Brofästen

Nuet ligger mellan två gröna kullar. Mitt på en bro. Det är en hängbro i trä. Hållfast men böjlig. Den står emot hårda vindar. Förändringens vindar.

Jag står på bron, det är långt ner till ravinen under. Jag går försiktigt. Mot framtiden. Långsamt bort från det som varit. Vill stanna lite till. Ytterligare en stund känna fast mark innan jag vågar mig ut mot det okända. Det nya som finns på andra sidan brofästet.

Framtiden. 

Dit man tar sig via nutidens bro. Oändligt lång, som ett liv och samtidigt kort som ett ögonblick.

Gott om tid

Är det gott om tid? Har jag gott om tid? Hur lång är ett snöre? Hur lång är min "livlina"

Ingen vet. Men det känns som alla jagar tid nuförtiden. Ovetandes om att tiden inte går att jäkta ifatt. Då far den bara iväg, likt den vårystra hatt som blåst av huvudet och retfullt ligger steget före på trottoaren.

Stopp! Stanna! Så gör tiden det med. Konstigt nog.

Jo, men så är det. Eller nej, förstås inte, men det känns så. Tiden håller samma takt som en själv, eftersom man befinner sig mitt i den. Mitt i strömmen. Om jag jäktar ökar strömmens fart. Och tvärt om.

Säkert inte vetenskapligt förklaringsbart men väl värt att prova.

Haiku-experiment

Kylan tränger in
Solen färgar himlen blå
Kaffemuggen värmer handen

Bussen över bron
Iphone kvar i väskan
Missar inte vyn

Regissören på teatern mitt liv

Ibland slår självtvivlet till och jag känner mig blekna i skenet av andra mer starkt lysande stjärnor. Bättre är förstås att låta en del stjärndamm och strålglans spilla över även på mig där jag står gömd i kulisserna.

Vilka är stjärnor? Vilka är scenarbetare?
Jag tänker att jag bör vara regissören.
Finns en sufflör?

Ridå!

När historien tar sig samman

Tiden jag lägger ner på skrivande fungerar i bästa fall som ett klister, en dragningskraft som sammanfogar tidigare lösa fragment till en hel berättelse.

En början, ett slut och någonting däremellan.

Jag har ännu inte helt klurat ut om det räcker med många små stunder eller om det faktiskt även krävs några längre sjok av sammanhållen tid för att verkligen få ihop en fullständig historia, utan hål och konstiga hopp.

Mina texter är som lapptäcken. De består av lösryckta stycken, som jag försöker sätta samman. Minnen, citat, något jag hört på bussen, en kvardröjande känsla från en dröm. Alla stuvbitar ligger blandade i en korg på golvet vid mina fötter. Jag vet inte vilka som hör till vilken berättelse.

Man får börja i någon ände. Sy ihop två bitar som ser ut att matcha varandra på något vis. Kanske passar de ihop kanske inte. Om inte, får jag sprätta upp.

Jag syr med en tråd av tid.