Jag skriver alltså är jag... Det känns som en sanning så god som någon och det är nog så att jag känner mig allra mest levande när jag skriver, eller läser. Jag läser för tillfället en historia för min dotter som handlar om en flicka som upptäcker att hon är en karaktär i en bok. Hon blir förstås skapligt indignerad när hon inser att någon skapar hennes tillvaro efter eget tycke. Att hon "bara" finns till i någons fantasi. Vi har ännu omkring en tredjedel kvar av boken, jag har en misstanke om att hon hinner rymma ur berättelsen innan den är slut.
Berättarklister vad är då det? Jag tänker att det är de där passagerna som binder samman, de där orden som utgör en brygga över från en del av berättelsen till en annan. Berättarklister behövs för att undvika hål och alltför stora hopp mellan händelserna.
Berättarklister är också det som gör att du fastnar i en historia, det som gör att den känns verklig, att du glömmer att du läser, eller skriver. Utan berättarklister flyter det inte. Fast i klistret hänger du bara med helt utan ansträngning. Ögonen släpper aldrig texten, ser den inte som text utan något helt annat. En verklig värld, lika verklig som allt annat.
