

Av någon anledning gjorde det mig förvånad.

Att resa iväg med orden

Uttrycket kommer från min skrivlärare och det fastande hos mig. Det är en oändlig tur att det går att resa i ordens värld nu när det knappas är lämpligt att resa i den fysiska.

Jag kan åka vart jag vill, till andra dimensioner och till platser som förmodligen inte alls existerar annat än mellan bokpärmar. Jag kan resa i tiden, både bakåt och framåt.

På färden kan jag träffa folk och fä som inte annars är lätta att hitta. Magiker och enhörningar, prinsessor och drakar. Även en och annan hemmafru i Fruängen. Det finns inga hårda gränser.

Resandet med ordströmmen är bra mycket mer flexibelt än det med bil, tåg, flyg eller båt och jag har skaffat mig både årskort och körkort.

De ä bar å åk...

Gå rädslan till mötes

De rädslor du inte möter, de blir dina gränser. Så sant, så sant och ofta byggs staketet för nära inpå huset. 

Jag har gått en webbkurs i mod den här våren. Just avslutad. Om jag blivit modigare är oklart men  åtminstone mer medveten om mina rädslor.

Det gäller att se dem i ögonen. Utmana dem. Det är då man är modig. När man gör något trots att det är skrämmande.

Du kanske tillskriver någon mod bara för att denne gör något du själv tycker är läskigt. Det du tror inger obehag kanske denne bara tycker är rolig och energigivande. 

Mycket av det som skrämmer mig förefaller nog i de flestas ögon som urlöjligt. Jag kan gruva mig i dagar över att behöva köra ut bilen ur vårt trånga garage. Vad är jag då rädd för? Bucklor. Strul med försäkringsbolaget? Min egen oförmåga att fatta åt vilket håll ratten bör vridas?

Men som sagt, rädslor är till för att utmanas. Komfortzonen behöver utvidgas, staketet behöver flyttas även om jag skulle råka köra på det.

Aprilväder, rena skämtet

Snacka om ombytligt väder! Igår var det omisskännligt vår med sol och klarblå himmel och idag yr snöflingorna utanför mina köksfönster.

Vädergudarna vet tydligen inte vilket ben de skall stå på. En fot i vårens mylla och redo med frön och planteringsspade och den andra i en snödriva och skyffeln i hand.

Så är det. Rena skämtet. 

För femton år sedan då min yngsta dotter med en hårsmån undgick att bli ett aprilskämt, hon är född "trettiosista" mars, var det fint vårväder när vi parkerade bilen utanför BB. Amerikanaren som vi aldrig körde på vintern, som var som en kälke med sina breda sommardäck om man någon gång försökte. 

Dagen efter när vi skulle åka hem låg ett tjockt snötäcke över både bil och stad. Första april och snön yrde liksom idag.

Ombytligt. Omväxling förnöjer sägs det. Själv är jag nöjdast när solen värmer mot en husvägg. Snön är välkommen tillbaka igen i november.

Andrum

Påskhelg och några lediga dagar. Välbehövlig vila från hemmakontoret. Det har blivit för mycket stillasittande och för mycket röriga tankar. Det är ingen bra kombination. För mycket av två ytterligheter.

Under de lediga dagarna är planen att få det omvända. Mer kroppslig rörelse, långa promenader, gärna i sol och även någon annan form av rörelseövning för de delat av kroppen som inte får sitt av en promenad. Axlar, armar, rygg och nacke. Just de där stackars kroppsdelarna som far så illa av att sitta still på en usel köksstol alldeles för många timmar om dagen.

Visserligen sitter jag nu på en just likadan stol, men det är inte samma känsla i köket. Jag slipper de röriga fast ändå ofria tankarna som de timmar då jag utför lönearbete kräver. Jag har trots allt betalt för de där röriga tankarna och stillasittandet.

Ledigheten skall ge mig andrum. Rum för andlighet och vila.

Andrum är tiden jag saknar i vardagen. Tid att andas, rum att vara i. Andrum i form av ett mellanrum. Det är i mellanrummen det händer. I tanken mellan möten, på rasten i skolan. När man vilar ifrån det man egentligen skulle tänka på. 

Det är i andrummet kreativiteten kan ta plats. Kreativiteten skyr de schemalagda stunderna. Där håller den sig borta. Det är ingen idé att komma fram när tanketråden ändå snart klipps av. Mötet tar slut, nästa tar vid. Tid att knyta längre tanketrådar finns bara i andrummet.

I andrummet sparar jag mina vackraste trådar, rullar dem till nystan så att de inte skall trassla ihop sig för mycket innan jag hinner sticka något användbart av dem.