Jag är en handikappad lyssnare utan papper och penna. Vi har olika lärstilar, ett av våra sinnen ligger oss närmast för att ta in nytt. Vissa kan lyssna och direkt förstå, de kanske även gillar ljudböcker, är hängivna radiolyssnare och gillar kanske att tala inför folk.
Andra behöver känna med händer och kropp, lär bäst genom muskelminnet. Kan smidigt hantera både kroppen och fysiska redskap som yxor och golfklubbor. Vi som inte är av den sorten kan bara avundsjukt och med beundran se på.
Vi, min sort, lär bäst genom det skrivna ordet, genom att läsa och skriva. Vi behöver ta omvägen via anteckningar för att förstå vad vi hör.
Jag kan inte enbart lyssna, det går inte in, men med en penna i handen går det bra. Jag behöver i regel inte ens läsa det jag antecknat efteråt. Ofta kan jag ändå inte tyda handstilen. Det är som om formandet av bokstäverna på papperet räcker.
Jag kan inte heller spontant tala inför publik. Om jag däremot skrivit ett manus innan, ibland bara minuterna innan, då kan jag prata, predika, deklamera, läsa högt innantill. Det har funkat i "alla tider" det funkar för mig.
Våra sinnen, hörseln, känseln, synen. Ett av dem dominerar vårt lärande, är vår preferens. De andra är med och förstärker, hjälper till. Lukt och smak, de andra två, är kanske inte så framträdande just för lärandet, såvida man inte skall bli kock eller parfymmakare. De är dock mycket effektiva bärare av minnen. Smak- och framför allt luktminnen sitter som berget.
Om det inte redan är uppenbart för dig vilket som är ditt huvudsinne, kan ditt språkbruk ge en fingervisning. "Som jag ser det" "Min syn på saken" "Era kloka ögon" är alla saker jag själv skriver och säger. Andra skulle kanske välja, "Jag lyssnar, jag hör" och ytterligare andra "Min känsla är..." Ni förstår, man tar det som ligger närmast, det som faller sig naturligt.
Så är det, iallafall ur min synvinkel.
