Dags att byta filmrulle

Dags igen för den fiktiva, konstruerade gränsen. Nyår. Det är ju inte så att tiden på riktigt stannar upp, tar en paus. Håller andan.

Tänk om det fungerade så, som en gammaldags filmrulle, som när den tog slut behövde vevas tillbaka, in i sin behållare och skickas iväg för framkallning.

Sen sattes en ny filmrulle i kameran. Ny film - Nytt år. Så var det ofta.

I min barndoms (pappas) kamera blev det ofta just så att filmrullen tog slut och byttes kring jul och nyår. Då blev det julbilder i varje ände.

Så, dags att sätta in en ny film i livets kamera.

Gott slut 2018 & gott nytt 2019!

192 oskrivna blad

Jag har räknat, mina prickiga skrivböcker innehåller 192 sidor. Delat med tre räcker det i 64 dagar.

Jag skriver morgonsidor, tre sidor i en skrivbok av A5-format. Varje morgon, sedan i somras. Envist tragglande, oftast utan särskild mening. Det skall vara bra, påstås det. Skall kunna leda till underverk. Möjligen är det en överdrift, det beror förstås på vad man menar med underverk.

Att sätta penna till papper varje dag kan kanske i sig räknas som ett underverk. Isåfall så. Ja.

Jag törs iallafall inte sluta med den här vanan. Jag fortsätter. Skriver sidorna fulla i en prickig skrivbok. Strax innan en är fullskriven ser jag till att ha en ny liggande på vänt. Man vill ju inte sitta där en morgon utan.

Jag har försökt meditera. Utan större framgång. Vanan har varit svår att befästa. Vanan att skriva tre sidor varje morgon däremot har satt sig förvånansvärt lätt. Skrivandet är som en form av meditation. 

Ordmeditation.

Ett förlorat torn

Är det bara jag som bryr mig om förlusten av ett torn? Inte i schack alltså, utan här i stan. TV-tornet på Gärdet, Kaknäs som jag nu ser från mitt vardagsrumsfönster. Tornet i sig får nog stå kvar men jag får inte längre åka upp och beundra utsikten därifrån.

Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?

Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.

Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.

Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.

Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.

Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.

Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".

Utsikter

Det var utsikten jag föll för när jag första gången kom upp i det som skulle bli vårt hem på sjunde våningen. Utsikten över hustaken på andra sidan kanalen, utsikten över spåren och tågen som på håll liknar en modelljärnväg.

Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.

Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.

Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.

Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.

Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.